Mathildes poesi till Richards toner plus en dos ryskt vemod

Orkestergästspelen i Stockholm har varit glädjande många under senare år. Igår kväll inträffade det senaste, då Italiens främsta symfoniorkester - "Orchestre dell´Accademia Nazionale di Santa Cecilia" från Rom - spelade Puccini, Wagner och Rachmaninov i Konserthuset. En italienskättad - och numera adlad - britt på pulten, nämligen en av samtidens största operadirigenter, Sir Antonio Pappano. Och så sist men inte minst vår egen underbara altsångerska i världen, Anna Larsson, solist i Wagners "Wesendonck-Lieder".

Wagner orkestrerade själv endast den sista av de fem Wesendonck-sångerna, som dock oftast utförs i det arrangemang som Felix Mottl försåg dem med. I det här fallet gavs de intressant nog i en annan orkestrering, nämligen den av nyligen avlidne Hans Werner Henze. Hans orkestersats, en Wagner doppad i Schönberg (före tolvtonerna) skulle man kunna säga, skimrar av utsökta instrumentkombinationer som ibland nästan hotar att ta över lyssnarens öra. Dock inte så när Anna Larsson står där och utgjuter de mildaste toner som finns, omväxlande med de dynamiska stegringar som också krävs i enlighet med romantikens stadgar.

Så visst är detta ljuvlig musik i vilken tappning man än får höra den. Vill man lyssna till en klassisk inspelning kan man alltid återvända till Christa Ludwig med Otto Klemperer och Philharmonia Orchestra. Den finns på Spotify, och den som vill ägna firandet av Wagner detta år med endast några få minuter i stället för med någon fyratimmarsopera så finns inget bättre val än den sista sången "Träume". I lyrisk intensitet överträffas den väl bara av Isoldes kärleksdöd ur "Tristan och Isolde".

Träume

 

Sag', welch' wunderbare Träume

Halten meinen Sinn umfangen,

Daß sie nicht wie leere Schäume

Sind in ödes Nichts vergangen?

 

Träume, die in jeder Stunde,

Jedem Tage schöner blühn,

Und mit ihrer Himmelskunde

Selig durchs Gemüte ziehn?

 

Träume, die wie hehre Strahlen

In die Seele sich versenken,

Dort ein ewig Bild zu malen:

Allvergessen, Eingedenken!

 

Träume, wie wenn Frühlingssonne

Aus dem Schnee die Blüten küßt,

Daß zu nie geahnter Wonne

Sie der neue Tag begrüßt,

 

Daß sie wachsen, daß sie blühen,

Träumed spenden ihren Duft,

Sanft an deiner Brust verglühen,

Und dann sinken in die Gruft.

Poesin står Mathilde Wesendonck för, en av Wagners älskarinnor vars drömmar han åtminstone i denna sångcykel visar sin allra sensiblaste inlevelse i.

Efter paus fylldes podiet till maximum för Sergei Rachmaninovs andra symfoni, det vill säga för femtiofem minuters järngrepp om våra själars ryskt romantiska sidor av pendling mellan vemod och yrande festivitas. Rachmaninov är för de flesta förknippad med pianomusik, med eller utan orkester. Han var ju själv också en av de största pianisterna någonsin. Pianokonserterna har alltid hållit sin ställning som några av de mest populära som finns, men värderingen av hans verk har skiftat och lång tid varit förhållandevis låg. Som i alla sådana fall sker dock av och till omvärderingar, och med ökad uppskattning av romantikens musik så kan man nog säga att Rachmaninovs aktier som kompositör stigit avsevärt under de senaste decennierna. Han anses faktiskt av en del som den nationalromantiska epokens störste ryske symfoniker efter Tjajkovskij, trots att det ju finns ett antal andra som skulle kunna tävla om den ställningen.

Just den andra symfonin finns inspelad med många stora dirigenter och orkestrar numera. Ingen torde förneka att Rachmaninov var i besittning av hela den arsenal av kunnande som kännetecknar en stor symfoniker, och den här kvällen övertygade mig helt och fullt om att hans anhängare har rätt. Det var formidabelt storspel som Rom-orkestern bjöd på. De långspunna melodiska sjoken hölls ihop, och den minutiösa bearbetningen av temana blev aldrig trötta omtuggningar. Tvärtom höll mig de dynamiska förloppen och tempoväxlingarna hela tiden på helspänn, och orkesterns följsamhet och precision lämnade inget övrigt att önska. Särskilt tredje satsens lyriska vemod rörde mig stundvis till tårar, men så öppnar också Rachmaninov här strängt taget alla den sortens musikaliska kranar så mycket som går. Hör till exempel här.

Till sist en standing ovation från publiken och ett par glänsande extranummer - vad annars?


Bilderna:
Mathilde Wesendonck (överst)
Sergei Rachmaninov