Den enda av årets Östersjöfestivalkonserter som jag åhörde på plats var Giuseppe Verdis Requiem, som satte punkt för festivalen denna gång. Jag råkade befinna mig i Stockholm i andra ärenden och kunde avsluta dagen med en promenad i riktning mot Berwaldhallen. Jag gjorde det i den glada förvissningen om att den musikupplevelse som väntade knappast kunde bli någonting annat än ryslig - förskräcklig och helt underbart ryslig. En dödsmässa är ju vad det är fråga om, och när Verdi på allvar tar itu med ämnet som en hyllning till den beundrade författaren Alessandro Manzoni så sparar han inte på krutet. Mässan blev ett drama som inte för inte har liknats vid ett operaverk med tanke på det väldiga uppbådet med stor orkester, stor kör och fyra solister. Någon lustigkurre har till och med betecknat detta som hans allra bästa opera, vilket nog ändå måste betecknas som en något missvisande överdrift.
Det finns i musikhistorien ett antal mycket olikartade tonsättningar av denna katolska gudstjänstritual för den bortgångna själens eviga frid. Johannes Ockeghem var tidigt ute i sitt 1400-tal, och hans version hör till en av den tidiga musikens allra ljuvligaste skatter. Mozarts Requiem är väl jämte Verdis och Gabriel Faurés de som är mest kända, och dessa tre verk hör märkligt nog också till de mest kända och älskade klassiska musikverken över huvud taget. Den meditativa lyriken hos Fauré, som ju utelämnar Dies Irae (vredens dag), utgör ena polen i en spännvidd som i den andra har Verdi och Hector Berlioz, den som i både styrkeuppbåd och kraftfulla effekter möjligen kan tävla med Verdi. Brahms´ underbara Ein deutsches requiem placerar sig väl någonstans däremellan. När man tänker efter är det kanske inte så konstigt att dessa dödsmässor blivit så kända och älskade; flera tonsättare har visat något av sin bästa förmåga i just ett sådant verk.
Den våldsamt stegrade fruktan som Verdi i Dies Irae-avsnittet låter orkestern tillsammans med kören välla fram är förvisso operamässig (morrande fagotter, rytande basuner, smattrande trumpeter och vinande stråkar skjuter ut tonkaskader som från en fyrverkeriramp!), och det har också frestat filmmakare till sound tracks ungefär på samma sätt som delar av Carl Orffs Carmina Burana också har missbrukats. Men verket är rikt på kontraster och kören har även flera partier av innerlig skönsång som uppgift. Det sägs att sista satsen, Libera me, var den katolska bön som berörde Verdi mest, och det var den han först komponerade i samband med tonsättarkollegan Rossinis bortgång. Den satsen innehåller embryot till verket som helhet, och när Verdi slutligen låter allt utmynna i sopranens lågmält dramatiska bön på samma ton om frälsning från den eviga döden, kommer till sist kören in med sitt instämmande i stilla pianissimo: Libera me, libera me!
Jag hörde detta verk live senast för några år sedan på samma plats, med samma orkester och samma kör. Den gången var det Manfred Honeck som dirigerade med andra solister, och samtliga gjorde sedan en formidabel succé under en turne i USA med samma program. Jag minns den konserten som kanske den bästa jag hörde med Honeck, den förre chefdirigenten för Radiosymfonikerna.
Även nu under Daniel Hardings ledning blev det en bra konsert, men i minnet framstår ändå den förra konserten som en starkare upplevelse. Kanske för att den katolske Honeck förlänade verket en starkare sakral prägel utan att för ett ögonblick mildra dramatiken, medan Harding mera litade till det mäktiga operamässiga fyrverkeriet. Under alla omständigheter är det ett verk som man, om så krävs, gärna tar en lång promenad, en besvärlig omväg eller gör en resa enkom för att lyssna till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar