Vägen från Auschwitz

Göran Rosenberg fick årets August-pris i romanklassen för sin rekonstruktion och dokumentation av hans fars väg från ghettot i Lodz via Auschwitz och tyska slavarbetsläger till Sverige och Södertälje, den plats där Göran själv blir till och skapar sin hemmastaddhet i världen.

Bortsett från att detta inte är någon roman är den naturligtvis mycket prisvärd. Den har breddat och fördjupat min kunskap, levandegjort det jag redan visste, det som utan en sådan här personcentrerad berättelse hotar att förvandlas till allmän och ytlig historiekunskap. Även Rosenberg snuddar vid den ständiga frågan om den glömska som kan befaras när vittnena dör och när ingen personligen längre är direkt eller åtminstone indirekt berörd av de ofattbara handlingar som brukar sammanfattas i ortsnamnet Auschwitz, men som har många andra namn och även kan benämnas Wöbbelin.

Just Wöbbelin var en för mig obekant ort som i krigsslutet blir skådeplats för grymheter som på ett annat sätt än gaskamrarnas och krematorieugnarnas likafullt trotsar all fattbarhet. Nazisterna föser där ihop tusentals fångar från andra läger undan de allierades framryckning. Under groteska förhållanden hinner tusen människor under några få veckor dö på grund av svält, sjukdomar och andra umbäranden innan amerikanska trupper hinner befria stället.

Boken har titeln "Kort uppehåll på vägen från Auschwitz" (Bonniers, 2012) och är alltså en bok om överlevandet. Det korta uppehållet syftar på att målet för flertalet som kom till Sverige inte var att stanna, varken i uppsamlingslägret i Öreryd eller i de arbeten som erbjuds exempelvis i Alingsås eller Södertälje, att tanken också hos svenska myndigheter var att vistelsen var tillfällig, en fråga om "repatriering" eller vidare transportering till Palestina eller kanske Amerika.

Nu blev det inte så i fallet Dawid Rozenberg som sedan kommer att stavas David Rosenberg. Han blir kvar, och det blir också ett skäl för sonen Göran att skildra sin barndom i efterkrigstidens Södertälje, en tid av folkhemsutbyggnad och optimistiska planer för framtiden. Den som i likhet med mig tillhör samma generation som Göran möter här många igenkännbara företeelser från svenskt femtiotal, här dock mot den speciella bakgrunden av ett försök till inlevelse i en polskjudisk fars inträde i folkhemmet, arbete i lastbilsfabriken och strävan att komma vidare i livet. Via brev och andra dokument försöker den vuxne Göran tränga in bakom faderns yttre fasad och hans tigande om skuggorna bakåt. Hans slutsats är att hemmastaddhet aldrig förunnades fadern, att dessa mörka skuggor som jagar den överlevande och så småningom hinner ifatt honom utgör förklaring nog.

Boken är illustrerad med svartvita foton på ett sätt som indikerar inspiration från W G Sebald, denne minnesarbetets store författare som Rosenberg säkerligen på mer än ett sätt känner sig befryndad med:

"Den oblyga lögnen löser upp marken under det som inte kan glömmas och gör ett gungfly av det. Till försvar mot ett sådant vapen måste minnet därför gång efter annan mobilisera sin samlade arsenal av vittnen, dokument och lämningar och om och om igen påla marken under sig."
("Kort uppehåll på vägen från Auschwitz", sid. 103).