Drottningholms anrika slottsteater ger under dessa soliga septemberdagar "Idomeneo, Re di Creta", W A Mozarts första stora opera seria. Jag minns att jag en gång på LP-skivans tid överraskades av hur omtumlande vacker musik som Mozart redan här visar prov på i den genre där hans geni kanske allra bäst kom till uttryck. Inte förrän nu har jag förunnats se och höra denna opera framförd. Den hör inte till de flitigt uppsatta, så desto angelägnare att ta chansen när man till sist får den.
Den gamla grekiska myt som libretton bygger på handlar om offer, människooffer. Den kretensiske kungen (Jonas Degerfelt) är på väg hem från trojanska kriget när hans skepp går i kvav i en storm. Han lyckas rädda sig själv med ett löfte till havsguden om att döda den första person han möter i land. När det visar sig vara hans egen son Idamante (Katija Dragojevic i en byxroll), hejdar han sig och stöter honom förfärad ifrån sig. Kring sonen utspelar sig också ett triangeldrama där hans älskade Ilia (Marianne Hellgren Staykov), en trojansk prinsessa i fångenskap, hatas av rivalen Elettra (Malin Byström). Operan slutar inte grekiskt grymt med fullföljande av offret, utan försonligt i kärlekens tecken. Idamante och Ilia utropas av oraklet som det nya regentparet, med Elettra som det enda tragiska offret. Övergiven och rasande desperat utgjuter hon sig i en magnifik aria som kan erinra om donna Annas hämndaria i Don Giovanni. Malin Byström tar här hem spelet i en blodröd klänning som formligen exploderar och dränker henne i svallvågorna av densamma. Föreställningens utan tvekan mest geniala scen.
Musikaliskt är det genomgående en mycket lyckad föreställning med lysande sångare och Kungliga Hovkapellet med operakören under Lawrence Renes i bästa form. Att akustiken är en smula torr och bänkarna inte utan träsmak förlåter man gärna för den i övrigt så charmanta miljön med dess milda belysning från takkronorna.
Lite svårare har jag att acceptera den rädsla för gammalt operadamm som tvingar så många regissörer (här: Tobias Theorell) och scenografer/kostymörer (här: Magdalena Åberg) att klä upp gamla mytologiska gestalter i kostym och slips av modernt snitt. I synnerhet när det sker på en teaterscen som härrör från Mozarts egen tid. Som om inte den fantastiska musiken skulle kunna blåsa bort allt tänkbart damm från vilka peruker som helst!
Nåväl, det krävs fantasi för att i den här sortens dramma per musica hitta teatraliska lösningar som ger aktörerna uppgifter utöver att bara stå upp och sjunga och eventuellt ta några steg till höger eller vänster. Det gamla teatermaskineriet utnyttjas dock väl och med tanke på att den tre timmar långa föreställningen (med en paus) hela tiden lyckades hålla mig koncentrerad, kan jag inte annat än förklara mig nöjd.
Men som sagt: det räcker långt om sången och musiken återges på ett övertygande sätt. Det är i musiken, den alldeles gudomliga musiken, som den verkliga dramatiken ligger hos Mozart.
PS. För den som vill lyssna till ett par smakprov på Ideomeneo kan jag rekommendera följande:
Kvartetten i tredje akten: Andrò ramingo et solo.
Elettras aria D´ Oreste, d´Aiace
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar