Jag bytte läsfåtöljen mot en biofåtölj på Fyrisbiografen häromdagen. Jag såg "Mommy" av den unge kanadensiske regissören Xavier Dolan, en film som fått fina recensioner överallt och pris i Cannes, bland annat.
Jag satt i början med aningen kritiskt reserverade ögon när det laddade förhållandet mellan mor och vanartig tonårsson spelades upp. Den ensamma mamman, en snygging som klär sig i tajta broderade jeans och i långa stycken uppträder som en arrogant tonårsbrud, har just hämtat hem sonen från en sluten ungdomsanstalt för ett nytt försök till samlevnad. Sonen är ömsevis en charmig bad guy och en högexplosiv krutdurk med samtliga diagnostiska bokstavskombinationer på plats. Det hela urartar snabbt i realistiskt skildrade gräl och våldsamheter. Som åskådare kastas man mellan hopp och förtvivlan, ett empatiskt mått av det som huvudpersonerna själva genomlider. Medan de utagerar sina förtvivlade misslyckanden tvingas man sitta som passiv åskådare.
Men det finns en betydelsefull biroll här, en medelålders kvinna som i sin medelklasstristess dras till det stökiga livet hos grannarna mitt emot, till dess omtumlande drag av vulgär men livfull omedelbarhet. Med sin hämmade uppenbarelse, förstärkt av en stamning, blir hon till hjälp i försöken att få den oberäknelige pojken på lite stabilare fötter. Och de båda kvinnorna finner varandra trots, eller kanske tack vare, sina olikheter. Det ser ut att kunna arta sig till ett hollywoodslut, men så roligt och enkelt ska vi förstås inte ha det.
Min reservation, som varade under drygt halva filmen, hade inte så mycket med filmens kvalitet eller skådespeleriet att göra. Därom finns bara gott att säga. Nej, det handlade snarare om ämnet, den i och för sig mycket träffande illustrationen av en psykosocial problematik med en på pricken återgiven grav ADHD-störning hos sonen, och en lika mycket på pricken återgiven mamma med i grunden samma slags impulsiva läggning. Och hopplösheten i dessa destruktiva samspel.
Det jag till sist besegrades av var att den här regissören lyckats göra någonting mer än bara en psykologisk eländesskildring av några klichéartade, om än ack så verkliga typer och förhållanden. Och det var särskilt en scen mot slutet som jag tyckte visade att filmen egentligen handlar om en mycket mänsklig kamp för upprätthållande av hopp och värdighet mitt i all brist och alla kommunikativa sammanbrott.
Det är när nederlaget på nytt är ett faktum och grannkvinnan då ringer på hos mamman, sin nya väninna, för att meddela att hon nu flyttar med maken till Toronto. Det hisnande avstånd som i en sådan stund kan uppstå mellan dem som har nog av sitt eget har jag sällan sett bättre gestaltat. Mamman reagerar med entusiasm över att väninnan ska få flytta till den stad som hon själv tidigare bott i och där hon haft så roligt. Hon föreslår att de ska fira det med ett glas öl och vill ge henne en massa tips, allt medan väninnan står där nästan helt förstummad. Först när de skilts åt brister det för mamman, som vi tidigare förstått har bepansrat sig med hoppet om att allt till sist ändå ska bli bra med sonen. Ett omistligt hopp, ett hopp som måste få förbli levande.
Vi sitter där och tittar, bedömer och värderar. Och så visar sig både sonen och mamman ha andra sidor än dem som vi i förstone dömt ut dem med. Det är faktiskt en rätt storartad humanism som här kommer till uttryck, utan romantisering eller förenkling. I stället försedd med den komplikation som utgör en väsentlig del av konstens existensberättigande.
Bilden: En scen från filmen "Mommy"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar