Skogsvandring

Att gå i skogen. Gå där med blicken i marken, spanande efter bruna hattar i mossan. Med bruset från blandskogens toppskikt i öronen. I övrigt höstlig tystnad. Att gå i skogen och när man lämnar stigen se till att sätta fötterna rätt. 

Kvistar och ruttnande grenar knäcks under mina steg i den risiga terrängen. Jag tänker att de bär bud om min närvaro till de skygga djuren. Jag ser dem inte, hör dem inte heller. Kanske står de helt stilla i någon tät dunge och avvaktar mitt närmande. Men ingenting händer utöver ett uppflog från en skrämd duva, vars vingar slår mot det täta grenverket.

Mina ögon är inställda på de där bruna hattarna som är svåra att se innan de blir storväxta och angripna av larver och parasiter. Jag rätar på ryggen och ser mig omkring. På avstånd tycker jag mig uppfatta ett stort svin bakom en gran, ett mörkt och krumryggat vildsvin. Jag stannar och försöker avgöra saken - synvilla eller inte? Bestämmer mig för att det är en rotvälta, men viker ändå av en aning och återgår till mönstringen av mossan, där de röda flugsvamparna ogenerat tar plats och lyser som praktfulla juldekorationer just där de bruna hattarna också borde visa sig. 

Nere i sänkorna står de. De stora avslöjar de små. Jag trycker undan mossan vid deras bukiga fot och skär så långt ner jag kan med kniven, grovrensar dem sedan på plats. Smärre operationer eliminerar jordrester, enstaka barr och löv och begynnande insektsangrepp, ett avfall som lämnas på plats som en vink från någon som hann först. Fylld av lyckan av att ha kunnat bärga en överfull korg med Karl Johan vänder jag hemåt.

Jag tar medvetet en liten omväg för att genomsöka terräng som jag inte gått förut. Plötsligt kommer jag ut ur skogen på ett oväntat ställe, just där den glesnar i brynet och övergår i sly, och där ett par mossiga gamla aplar bjuder på några enstaka äpplen. 

Det övergivna gamla torpet med tillhörande uthus tycks vara på väg att omslutas av skogen. I det höga gräset mellan byggnaderna står en rostig mjölkkruka, som om den för länge sedan lämnats i hastigt mod. Torpet i långt gånget förfall, taket inrasat och murstocken spridd över golvet, den yttre vindstrappan obrukbar. Uthuset i bättre skick men även det illa åtgånget. 

Framför huset står en skylt som en historiemedveten hembygdsförening placerat där, möjligen i from förhoppning om att rädda boplatsen för eftervärlden eller åtminstone ge en oansvarig markägare dåligt samvete. Skylten förklarar att detta är ett grenadjärstorp och ger en kort historik över indelningsverket och förutsättningarna för rusthållen. Bland annat följande står att läsa:

"Grenadjärerna var ett slags elitsoldater. Av kronan fick de sina vapen men all annan utrustning, bland annat uniform svarade rusthållaren för.  -  Till torpet hörde fähus/ladugård, förråd samt dass. Dessutom ingick en åker och ett litet ängsområde. Grenadjären fick förutom lön även naturaprodukter av rusthållet. Allt detta reglerades i ett legokontrakt."

Tid och väderlek har suddat ut det för hand inskrivna numret för detta rusthåll, namnet på den siste grenadjären likaså. 

Jag sticker in huvudet genom ett av de gapande fönstren och kastar en sista blick på förödelsen, plockar och äter sedan ett äpple medan jag knallar hemåt över fälten med min rågade svampkorg. 

Foto: EJ (klicka för förstoring!)