Journalisten och mannen i Malmberget

Jag har tidigare i denna elektroniska spalt yppat min motvilja mot "kvällspressen" och dess bitvis förfärande låga standard. Om det inte vore för enstaka lysande skribenter (och jag tänker nu inte på de s.k. krönikörerna) skulle jag inte titta åt Expressen och Aftonbladet. Men på bussen hem från jobbet kan Expressens kultursida faktiskt vara en precis lagom läsning för omställning av tankarna på något annat än det man upptagits av under dagen.

För att visa på de positiva undantagen vill jag nämna Johannes Forssberg, en av skribenterna på Expressens ledarsida som där tillsammans med kollegan Ann-Charlotte Martéus, tillhör dem som med stilistisk skärpa tar itu med angelägna ämnen fjärran från det som den fjantiga hovreportern och övriga skvallermurvlar sysslar med.

I ett minireportage 10/12 ger Forssberg (läs här) glimtar från gruvan i Malmberget med anledning av att det är fyrtio år sedan den stora strejken i malmfälten. Han lyssnar intresserat och får någonting sagt om en sorts anda eller klimat som präglat dessa gruvorter sedan gammalt, och som trots moderniseringarna består nu när samhället bokstavligen är undergrävt och gradvis måste flyttas. Jag ska tillstå att min erkänsla också har med det aktuella ämnet att göra, att Malmberget under några viktiga uppväxtår var min hemort och att jag därför läste med ett speciellt engagemang. Och jag fastnade för känslan som en av Forssbergs sagesmän uttrycker: Allt försvinner".

Jag hade vid tiden för strejken redan lämnat Malmberget och jag har sedan dess gjort ytterst få återbesök, senast för ganska precis tio år sedan. Jag konfronterades då med "gropen", det stora dagbrottet som begravt alla hus och platser där jag som barn och tonåring bott, lekt och studerat. Allt var borta: Centralskolan, badhuset, Folkets hus, biografen Roxy, Filadelfia, Kaptenshörnan, läroverket, affärerna längs Kaptensvägen, med mera, med mera. Och Allhelgonakyrkan hade man flyttat till en helt annan plats. I stället den breda och djupa gropen där rasrisken vid kanterna inte var obetydlig.

Jag har även tidigare ibland funderat på detta. Mina rötter är i och för sig vittförgrenade vad gäller geografiska platser, men faktum är att ett stort och betydelsefullt kapitel i min levnad är fysiskt bortraderat av just de skäl som får mannen i Malmberget att nyktert konstatera: "Allt försvinner".