I övre tonåren var jag starkt tilltalad av existentialismen och jag läste allt av Albert Camus. Jag läste även den då ännu mer aktuelle Jean Paul Sartre, men som romanförfattare lyckades han aldrig fånga mig på samma sätt. Inte heller senare. Camus däremot tillhör de få författare som jag återvänt till.
Jag vill minnas att jag tyckte allra mest om "Pesten", och jag har ett alldeles klart minne av att jag läste novellerna i "Landsflykten och riket" i lumpen i Boden när jag satt eldvakt i tältet om nätterna.
När jag nu läst om "Främlingen", som i år utkommit i en ny och spännande översättning av Jan Stolpe, återförs jag snabbt till innehållet men överraskas ändå av hur enormt förtätad denna skildring av den i tillvaron utkastade Mersault är. Han är en ung man utan egenskaper, skulle man kanske kunna säga, om man nu inte som grundläggande karaktärsdrag räknar med den indifferens och distanserade livshållning som han uppvisar. Mersault gör sig skyldig till ett meningslöst mord som han blir åtalad och snart nog dömd till döden för. Vi får höra hans egen berättelse återgiven under giljotinen, så att säga. Det som han ställs till svars för är dock inte bara mordet utan hela hans "monstruösa" själlöshet som framför allt tagit sig uttryck i bristen på omsorg om modern och frånvaron av sorg vid hennes bortgång.
Den sinnliga närvaron i denna prosa är mycket stark och de lyriska avsnitten förstärks av en i övrigt mycket kärv och saklig stil. Jag tror att en stor del av förklaringen till effektfullheten ligger i att stil och innehåll så väl hänger samman. Livet ter sig ofrånkomligen absurt om man som sinnlig och reflekterande varelse betraktar det sub specie aeternitatis och samtidigt saknar en övertygelse om en gudagiven mening och ser sig själv som offer för slumpens lekar.
Mersault återger vad som hänt, men anklagelserna mot honom om att sakna själ och hjärta orkar han inte ens bemöta. Han bekräftar dock på sitt sätt åklagarens uppfattning om honom som en amoralisk person som är "upptagen av dagen och morgondagen" och som saknar förmåga till ånger. När han ombeds att ange sitt motiv till mordet anger han bara att han egentligen inte hade någon avsikt att döda, att det var på grund av solen. Och läsaren erinrar sig situationen med den brinnande och bländande solen där på stranden i mötet med den hotfulle araben när skotten brann av.
Första halvan av boken ägnas moderns begravning, mordet på stranden och Mersaults liv med älskarinnan Marie och några få vänner eller grannar. Skildringen av begravningståget i det mördande heta och karga landskapet är en tidig höjdpunkt i boken, och jag minns att jag som ung inte tyckte att andra delen - från fängelset och rättegången - riktigt levde upp till den första. Nu i den nya översättningen läste jag dock andra delen med lika stort intresse, inte minst om fängelseprästens fåfänga försök att omvända Mersault och få honom på andra tankar.
Denna populära klassiker är rikare än den vid en första genomläsning kanske kan ge intryck av. Jag antar att drivkraften för Camus var frågorna om skuld och ansvar i en värld där guds frånvaro och värdenas omvärdering och relativitet blivit ett faktum. Och jag erinrar mig ett frekvent begrepp i kulturdebatten när jag som tonåring regelbundet började läsa kultursidorna, nämligen alienation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar