Jag beordrar er härmed att läsa ett inlägg av altsångerskan Anna Larsson i hennes egen blogg, den 13 januari i år. Hon beskriver där sitt "risktagande" att sjunga ett stycke hon aldrig sjungit förr, och som visar sig motspänstigt och svårt att få till, nämligen Richard Wagners "Isoldes kärleksdöd", ett stycke som ju ofta framförs konsertant. Hon ger en inblick inte bara i vilket arbete som ligger bakom en världsberömd sångares prestationer, utan även den lycka som infinner sig när allt äntligen i sista stund faller på plats:
"Jag bestämde mig för att satsa, inte spela safe, inte tänka teknik. Och jag drog ur alla proppar och sjöng denna fantastiska musik som jag inte kunnat sjunga den förut, jag släppte allt, hade ett kärleksmöte med musikens inre väsen, kände att det finns inget annat än just nu, just här."
Ack, att man hade fått sitta i publiken i Hamburg den kvällen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar