I min gröna ungdom, den tid när man som ivrigast vill komma fram till vad som är allra bäst, försökte jag rangordna de stora nordiska tonsättarna.
Jag hade förstås tidigt fallit för Jean Sibelius´mest populära verk: Finlandia, Vals triste, en del sånger som t ex "Svarta rosor" (med Jussi Björling, givetvis!) och femte symfonin - alltsammans verk som tillhör världsarvet på musikens område. Långt senare gjorde jag upptäckten att han också komponerat en av de allra bästa violinkonserter som finns.
Edvard Grieg fanns i mitt medvetande framför allt genom de lyriska pianostyckena. Dem har jag återupptäckt på senare tid; de rymmer faktiskt mycket mer av musikantiskt finlir än vad jag tidigare anade. Men hans pianokonsert, ett odisputabelt mästerverk, var en smula för romantisk för min dåtida mer intellektuella smak.
Så var det då den där dansken som komponerade ett antal kraftfulla och krävande symfonier. Plus givetvis sådant helt igenom lyriskt och vackert som "Dimman lättar". Carl Nielsen vann mitt unga hjärta och jag rankade honom högst av alla nordiska kompositörer. Samtidigt tyckte jag det var sorgligt att ingen svensk kunde kvala in bland de riktigt stora och världsberömda. Ja, det skulle vara Franz Berwald i så fall, men honom kom jag aldrig att riktigt lära känna.
Två saker bidrog till mitt intresse för Carl Nielsen. Den ena var att jag fick ett Premium ("för flit och framsteg i studier") i realskolan, klass 1, 3b, i form av ett häfte med pianostycken av Nielsen (Humoreske-Bagatellen, op.11). Den andra var en liten bok med essäer - "Levende musik", utgiven 1925 några få år innan han dog - som jag läste några år senare. Varken förr eller senare har jag läst en så intelligent, fräck och rolig bok om musik. Hans entusiastiska hyllning till Mozart och hans sågning av programmusik och den romantiska musiken var precis det jag tyckte om att höra. Då.
Många välkomponerade ljudvågor har passerat mina öron sedan dess, och ju äldre jag blivit desto mer har jag kommit att uppskatta även de konstnärliga resultat som romantiken avsatte. Vilket givetvis inte hindrar att jag samtidigt håller fast vid Bartoks och Stravinskijs storhet.
Detta var en lång inledning till en kortare avslutning. I torsdags satt jag i Stockholms konserthus och åhörde en gratiskonsert med filharmonikerna under nuvarande chefdirigenten, Sakari Oramo. Bland annat framfördes Nilesens 4:e symfoni - "Det outsläckliga". Och jag slogs på nytt av Nielsens geni. Vilken fantastisk musik är inte detta! Bitvis våldsam och kärvt dissonant (skriven under intryck av första världskriget), men interfolierad av lyriska avsnitt av skönaste märke. Pukslaget (ja, slaget mellan de båda pukslagverkarna) mot slutet är ju ett magnifikt drama. Blåsarna, både trä och bleck, har underbara uppgifter ihop med de trotsigt skärande stråkarna. Musiken överraskar hela tiden utan att temana går förlorade. Slutet så triumferande trotsigt - och kontrapunktiskt lysande - att symfonin naturligtvis passar utmärkt som slutnummer på en konsert där publiken äntligen får ge sitt bifall.
Livet går vidare, viljan till liv överlever död och destruktion. Musiken själv hör till det outsläckliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar