söndag 24 februari 2013
Lena Andersson och den intellektuella redbarheten
Jag måste säga en sak innan veckan tar slut. Efter att ha läst Lena Anderssons senaste kolumn i DN idag vill jag säga att jag känner en smula hopp om intellektuell redlighet också i den diskussion som tar plats i de annars så likriktade och räddhågade medierna. Ett hopp - åtminstone så länge Lena Andersson får hållas på någon liten bekostnad av dem som bara är ute efter att rätta in sig de gängse post-någonting-radikala leden. Behöver jag nämna några namn, nej det behöver jag inte.
Hon, Lena Andersson, fortsätter att ihärdigt argumentera, inte bara slappt inta den attitydmässigt enda giltiga positionen för dagen bland förment radikala samhällsvetare och idédebattörer. Den tryggaste av alla akademiska famnar inom samhällsvetenskap och stora delar av humaniora tycks fortfarande vara någon form av så kallat socialkonstruktivistiskt och postkolonialistiskt tänkande. Där ingår bland annat tanken att ingenting går att fastställa utöver den diskursiva tolkningen av det studerade fenomenet. De emancipatoriska mål man satt för sin "diskurs" utesluter en strävan efter en essentiell sanning om individer och samhälle, vilket ur ett aktivistiskt perspektiv syftar till att stimulera dem som vill åstadkomma förändringar, inte minst radikala sådana.
Gott och väl. Det är lätt att sympatisera med en ambition att se den egna (västerländska) kulturen och historien också utifrån kritiska utgångspunkter. Samtidigt måste man tillstå det paradoxala i den anti-essentiella tanken att det inte finns någon "kärna" att tala om, t ex beträffande islam eller folkhemmet eller andra idéburna samhällsfenomen, kan leda till så beslutsamma uppfattningar om vad som bör göras, till exempel nödvändigheten av att bekämpa andra diskursers ideologiska övertygelser.
I två meningar punkterar Lena Andersson en sådan hållning, åtminstone när den i grunden omöjliggör diskussion för dem som i likhet med henne vill diskutera det hon betraktar som "idésystem med identifierbart innehåll". Att människan är mångtydig, att hon inte enkelt går att reducera till en teoretisk fomel, är inte liktydigt med att idéerna om henne inte går att identifiera och diskutera. Jag citerar:
"Essentialism är uppfattningen att individer utgör ett äkta, entydigt och "okränkbart" jag (vilket paradoxalt nog får till följd att man vaktar på sin heder och kränks lätt). Essentialism är också idén att könen, hudfärger och fysionomier motsvaras av särskilda essenser som hällts ner i dem av en skapare, en essens för varje kategori, som bestämmer deras gruppvisa beteende och behov och gör identiteten fast och oföränderlig. Äkthet och autenticitet är nära kopplat till essentiella förställningar.
Motsatsen är uppfattningen att en och samma person rymmer skiftande identiteter, inte är låst vid sitt ursprung, kan förändras och forma om sig efter nya omständigheter. Men från denna uppenbart emancipatoriska hålllning följer inte att också teorier, religiösa läror eller berättelser saknar essens." (Min fetstil).
Lena Andersson kan med andra ord fortsätta att kritisera idéinnehåll även när hennes kritik irriterar och inte stämmer överens med det diskursiva intresse som hennes motståndare för tillfället hyser.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Ja, hon är bra Lena Andersson. Att det finns ett problem med miljöer vid universitetet där en extremt anti-essentialistiska hållning odlas, och där man inte ens kan säga berättelsens kärna utan att någon flyger på en, är uppenbart.
Den postmoderna kritiken var väsentlig för att knacka hål på tidigare cementerade föreställningar, men tyvärr dras argumentationerna ut till sin spets in absurdum. Det är postmodern teori + aktivism som skapar de här extrema tolkningarna. Detsamma finns det ju gott om även inom genusvetenskapen.
Att envist nagelfara idéer och hålla sig till sakliga argument är det tyvärr inte så många som gör idag, i alla fall inte lika konsekvent som Andersson. Att försöka sätta olika stämplar på meningsmotståndaren tycks vara mer populärt och ger ingenting konstruktivt.
Jag brukar också läsa Anderssons krönikor i DN och det är alltid lika stimulerande. Även när man inte håller med henne ger hennes sätt att argumentera en bra utgångspunkt till att formulera egna tankar och argument.
Ja, Anna, jag tycker också att postmodernismen haft något viktigt att säga för vissa sammanhang, men när den drivs i en anda av "anything goes" (om bara syftet är ideologiskt "rätt")och dessutom används som skydd mot kritik, är jag inte med längre.
Och Lena A är, som Petra säger, föredömlig på så vis att hennes kritiska argumentation alltid är möjlig att följa och ta ställning till.
Att sedan inte allt här i världen kan avgöras med logiska resonemang är en sak för sig. Men hennes envisa hävdande av rationalitet som en förutsättning för kunskap, kommunikation och klarläggande av meningsskiljaktigheter är viktig och välgörande.
En mycket angelägen och en mycket svår diskussion att föra, detta. Tycker att Lena Anderssons poäng är välfunnen. Skillnaden handlar kanske om den den mellan människa och (tanke)modell, den förra till sin art månghövdad och merkurisk, ständigt föränderlig, den senare på ett annat sätt i behov av någonting som kan fästa på den, en kärna av något slag, samtidigt något som kommer att styra vårt tänkande, våra möjligheter att förstå vår omvärld.
För att göra det lite mer konkret tänker jag på den grupp jag själv tillhör, finlandssvenskarna. Då kan man hävda att det finlandssvenska alltid är både någonting mer och någonting mindre än det som det sägs att det är i olika officiella eller halvofficiella sammanhang (också det mesta av det som skrivs i tidningspressen om finlandssvenskhet). Mer eftersom betydelsen inte går att entydigt fästa vid etiketter som minoritet, etnicitet eller nationalitet, mindre av samma orsak, dvs det finns ingen "full finlandssvensk nationell rörelse", lika lite som det finns någon full etnisk sådan, hur gärna man än skulle vilja att det fanns det.
Kanske är det just den här rörelsen, mellan modell och människa, som gör all identitetsdiskussion så svår och tvetydig, så full av blindskär.
Visst är det så, Sven-Erik, att detta med essentialitet ger anledning till många tankespår.
Frågor som "Vad är en människa?" eller "Vad är en svenskfinländare?" (i grund och botten eller till sin kärna...) är givetvis ytterst knepiga att besvara så att "kärnan" framgår i en väsensdefinition och alla blir nöjda.
Icke desto mindre känner vi igen den i många sammanhang, t ex i jakten på en stärkt identitet. En del av den psykologiska problematik som behandlas i psykoterapirummen gäller ju bland annat känslan av identitetsosäkerhet, önskan att bättre kunna definiera sig själv ("hitta sig själv") i sin egen historia och på så vis bättre kunna orientera sig i tillvaron.
Andra finner att det öppna och flytande jaget, "mannen utan egenskaper", är en minst lika sannfärdig bild av det mänskliga jaget, dvs acceptansen av jaget som inte ett utan många.
Men som sagt, det väsentliga är att man i diskussionen om dessa "diskurser" skiljer på själva diskursen (modellen) och det som den försöker beskriva. Det jag uppfattade att Lena A ville hävda var att det måste vara möjligt att sakligt granska vad ett ideologiskt system hävdar som sanning, utan att bli bemött som om det det inte finns någon sådan definierbar sanning, eftersom det inte finns någon entydig sanning om det som ideologin uttalar sig om.
Tack för kommentaren, Marianne!
Skicka en kommentar