Islamismen nyanserad

Evin Rubar heter en dokumentärfilmande reporter som har en sällsynt förmåga att via tevemediet avslöja mindre tilltalande sidor av ideologier och verksamheter som utåt gärna framställer sig som offer och kämpande idealister, som missförstådda eller orättvist ifrågasatta. För några år sedan avslöjade hon manshat inom kvinnojourrörelsen och igår fick vi i SVT2 ta del av en dokumentär som genom intervjuer med både ledare, avhoppare och en antropologisk forskare nyanserade bilden av vad islam kan vara och vad ledningen för de ledande muslimska organisationerna i Sverige egentligen står för.

Kontentan var att islamism är en företeelse inom islam som inte bara innefattar de militanta och våldsbenägna muslimer som begreppet vanligtvis förknippas med. Tvärtom täcker begreppet alla dem som anammat en rättrogen, dvs fundamentalistisk, islam som inte bara gäller den andliga sfären utan en hel livsstil, med tydliga konsekvenser för anpassningen till ett liberalt och sekulariserat samhälles lagstiftning och umgängesseder. Denna grupp utgör inte något direkt hot mot icke-muslimer utan vänder sig i första hand till invandrande minoriteter i västerländska samhällen för att försöka värva dem för sin islamistiska livsstil. Det är bara en förhållandevis mycket liten del av dessa som med revolutionärt våld vill åstadkomma samhällsförändringar med sikte på sharia-lagar och en stat där politik och religion ingått förening. Men, och det är det som är poängen, alla islamister delar synen på ett sådant samhälle som ett ideal. Vilket otvivelaktigt måste få konsekvenser för integrationssträvanden.

Detta rör sig alltså helt enkelt om det vi också i den kristna delen av världen känner som sekterism, dvs. rörelser som kännetecknas av bokstavstro, totalitära anspråk, en svartvit världsbild, viss isolering mot omvärlden och egna "lagar" som strikt reglerar vardagsliv och umgänge. I ett samhälle som är främmande för det ideal man själv eftersträvar sluter man sig inom sin egen krets och skapar i största möjliga mån sina egna institutioner, samtidigt som man missionerar för att väcka andra för den enda sanningen.

Det som programmet visade var att denna islamism visserligen är ett öppet erkänt ideal för ledarna i de muslimska organisationerna men att det ingalunda betyder att dessa ideal omfattas av den stora majoriteten av vårt lands muslimer. Även om missionsverksamhet pågår så är säkert den överväldigande majoriteten av individer av muslimsk bakgrund sådana som vill inlemmas i vårt sekulariserade samhälle och liksom alla andra ta del av de fri- och rättigheter som de i många fall berövats i sina hemländer. Somliga av dem har lämnat sin tro, andra är troende men på samma sätt som de flesta troende svenskar är troende. Det senare är ett antagande, och här måste jag erkänna min bristande kunskap om ett problem som programmet inte riktigt redde ut.

Muhammed, en avfälling från islamismen, skulle väl vara en representant för dessa troende utan anknytning till politisk islam, men hur representativ är han? Programmet antydde att han är mer representativ för muslimerna i Sverige än de islamistiska ledare som felaktigt uppträder som företrädare för samtliga muslimer. Men var finns de imamer och andra företrädare för islam som inte anser sig sitta inne med den enda sanna tolkningen av islam och som tar avstånd från en fundamentalistisk och politiserande tolkning av Koranen för såväl individen som kollektivet?

Att vissa centrala moskéer som den i Stockholm behärskas av islamister är givetvis ett bekymmer ur representativitets-synpunkt, men främst för att det drabbar de muslimer som utsätts för dessa fundamentalistiska krav. Naturligtvis är det också ett memento för det officiella Sverige med tanke på vilka man ger halvofficiell sanktion genom sina kontakter. I ett pluralistiskt samhälle måste vi kunna tillåta även sekterism, förutsatt att den inte leder till lagbrott. Sekterism bör bekämpas med intellektuella och gemenskapsfrämjande medel.

Jag tror att detta program, tvärtemot vad kanske många kommer att hävda, kan bidra till att minska den så ofta påtalade islamofobin i vårt land. Sverigedemokraterna har inget att vinna på den nyansering av bilden av de svenska muslimerna som Evin Rubar så skickligt förmedlade i detta program.