Fängelset, ensamheten, havet och kullarna

För många år sen läste jag "Månen och eldarna" av Cesare Pavese, den italienske författaren som föddes 1908 och dog 1950 för egen hand. Den gjorde starkt intryck på mig, och jag skaffade mig då även ett urval från hans dagböcker med titeln "This business of living", en dagbok som den engelske förläggaren ville se som lika betydande som Andre Gides´. Kanske ett tips till det modiga förlaget Modernista som i höstas gav ut Paveses "Innan tuppen gal" i sin Moderna klassiker-serie.

När jag på nytt slår upp "Månen och eldarna" faller ett visitkort ut som jag uppenbarligen använde som bokmärke, då 1983 när jag läste boken i samband med en vistelse i Venedig. Visitkortet är hotellets, det gamla vackert slitna och möjligen nedlagda Hotel Carpaccio, som namngetts efter den informative venetianske målaren från skiftet 1400-1500-tal (Vittore Carpaccio). Jag har trots både verkliga och virtuella försök aldrig återfunnit hotellet, som låg vid Grand Canal i änden av den förmodligen trängsta gränden i hela stan; gick man med händerna på höfterna skrapade man armbågarna, väskor i båda händerna var en omöjlighet. Minnena från den gången strömmar till, men nu var det inte det jag skulle skriva om.

"Innan tuppen gal" (Modernista, 2012; i översättning av Ervin Rosenberg) är min senast lästa bok och anledningen till att jag på nytt öppnat mina andra böcker av Pavese. Boken består av två berättelser, "Fängelset" och "Huset på kullen", kortromaner kan man utan vidare kalla dem. Modern prosa är ju inte sällan mindre omfattande än dessa är var för sig.

Båda handlar i grunden om ensamhet, och båda har en man i yngre medelåldern som centralgestalt. I "Fängelset" är han förvisad till ensliga trakter i syd (gissningsvis Kalabrien) och för en tid tvingad att leva där under viss uppsikt av en fanjunkare. Han bor i ett enkelt hus vid havet och deltar sporadiskt i byns liv, dricker ett glas vin och spelar kort på värdshuset, simmar vid stranden, deltar i jaktutflykter uppe bland kullarna. Av ren kättja drivs han till umgänge med värdinnans dotter som kommer och ordnar med vardagsbestyren. Det är emellertid en annan av byns kvinnor som upptar hans tankar, dock utan att dagdrömmarna förverkligas i det fallet.

Han är en man som söker ensamheten vid fyrfatet, värjer sig mot närgångenhet, distanserar sig och stöter bort den som vill fånga in honom. Och han finner sig märkvärdigt väl i den ödslighet som uppstår; den tycks på en gång befriande och enerverande. De murar, cellväggar och barriärer som texten talar om har en nog så påtaglig bakgrund i mannens liv, det förstår vi. Men i nuet framstår de som främst mentala hinder, erfarenheter transponerade till existentiell belägenhet.

Det finns en oroande fråga om resignation och svek som också gör sig påmind i texten och som redan bokens titel anspelar på med referens till Matteusevangeliet 26:34. Den analfabetiske bydåren överlämnar en dag ett brev som vädjar om ett hemligt möte uppe bland kullarna. Ännu en fånge har placerats där, en anarkist som på detta sätt vill erinra om solidaritet och gemensamma mål. Brevskrivaren anmodar mottagaren att bränna brevet efter att han läst det, vilket han också gör. Något möte blir däremot aldrig av. Och även om mannen slutligen blir fri att lämna byn och den miljö vi som läsare genom honom så ingående betraktat, förstår vi att frihetskampen inte är ett avslutat kapitel när berättelsen stannar upp där på perrongen och tåget rullar in på station.

Den andra historien utspelar sig i krigsslutet i den nordliga provinsen Piemonte i Paveses egna hemtrakter. I bergen ovanför Turin finns en by där huvudpersonen, en lärare, är inackorderad, återigen hos en kvinna med en dotter som svartsjukt vakar över hans liv. Byn, som består av några gårdar och ett värdshus, fungerar som en tillflyktsort undan bombkrevaderna för några män och kvinnor som bor och arbetar i stan men som lyckligtvis har en anknytning till dessa skogstrakter.

Mannen återser här en ungdomsförälskelse, en kvinna med en son som kommer att bli som en son för honom, vilket rent biologiskt möjligen också är fallet. En viktig del av berättelsen gäller denna pojke, Dino, hans anknytning till mannen och hans oskuldsfulla fascination för både naturen och motståndskampen. Denne Dino är, jämte en hund, det enda sällskap som mannen genuint känner en samhörighet med.

Radions bulletiner möts med misstro. Rapporterna om de allierades landstigningar söderut sägs innebära att kriget snart är över, men hoten från nazister och svartskjortor kvarstår och därmed också striderna. En dag har mycket riktigt samtliga personer i och omkring värdshuset, inklusive mannens ungdomsförälskelse, bortförts mot okända öden. Dino och mannen gömmer sig en tid på ett internatskolkloster, men skiljs sedan åt när de var för sig fortsätter flykten, pojken troligen för att ansluta sig till en partisangrupp, mannen till sin hemby för att försöka rädda sig för egen del. På vägen till hembyn stöter han på både partisaner och fascistiska soldatgrupper och tvingas för första gången till närkontakt med vedergällningsaktioner och grymheter begångna från bägge sidor. Tvivel, desillusion och avsky är det som präglar slutet på denna berättelse. Förödmjukelsen i att tvingas se de okända döda, också "fienden", som blodiga kadaver på marken är betvingande: "... varje stupad är lik den som har överlevt och avkräver honom en förklaring".

Pavese skildrar livssituationer som obönhörligt ställer existentiella frågor på sin spets. Han var uppenbarligen själv en politiskt engagerad person som valde bort aktivismen för konstnärsskapet, men som likafullt satt fängslad en tid på grund av att han rört sig i antifascistiska kretsar. De dilemman som hans fiktiva gestalter ställs inför speglade med all säkerhet hans egna, såväl de som gällde den antifascistiska kampen som de som angick de privata kärleksbekymren.

Den självvalda ensamhetens lockelse, oförmågan till förbehållslös kärlek och förtrolighet, rädslan inför hoten om meningslös blodspillan, skulden för att själv ha klarat livhanken - allt detta, men även det enkla livets glädjeämnen och den tillfälliga befrielsen inför anblicken av de dimhöljda kullarna bortom fälten, det solglittrande havet och månljuset om natten, är skildrat med en konsekvens som nog kan liknas vid en livshållning eller i varje fall det mycket mänskliga famlandet efter en sådan.