Återskapandet och upprättelsen av en far

Jag var nog inte ensam om att få en bok av Patric Modiano i julklapp. I mitt fall "De yttre boulevarderna", en roman från 1972, på svenska första gången 1974 (övers. Anne-Marie Edéus). Det är ingen tvekan om att han är njutbar för en bred publik, men samtidigt bör man nog inte överbetona hans lättlästhet. Språket är klart, meningsbyggnaden och dialogen okomplicerad, men innehållet med dess tidsförskjutningar och gäckande gestalter gör det inte sällan svårt att orientera sig i tid och rum - trots många omsorgsfullt namngivna personer, tidningar, krogar och gatuadresser.

Det är med andra ord fråga om en bedräglig enkelhet på ytan med ett djup som förmodligen bara den som även i litteraturen tolererar människors begränsade åtkomlighet och tillvarons gåtor förstår att uppskatta. Själv stimuleras jag av det famlande efter minnen och visshet som verkar vara själva nerven i denne författares estetik och skrivande.

Här betraktar berättaren ett foto av ett manligt gäng från krigstidsslutet, ett gäng som jämte några kvinnor stiger ut ur bilden och in i handlingen, eller om det snarare är berättaren som stiger in i den, för att närmare kunna undersöka vilka de var/är, deras inbördes relationer och livsstil.

De hyr herrgårdsliknande gårdar i utkanten av Paris, lever av tvivelaktiga affärer, gillar dyra vanor och stoltserar med falsk adlig börd. De ter sig som ljusskygga typer i nattlig skumrask och dekadens, alltid omgivna av storbröstade barflickor. En bland dem är hans far, den hunsade och tämligen oattraktive "baronen" som bland annat gjort sig någon mindre och snabbt försvinnande förmögenhet på förfalskade dedikationer i berömda författares utgåvor.

Sonen/berättaren, nu förflyttad till en tid före sin egen, håller sig till en början på behörigt avstånd, iakttar och försöker förstå. Snart nog dras han dock in i kretsen genom ett erbjudande om att bli kolumnist och skandalskrivare i den tidning som en av männen utger. Och han riktar sig alltmer till sin far med närmast retoriska frågor, slår följe med honom, identifierar sig med hans öde, denne man som inte känner igen sin egen son. De har endast umgåtts en period under hans tonår, en tid som slutade i dramatiska omständigheter vilka väckt misstankar om att fadern av oklar anledning var den som knuffade sonen mot det som kunde blivit hans död på ett spår i metron.

Ja, det finns trådar här som man får tråckla ihop till en historia om såväl återskapandet som upprättelsen av en frånvarande far, vars utsatthet visar sig vara förknippad med hans judiskhet. Faderns antisemitiska umgänge driver slutligen sonen/berättaren att avslöja sin och faderns härkomst och göra upp med ett av de svekfulla svin som förolämpat dem båda.

Sålunda kulminerar denna skymningssvepta skildring av en parisisk skumraskvärld i en klar och tydlig uppgörelse med antisemitism och medlöperi.


Foto: EJ (Regnspolad is, nyåret 2015)