Led Mozart av Tourettes syndrom?

Jag lyssnade häromdagen på Musikmagasinet i radions P2. Där avhandlades ämnet musikalisk genialitet ur neuropsykiatrisk synvinkel. Att några av det förra seklets största pianister led av psykiska störningar av allvarlig art är belagt. Depressioner tyngde tidvis Rachmaninov, Horowitz och Richter så starkt att det medförde betydande hinder i deras skapande och yrkesutövning. Fler exempel kunde nämnas, t ex den engelske pianisten John Ogden som gick in i det psykotiska mörkret utan att någonsin återvända. Eller den mycket excentriske Glenn Gould, som övergav konsertestraderna för inspelningsstudior. Att detta skulle säga så mycket mer än att även briljanta musiker och kompositörer kan drabbas av psykiska störningar återstår att bevisa. Med tanke på de exceptionella livsbetingelser och krav som sådana begåvningar lever under är det väl snarast märkvärdigt att så många under så lång tid håller ihop psykiskt.

Av och till framträder experter som älskar att retrospektivt ställa modediagnoser på berömda historiska personer. Bland tonsättarna har Mozart, Bruckner, Bartok och flera andra förekommit i diskussionen. Nu också i Musikmagasinet (här). Och jag menar att en tydlig varningsflagg är befogad.

Christopher Gillberg, professor i neuropsykiatri och expert på s.k. autismspektrumstörningar, har sedan många år framträtt med anspråk på att kunna knyta stora män till dessa nutida diagnoser. Varför denna ambition, kan man undra. Ja, det främsta skälet är förmodligen att väcka uppmärksamhet och göra diagnoserna kända, ibland kanske också i syfte att påvisa att svåra psykiska störningar inte utesluter genialitet. Frestelsen att i sammanhanget anknyta till populära föreställningar om sambandet mellan genialitet och galenskap kan vara svår att motstå. Gillberg är för övrigt känd som den som under 80- och 90-tal löste autismen gåta ungefär vart femte år. Med andra ord tillhör han den typ av forskare som inte räds att i massmedia dra stora och snabba växlar på begränsade forskningsresultat.

Om Mozarts privatliv vet vi förvisso en del, inte minst genom de frispråkiga brev som han skrev och som också innehåller en del oväntade obsceniteter. Detta är ju välkänt och har bland annat förklarats med att 1700-talets människor inte ägde den prydhet som sedan kom att känneteckna de viktorianskt präglade salongernas konventioner och uttryckssätt. Det kan ju tänkas att Mozart var mer hemfallen åt det som numera kallas för "koprolali" än de flesta i hans omgivning, men om detta kan vi inte annat än spekulera. Att han därför skulle ha lidit av Tourettes syndrom, en störning som bland annat kan ta sig uttryck i ett tvångsmässigt upprepande av "fula" ord, är givetvis omöjligt att fastslå och till sist måste även Gillberg lämna en liten brasklapp. Det lilla som man med den diagnostiska fjärrsynen kan konstatera verkar ju gudbevars inte ha varit någonting som plågade honom själv eller som hindrade honom i hans gärning. Så blir det då till sist bara "en skugga" av Tourettes syndrom som han antas ha lidit av!

Lyckligtvis medverkade även hjärnforskaren och pianisten Fredrik Ullén i programmet. Det han sade i ämnet borde ha räckt; nämligen att retrospektiv diagnostik inte är tillförlitlig, i synnerhet inte när det handlar om diagnoser som är nog så svåra att ställa i närvaro av patienten själv. Att geniala konstnärer i många fall är excentriska och självupptagna personer ville Ullén snarast skriva på det konto som handlar om deras besatthet av sin talang och sin konstnärliga uppgift. Att sedan en del också lider av störningar förklarar sällan någonting av deras genialitet, mer än möjligen att somliga av dem är beredda att korsa gränser för det som andra har för vana att respektera.

Bartok led av autism på högfungerande nivå, hävdade Gillberg, och då med större säkerhet än om Mozarts tillstånd. Att Bartok var en hypersensitiv person, särskilt vad gäller ljuden omkring honom, är omvittnat. Likaså att han kände sig alienerad efter att ha tvingats fly nazismen och bosätta sig i USA. Det är dock inte detta som Gillberg anför, utan i första hand en episod som gäller den samling folkvisemanusskript som han först förlorade och sedan återfick i samband med ankomsten till USA. Han skulle ha reagerat egendomligt autistiskt inför detta faktum. Enligt vissa uppgifter (i den skönlitterära biografi som har titeln "Geniets nakna ansikte") kunde han nämligen inte glädja sig när samlingen till sist kom till rätta!

Varför alls bry sig om experter som inte förmår lägga ett dyft till förståelsen av personen eller verket? Med DSM eller något annat klassifikationssystem för psykiska störningar kommer ingen att vara ens i närheten av att lösa gåtan Mozart eller gåtan Bartok. De neuropsykiatriska gåtor som kräver svar av Gillberg och andra forskare bör lösas utan döda mästares inblandning. De kan nämligen inte inställa sig för utredning och bedömning.

Bilden: Mozarts kranium ( enligt vad somliga hävdar).