Oh yeah!

Det är sant att det jag kallar min musik numera huvudsakligen återfinns inom det "klassiska" området. Det är den sorten jag mestadels köper, lyssnar på och även efter ringa förmåga själv utövar i form av pianospel. Det har emellertid inte alltid varit så. I yngre dar köpte jag mycket jazz, visor och folkmusik också. Och visst, fortfarande kan jag bli begeistrad i någon ny jazzpianist, en ny fado- eller tangosångerska, eller en visartist som vågar sjunga utan att waila sönder var och varannan helnot. Den enda genre som jag är rejält bortkommen i är rockmusiken, och det säger jag inte av snobberi utan bara för att det är så det är. Jag tror säkert att jag skulle kunna uppskatta ett och annat av den sorten också, men som ung gick jag från uppväxtens kyrkomusik av alla sorter, inklusive gospel (Mahalia Jackson, vilken fenomenal sångerska var inte hon!), till jazz och blues, hela tiden med den klassiska musiken som en alltmer efterhängsen följeslagare som successivt kom att ta över. Jag tror tyvärr inte att utbytet skulle vara så stort att det är värt besväret att bredda mig på nytt nu på äldre dar. Det finns ju så oändliga rikedomar kvar att hämta i den musik som jag kallar min.

Men, men... det händer att jag bläddrar bland jazzskivorna i de få skivbutiker som ännu korsar mitt spår. Och då dyker det ibland upp gamla klassiska inspelningar som jag inte kan motstå att köpa, trots att jag redan har dem som LP däruppe på vinden. Jag har en hel skattkammare med 100-tals välvårdade LP däruppe som snart kan vara värda en hel del pengar, om man ska tro på ryktena om vinylens återkomst eller åtminstone samlarvärde.

Igår dök Charles Mingus (1922-1979) upp på nytt. Han var en var mina favoriter inom jazzen från och med skiftet 60-70-tal. Mingus var en mångsidigt begåvad kompositör och bandledare, tillika basist, pianist och vokalist. Han var rabulistisk och avantgarde men hade samtidigt ett mycket gott och alltid hörbart förhållande till traditionen. Bluessvänget och gospelgunget blandades med jazzens alla stilar från Satchmo och framåt, och med ett särskilt gott öra vänt mot Ellington kunde det aldrig bli fel. The Duke är ju och förblir en av jazzens, för att inte säga den amerikanska musikens, största genier, vilket Mingus gång på gång hävdade i både ord och ton.

Jag blev glad åt återhörandet, inte bara av nostalgiska skäl. Allra först gladde mig återseendet av det fina omslaget, med fyndiga illustrationer till de roliga titlarna. "Wham bam thank you ma´am" är en sorts utbrott som tillskrivs musikerkollegan Max Roach när "things weren´t going his way". "Ecclusiastics" är förstås en fyndig sammanställning av ecclesiastics (dvs. prästerskap) och den "enthusiasm" som lätt kan förknippas med gamla svarta predikanter inom metodistkyrkan eller Pentecostal Holiness Church, den bakgrund som var Mingus egen. Eller se bara den obetalbara illustrationen till bönen om att slippa få atombomben i skallen, musikaliskt även den utförd i bästa predikantstil.

Jag påminns också om en annan av Mingus´inspelningar, den som jag kanske tyckte bäst om och som visar honom från den allra vackraste sidan. Ett verk i Ellingtons anda med titeln "Black saint and the sinner lady", fullt i nivå med Ellingtons många sviter. Blues, gospel och jazz i skön förening. Även den i högsta grad värd en förnyad bekanskap.