Emil Hagström-sällskapet (se här) höll i år sitt årsmöte i Emils födelsebygd, i Sollefteå, Ångermanland, där en minnessten också finns uppsatt sedan ett antal år. I samband med mötet gjordes också en rundtur till de platser som förknippas med Emil och hans diktning, som ju till en inte ringa del hämtade inspiration från hembygden och barndomens fattiga livsvillkor.
Emil föddes 1907 i Nylandsån strax utanför Sollefteå och även om huset som syns på bilden förmodligen inte är hans barndomshem så är platsen i alla fall säkerställd. Det var förstås fint att få se denna miljö med ån som rinner i sluttningen en stycke nedanför huset, den miljö som jag genom mormor och mamma bara hört talas om och som också finns på mer än ett ställe i Emils diktning.
I Billsta fäbodar uppehölls sig också Emil om somrarna i tidiga år och de byggnaderna står kvar omgivna bland annat av sådana där barrträd med hängande skägglav som jag minns från barndomens lekar. Bättre mustascher än dessa fanns inte när man ville spöka ut sig.
Vyn över Ångermanälven är från Österåsen. Emil var ju en vagabond som under många år hanlade sig fram med olika tillfälliga jobb (även ett kortvarigt på Österåsens sanatorium) innan han kom till Stockholm och det bohemiska umgänget bland de så kallade Klara-bohemerna. Slutligen slog han sig ned i Österskär utanför Åkersberga och Roslagens natur blev ett annat frekvent motiv i dikterna. Men de norrländska ängarnas och vägrenarnas växtlighet från vandringsåren dominerar. I själva verket finns en stor del av den svenska floran nämnd i Emils diktning, hur stor vore roligt att någon gång kartlägga.
Blåklocka och hundkex/och fibblorna små/kransar den solvita/vägen./Tillsammans med dig/vill jag varsamt gå/lyckligen brydd och förlägen./ Molnen är vita/och vågorna blå/och svalan pilande/trägen.Blåklocka är du/och hundkex är jag./Så ville vi ty oss nära./Men aldrig jag får/din daggiga kalk,/hur träget jag vill den begära./Blåklocka du och/hundkex jag,/och stenbräckan kan/något oss lära.
Blåklocka är du/och hundkex är jag/på skördanden väntar/vi båda,/då lien skall gå/en högsommardag/och mejarens möda/skall råda./Vajande strå och/famnande kalk,/snart frost skall/hösten bebåda.
(Ur "Gröna kransar och röda band", LT.s förlag, 1951)
2 kommentarer:
Trevligt att bli påmind om sommarens utflykt. Det var verkligen roligt att uppleva Emils och mormors hembygd.
Ja, det var på tiden. Även om jag själv tidigare sett Sollefteå så var de där platserna omkring ju deras egentliga hemvist. För övrigt i mångt och mycket inte alldeles olikt morfars Kågedalen.
Skicka en kommentar