I går kväll förlorade Sverige mot Danmark i fotbollskvalet. Jag var förhindrad att följa dramat fram till detta dystra resultat. I stället fick jag uppleva en fantastisk kväll i Stockholms konserthus när ännu en världsberömd orkester - Philharmonia Orchestra - gästspelade med sin nye huvuddirigent: Esa Pekka Salonen.
Visserligen blev vi snuvade på det utannonserade programmet, där jag särskilt hade bespetsat mig på att få höra Alban Bergs violinkonsert med solisten Christian Tetzlaff. Nu var programmet ändå inte på något sätt en besvikelse; Arnold Schönbergs Verklärte Nacht, stråkorkesterversionen, och Anton Bruckners sjätte symfoni är verk som tål hur många lyssningar som helst.
Bland Bruckners symfonier har jag haft svårt att välja någon favorit, men oftast ändå återvänt till inspelningar och konserter med de tre sista: sjuan, åttan och nian. Den sistnämnda gavs så sent som för tre veckor sedan i Orchestre de Paris´version under Cristoph Eschenbach, en konsert som jag kommenterade här med vissa reservationer för både tolkning och orkesterklang.
Hur annorlunda denna gång med det förstummande skickliga framförande som Esa Pekka Salonen och Philharmonia Orchestra bestod oss med. Sällan har jag känt klyschan om orkestern som ett enda instrument så passande som denna kväll. Detta var spel i full paritet med det allra bästa man kan få höra med t ex berlinfilharmonikerna. Balansen mellan instrumentgrupperna, precisionen, dynamiken och flödet i linjerna - allt hade Salonen i sitt omutliga grepp. Stråkklang av himmelsk natur och blåsare som intonerade utan minsta tvekan.
Och Bruckner, som alltid fick kritik för sitt originella komponerande och aldrig själv fick höra 6:an i sin helhet, fick nu med denna sin ursprungsversion en upprättelse som han väl bara kunde ha drömt om. Själv tvingas jag än en gång ompröva vilken av hans symfonier som är min favorit och nu med hänsyn även till den sjätte.
Efter en Brucknersymfoni brukar inga extranummer ges, sade Salonen och erbjöd sig samtidigt att bryta mot den principen genom att levera Melisandes död av Jean Sibelius. Ett andlöst vackert utförande med stundtals nästan ohörbara pianissimon som till och med fick tyst på de allra snuvigaste i publiken.
En makalös kväll med en makalös orkester som verkar vara helt i samklang med sin dirigent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar