Jag nämnde i förra veckan om Carl Nielsens hänförelse inför Mozarts musik. Jag kan inte låta bli att återge ett par avsnitt ur essän Mozart och vår tid:
Av Beethoven lär han sig (den unge blivande tonsättaren, min anm.) att bygga en allegrosats med dess två temata och modulationsdel. Men det är märkvärdigt, hur denne mästare - musikens störste lyriker - är formbunden, ja, ofta direkt träaktig och oböjlig i sin form. Man söker sig till Mozart, och det är förunderligt, vad han kan tillåta sig. Han löser alla band och säger allt som faller honom in på det mest övertygande och självklara sätt. Infall, som man i första ögonblicket inte tycker hör dit, visar sig vara absolut nödvändiga. Det ena leende motivet dyker upp vid sidan av det andra allvarliga, en tanke är knappt uttalad, förrän nästa tränger sig fram, och dock fortskrider det hela med en sådan säkerhet och ordning, att man inte ett ögonblick blir förvirrad eller tappar tråden.
Det är som vore han dubbelbottnad (både subjektiv och objektiv, min anm.). Hans stämningar växlar hastigt, korsas och bryts som färgerna i prismor, än belysande, än förmörkande varandra. När han ler, är det ofta med tårar i ögonen och hans glädje är av ett rätt egendomligt slag. Han är egentligen aldrig riktigt munter, fastän han har skrivit de ypperligaste komiska operor som existerar. Skönheten var för honom det främsta. Hans musik är alltid skön; men sköhet väcker eftertanke, och så upphör leenden och skratt. - Det underbara skönhetstrolleri som vilar över t ex Figaros bröllop är av en oändligt bedårande art, därför att man får tårar i ögonen, när man har lust att le, och måste småle, när musiken är som mest rörande. Det finns något i hans natur som erinrar om Lionardo; man vet varken ut eller in, man låter sig fängslas av dess trollkraft, utan att förstå varför.
(Ur Carl Nielsen:Levande musik, W&W, 1963)
Man behöver inte godta Nielsens kontrasterande jämförelser med Beethoven, där denne även i det fortsatta resonemanget hela tiden står sig slätt, för att tycka att han här finner några träffande formuleringar i försöket att göra det egentligen ogörliga: att förstå gåtan Mozart.
PS. Ovanstående bild har ganska nyligen identifierats som det förmodligen mest autentiska porträtt av Mozart som existerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar