Jag läser gärna tabloider, har alltid gjort det. Det vill säga kvällstidningar, för tabloider är ju alla tidningar nuförtiden. Det vill säga det som förr var kvällstidningar men som nu utkommer på morgonen liksom övrig dagspress. Så vad ska man egentligen kalla dem?
Jag läser Expressen - för deras läsvärda kulturskribenters skull, inte för något annat. Inte för det övriga, som bara blivit dummare och pinsammare för varje år som går. Men jag vill gärna läsa en kultursida som till medarbetare har skribenter som Lars Gustafsson, PO Enquist, Nils Schwartz, Anders Ehnmark, Gunilla Brodrej, Nina Lekander, Malte Persson, m fl. Dessutom en och annan samhällsdebattör från ledarsidan. Jag tänker på Ann-Charlotte Marteus, som inte bara har en stilistiskt väl vässad penna, utan oftast även det skarpsinne som behövs för att jag ska ha behållning av läsningen.
I övrigt är det som sagt närmast pinsamt, inte minst i tider av planerade prinsessbröllop. Jag borde kanske inte lägga mig i den journalistiska bedömningen av betydelsen av detta stoff eftersom det överstiger min förmåga att begripa intresset för detsamma. Obegripligt är det att halva tidningen behövs för meddelandet att prinsessan Madeleine nu är förlovad och mycket lycklig. Ja, och så noterar jag att det hela skedde på Capri, vilket trots allt gör mig en smula försonligt inställd i och med att de unga tu i varje fall fått nys om Medelhavets vackraste ö som en lämplig plats för sin kärleksförklaring. Men vad angår oss detta?
Nå, uppenbarligen vill väldigt många läsa hur många nulliteter som helst om sådant. Vilket gör mig först förlägen, sedan irriterad, och så småningom rädd att jag ska hemfalla åt ren misantropi.
Jag vet, prinsessförlovningar och kungliga bröllop ger upplageökningar och hela Sverige anses i slutänden tjäna på stundande kalas. Ändå borde det väl finnas gränser för vad en reporter kan nedlåta sig till med bibehållen självrespekt. Är svenska folket verkligen så skvallerhungrigt att de håller till godo med skriverier som från den självutnämnde (och förmodligen högt betalde) "hovreportern" Johan T Lindwall?
På ett helt uppslag ser man på en jättelik bild nämnde pajasfigur dominera förgrunden, vänd mot kameran och med armen utsträckt i ett handslag med den blivande brudgummen. Johan och Jonas. Och den leende prinsessan strax intill. Vi ska nu slutgiltigt övertygas om hur mycket "hovreporter" han är, denne Johan. Hans fundamentala oförmåga att på ett underhållande sätt koka soppa på en spik (vilket man givetvis måste kunna i den där meningslösa rollen) gör att bilden ska uppväga textens pretentiösa nonsens. Det är så tomt och egocentriskt uppblåst att man till sist börja skratta högt.
Slutklämmen i texten är nämligen så osannolikt dåraktig att den som vill satirisera dumjournalistik kan planka den direkt till nästa revy.
Så här står det: "När de - hand i hand - gick tillbaka till familjen som väntade inne i slottet vände sig Jonas till mig. Han viskade: - Det här känns bra."
Fatta det! Han viskade!
Detta!
Till Johan!
3 kommentarer:
Einar, måste kommentera detta, av ganska personliga skäl. 1999 började jag skriva om litteratur på Kvällspostens kultursida. När tidningen blev en del av iDAG - någon som minns denna bastard av Malmös och Göteborgs två kvällstidningar? - tvingade jag avstå men återkom när KvP blev sin egen igen. Det var en klassisk kvällstidning men hade för mig en fin skånsk förankring. Det jag skrev blev alltmer inriktat på det danska: litteratur, musik, teater, film och samhällsdebatt. Jag vet att mina texter där blev lästa. Men så tog Expressen över KvP. Det var till att tiga och hålla god min och fortsätta skriva för "den skånska editionen". Men det gick ju inte i längden. Jag tyckte att Expressen blev en alltmer skamlös, arrogant tidning som gärna gick över lik för en bra löpsedel. Och det har ju bara blivit värre: en gigantisk fördumningscentral. Jag hoppade av efter 26 år på KvP. Gick över till morgontidningen här i Kristianstad. Trots usla arvoden har jag aldrig ångrat det, och jag tror att Expressen har många köpare som du: enda riktiga medicinen vore att bojkotta eländet. Jag förstår fortfarande inte varför fina författare som Ehnmark & Co. skriver där. Jag tror ju inte att tidningen ger dem en bättre smak i munnen än den jag fick: död, förintelse och förruttnelse och så förstås det du skriver om idag: hel- och halvprinsessor, "celebriteter" och popkultur.
Einar, jag skrev alldeles fel i början: det var förstås 1979 jag började där!
Thomas, tack för din kommentar!
Det som kallas kvällstidningsjournalistik har väl i och för sig alltid innehållit ingredienser som man så snabbt som möjligt vill bläddra förbi. Men den sortens material dominerar nu så stort, och har dessutom fördummats till den milda grad, att jag också känner allt större motvilja. Jag köper numera bara Expressen efter att ha bläddrat fram kultursidan och försäkrat mig om att någon läsvärd skribent finns med. Jag bläddrar ibland igenom resten, men finner att det som regel går mycket snabbt.
Enquist och Ehnmark var väl på väg att lämna för några år sedan, men jag kommer just nu inte ihåg skälet. Jag förstår om dessa "trotjänare" sedan många år saknar en Bo Strömstedt. Och jag förstår också att du fann för gott att byta till något annat.
En liten lustig sak är dock att "kulturen" fått vara den oas i den övriga smeten som den är på just Expressen och Aftonbladet. De stora morgontidningarna har ju sedan några år i någon sorts allmän nivelleringsanda blandat popidolskriverier med det gängse kulturmaterialet.
Skicka en kommentar