Minnets bryggor

Om några veckor är det dags för Akademien att tillkännage årets Nobelpristagare i litteratur, denna gång genom den nye ständige sekreteraren Peter Englund. Jag har efter semestern ägnat några sensommar-veckor åt förra årets pristagare, J M G Le Clezio, närmare bestämt åt hans största verk på senare år, ja, kanske hans största verk över huvud taget. "Allt är vind" heter boken, som även om det vore den enda han skrivit är värd ett sådant pris.

Det här är en bok som hela tiden har något väsentligt att berätta om livets skiften och obönhörliga gång, historier som genom flera generationer bildar en rik väv av stora och små händelser som tillsammans ger en bakgrund till författarens egen livsväg och livshållning.

Den börjar som en skildring av huvudpersonens, den unge Jeans, liv i Nice och interfolieras av skildringar från förfädernas efterrevolutionära Frankrike och senare emigration och koloniala liv på Maurititus, det senare speglat genom de gnistrande klara minnen som gammelfastern Catherine återger och som Jean fascinerat tillägnar sig. Men boken följer även sin huvudpersons egna förflyttningar i världen, och här finns mycket träffande beskrivningar av såväl pubertetens pockande driftsliv som de äldres uppgivenhet och kroppsliga förfall, av såväl kärlek som hat, av både frejdighet och stukat livsmod. Krigets vanvett skildras, men också livsbejakelse och de förlorade paradisiska undantagstillstånd som till sist ändå är möjliga att återskapa och förmedla som minnen. De sinnliga iakttagelserna, liksom mångfalden av de mer eller mindre grymma och tragiska livsöden som passerar revy, återges med en precision som ända in i uppräkningen av ortsnamn och egennamn bevarar ett i grunden sinnligt förhållningssätt till världen. Det utesluter inte känslomässiga laddningar, även om de på sätt och vis filtreras genom den förflutenhetens melankoli som kanske kan sägas vara ett signum för denna prosa.

När den unge Jean invigs i de försokratiska filosofernas fragmentariska tänkespråk av en filosofiskt lagd vän som sedan blir ett offer i Algerietkriget, blir det något som kommer att följa honom genom livet. Allt är vind - och via sina återskapade minnen, och minnen av minnen, ger Le Clezio denna suggestiva metafor ett påtagligt och inte bara filosofiskt innehåll. Han har skrivit en bok om minnena som bryggor till det förflutna och bland de förstrykningar jag gjort vill jag till sist citera följande (ett citat som jag nu plötsligt märker även finns på bokens baksida):

Minnet är inte abstrakt, tänkte Jean. Det är ett stoff, en lång fiber som rullas kring verkligheten, fäster den vid avlägsna bilder, förlänger vibrationerna och fortplantar dem till kroppens nervsystem. Då var Catherines röst inte kylig, ironisk eller bitter längre. När Jean lyssnade kände han igen Charles Marros tonfall och ännu längre tillbaka Jean Eudes, den man som hade kämpat för revolutionen och haft mod att resa till andra änden av världen för att börja ett nytt liv med kvinnan han älskade. ("Allt är vind", Grate, 2007, sid 87)