Om att ta gruvligt miste

Jag skrev om en konsert med berlinfilharmonikerna som sändes i musikkanalen mezzo från Neapels operahus, San Carlo, i förra veckan. Och jag hade en del synpunkter på Beethovens femma som var slutnumret i programmet. Eller som jag trodde det var. Tills konserten gick i repris och jag insåg mitt pinsamma misstag.

Det var inte alls Beethovens femma, det var Schuberts stora C-dur-symfoni som med sin lekande esprit i scherzot och den sista satsen lät som en Beethoven på sitt mest sprudlande humör.

Hur kunde jag missta mig på två av de mest berömda symfonier som finns, varav en inleds med de fyra toner som väl mer än någonting annat är förknippade med klassisk symfonikonst? Ta-ta-ta-taa. Ta-ta-ta-taa.

Så här var det. Jag var med om första halvan av konserten (Verdi och Martucci), men blev avbruten av annat och kom tillbaka till teven först i näst sista satsen och något som jag alltså omedelbart tyckte mig känna igen som Beethovens musik. Snabbt avgjorde jag att det måste vara femman. Att det var Beethoven hördes ju tydligt! Och jag tyckte att det var en underbar tolkning av Riccardo Muti av ett verk som det var ganska länge sedan jag lyssnade på och som nu klingade underbart rytmiskt, med omtagningar, stegringar och kontraster, typisk tysk symfonik fast med en underbar, närmast italiensk touch.

Men det var alltså Schubert, detta geni som dog yngre än Mozart men som ändå hann med så mycket av det som måste räknas till tonkonstens allra yppersta verk. C-dur-symfonin inte minst. Jag får försöka trösta mig med att Beethoven var ett ideal för Schubert och att Beethoven å sin sida hyste stor respekt för Schubert och lär ha yttrat att det i denne man bodde en gudomlig gnista. När jag lyssnar andra gången och givetvis känner igen Schubert-symfonin så märker jag också släktskapen med Beethoven, inte minst i scherzot. Båda var de ju i grunden romantiska lyriker (ett påpekande om Beethoven som jag snott från Carl Nielsen, och som jag tror säger mer om Beethoven än det wienklassicistiska).

Det här påminner mig om en annan episod av vad man kanske kunde kalla tillkämpat misstag när jag var i Budapest för några år sedan. Jag kan ingen ungerska men förstod ändå av en affisch att en Mahler-symfoni skulle spelas och löste därför en biljett till konserten. Musiken var spännande och stundtals dramatisk med starka kontraster och olika turer mellan full symfoni och instrumentgrupper med kammarmusikaliska inslag. Ungefär så som Mahlers symfonier är uppbyggda. Problemet var bara det att det inte lät som Mahler. Jo, kanske ändå? Första symfonin, möjligen? Frenetiskt försökte jag lyssna fram Mahler ur det jag hörde, men lyckades endast glimtvis. Och ju längre musiken varade desto omöjligare blev det. Efteråt fick jag fatt i ett program och såg då att det som spelats var Trollkarlens lärling av Paul Dukas, ett verk som jag aldrig hört tidigare.

Visst kan sådant här kännas pinsamt. Men man kan faktiskt lära sig en del av misstag också, även i musikens värld. Till exempel om Schuberts släktskap med Beethoven, eller tvärtom.