På en eftermiddagspromenad i Pisa tyckte jag mig i färger och former se något av det som ganska väl sammanfattar den italienska kulturen, speciellt renässanskulturen. Varför jag så starkt tilltalas av en bild som denna kan jag dock inte riktigt redogöra för.
Jag föreställer mig att jag bakom det nedre fönstret sitter till bords med några vänner, bland dem den sköna markisinnan, som inte är av den strama, högfärdiga sorten utan som varmt inbjudande lyfter kristallglaset med det mörkröda vinet. Hon är påfallande lik Fanny Ardant. Men den som sitter mitt emot mig och som jag känner igen på den oändligt milda och vemodiga blicken är otvivelaktigt Baldassare Castiglione, nyss anländ från Urbino och en helt annan tid.
Vad vi talar om? Förmodligen om resan och det i livet mest nödvändiga och berikande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar