Musik i novembermörkret

Mitt senaste förvärv på cd-fronten är en utgåva (hela 4 cd) med Beethovens samtliga violinsonater som jag under ett par veckor lyssnat till med odelad förtjusning. "Kreutzersonaten" har visserligen varit en favorit sedan länge, och "Vårsonaten" är jag också hyfsat bekant med, men i övrigt har detta kapitel i kammarmusikens historia hittills varit tämligen outforskat för min del.

De som spelar är Alexander Melnikov (piano) och Isabelle Faust (violin), båda tillhörande den absoluta världseliten både som kammarmusiker och som solister på sina respektive instrument. Jag är redan lycklig ägare till andra inspelningar där de båda, enskilt eller tillsammans med andra, gjort förnämliga insatser med sådana verk som Brahms horntrio, Beethovens violinkonsert och Rachmaninovs Etudes-Tableaux.

Samspelthet är någonting som växer fram ur ömsesidigt tolkningsarbete, en inlevelse i den andres intentioner (både medmusikerns och tonsättarens) via något gemensamt tredje, nämligen den noterade musiken. När den tekniska skickligheten sedan inte lägger minsta hinder i vägen för uttrycksviljan uppstår ett i alla hänseenden lyckat resultat. Det är precis vad som skett här. Och på den fjärde cd:ns baksida får man glimtar av arbetet genom en dvd-upptagning från inspelningsstudion med intervjuer och den tionde sonatens första sats. Där märks också att det är fråga om ett koncentrationskrävande arbete som ibland måste avbrytas för en radikalt annorlunda avkoppling, t ex barnslig lek vid spakarna till ett fotbollsspel eller en radiostyrd leksakshelikopter.

Alltför mycket av Beethovens berömmelse vilar enligt min mening på symfonierna, må vara att de med rätta räknas till det bästa i genren. Jag frågar mig varför jag själv så lätt tappar bort vilken fantastisk kompositör av kammarmusik Beethoven var, och jag tänker då inte bara på de många pianosonater och stråkkvartetter som varje gång man lyssnar till dem slår en med häpnad. Att han är så jävla bra, det hade man liksom inte riktigt fattat!

På de här inspelningarna friläggs alla tänkbara temperament och sinnesstämningar med de ytterst förfinade medel som dessa instrumentalister besitter. Lyssna bara på de pianissimon de är mäktiga! Den nästan aggressiva livslusten byts i de lugna satserna till eftersinnande melankoli, vilsam vaggsång eller meditation. Just den tionde och sista sonaten (op. 96) är ett märkvärdigt stycke musik, inte minst adagiosatsens koralliknande melodi som övergår i någonting sökande och trevande, där den ruvande oron i pianot aldrig riktigt övervinns av den ljusa violinstämman. Även Adagiot i den sjätte sonaten (där liksom oftast med beteckningen molto espressivo) är en annan nybliven favorit och en ren lisa för trötta sinnen. Och den som inte i novembermörkret blir upplyft av Vårsonatens framåtsnubblande scherzo och livfulla avslutande sats kan jag tyvärr inte rekommendera någonting annat heller.

Frågan är om denna underbara musik kan spelas bättre än så här.