En konsert som denna leder rätt ofta till ett efterspel, ett fortsatt lyssnande till de olika inspelningar av verken som finns att tillgå. Så även i detta fall.
Det är nio år sen jag sist hörde Rach-trean live, och det är förstås alltid med stora förväntningar man bänkar sig inför detta för solisten så krävande och för publiken så bedårande verk. Utan extrravaganta åthävor uppvisade Andsnes sina händers lek med klaviaturen (för att alludera till havsmusiken senare i programmet), med ett böljande tonflöde vars laddade underströmmar steg upp till ytan, av och till briserande i dramatiska utbrott från brass och tutti. Min enda randanmärkning är att balansen mellan orkester och solist inte alltid var den allra bästa; i synnerhet i första satsen drunknade pianot ställvis i tonsvallet. Just detta är tydligen den för dirigenten vanligaste svårigheten med detta verk - ser jag av min kommentar till den tidigare nämnda konserten med Valentina Lisitsa.
Om det fanns någon gemensam nämnare för de olika verken så var det den starka orkesterkoloriten, alltmer framträdande ju längre aftonen led. Janáček har alltid fångat mig med sitt egensinniga tonspråk, lätt att känna igen, uttrycksfullt både med sina lyriska anspelningar på folkmusik och sina korthuggna, repetitiva fraser.
"Taras Bulba" är programmusik byggd på Gogols historia om ett kosackuppror mot polackerna under 1600-talet, enligt Janáček själv en rapsodi i tre satser/episoder som återger hjältens och hans båda söners död med åtföljande profetia om en annan, framtida triumf. Med andra ord ett patriotiskt innehåll som jag väljer att tänka på i termer av hur en Taras Bulba i vår egen tid skulle tackla dagsläget och upproret mot det moderna tsarvälde som nu med våld vill kuva sin omgivning. I bästa fall en demokratiskt sinnad Taras Bulba som lämnat de profetiska drömmarna om tsar och ortodoxi.
Hur som helst är den här rapsodin helt fascinerande och jag är glad att på allvar ha upptäckt den.
Sist då impressionisten par préférence, Claude Debussy, vars havsmusik inte ska tas för tonmålande programmusik. Så sägs det i alla fall, men det är förstås inte alldeles enkelt att skilja tonmåleri av naturfenomen från stämningsskapande intryck av sådana fenomen omsatta i toner, i synnerhet som satserna bär titlar om gryning till havs, vågornas lek och vinden i dialog med havet.
Nog finns det allmänt sett tillräckligt av dynamik i musikaliska förlopp för att föreställningar om vågsvall med lätthet ska infinna sig, låt vara att den komplexa harmoniken hos Debussy ju är det intressantaste med hans musik. Det är de mäktiga, feta ackorden som flyter omkring i orkestersatsen som ger den dess speciella karaktär av klangfärgskonst.
Man kan nog ha lika stor behållning av den här musiken - liksom även av Janáčeks - om man lyssnar till den som till absolut musik.
Inför Debussys mot slutet alltmer brusande musik inträffade något som kanske kunde tas som att någon behagade skämta med publikens föreställningar om vågors lek och dialogen mellan vind och hav. Jag satt på andra raden och när kulmen närmade sig var det någon som smög ut genom dörren i förväg, varvid en stark och uppfriskande fläkt utifrån hallen drog in och rörde om i den tjocka luften. Dock inte med förnimmelser av hav. Bara med en tydlig doft av kaffe från kafeterian.
Foto: Arne Hyckenberg, Sveriges Radio
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar