En komponerande kvinna från förr

Numera är det ju inte alldeles ovanligt med kvinnor som tonsättare, inte ens som dirigenter faktiskt, även om könsfördelningen fortfarande är märkligt mycket mera snedfördelad på musikskapandets än på de flesta andra områden. Historiskt har endast ett fåtal komponerande kvinnor blivit varaktigt uppmärksammade, och man kan inte helt frigöra sig från tanken att det, låt vara orättvist, skett på grund av släktskaps- eller parförhållanden med kanoniserade män. Om vi talar 1800-tal så känner alla till Clara Schumann, kanske också Felix Mendelssohns syster Fanny, som Felix själv lär ha betraktat som ännu mer begåvad än han själv.

Ett okänt namn var för mig tills helt nyligen Elisabeth von Herzogenberg (1847-1892). Som de flesta andra musikaliska kvinnor som inte var sångerskor var hon i första hand en mycket duktig pianist, om man får tro samtida omdömen. Hennes pianolärare hävdade att hon "hade det mjukaste anslaget, den ledigaste tekniken, den snabbaste uppfattningen, det ovanligaste minnet och det själfullaste spelet" och kallade henne ett geni. Hon var gift med Heinrich von Herzogenberg (på bilden ovan syns makarna tillsammans), också han tonsättare och en av dem som gav henne och Ethel Smyth, en fosterdotter från England, lektioner i kontrapunkt.

Under en period var makarna Herzogenberg centralfigurer i Bachverein i Leipzig liksom i kretsen kring Johannes Brahms i samma stad. Clara Schumann i Frankfurt tillhörde också den närmaste vänkretsen, liksom många andra av dåtidens stora musikskapare.

Acht Klavierstücke tillkom några lyckliga sommardagar i släktens sommarhus utanför Graz i Österrike, men varken dessa eller de sånger som Elisabeth också komponerade publicerades under hennes livstid.

Elisabeth var hjärtsjuk och dog endast 45 år gammal några år före maken. Efter Elisabeths död ville Heinrich resa ett äreminne över hustrun genom att ge ut pianostyckena, vart och ett dedicerat till en musikalisk väninna, utom i ett fall (nummer 6) där tre asterisker i stället betecknar honom själv. Sålunda fick Lili Wach (Mendelssohns yngsta dotter) nr 2 och Clara Schumann nr 8 sig tillägnade.

Det här är musik som är både intelligent och lustfylld och därför också rolig att spela. Ibland påminns man om Schumann, ibland Mendelssohn, och i flera fall märks inflytandet från det genom Mendelssohn nyväckta intresset för Bach i de "inventiva" stämkombinationerna i vänster respektive höger hand, i de skilda eller spegelvända figurerna i bas och diskant. Ett par av dem kräver god teknisk förmåga, men flertalet är ganska enkla att spela för en hygglig amatör. Nummer 2, som kunde ingått i Mendelssohns "Lieder ohne Worte", är jämte nummer 7 de som lockar mig allra mest.

Varken herr eller fru von Herzogenberg har gått till eftervärlden som några stora tonsättare. Det ödet delar de med många andra habila konstutövare, även sådana som i samtiden hölls mycket högt. Ibland när jag läser om skilda epokers kulturmiljöer dyker tanken på tidmaskinen upp. Tänk om det vore möjligt att förflytta sig 125 år tillbaka i tiden och i salongen hos von Herzogenbergs iaktta Brahms ansiktsuttryck när Elisabeth spelade något av sina stycken. Han lär ju inte ha varit särskilt frikostig med beröm, den gode Brahms, som dock en gång ett par årtionden senare om den unge Erich Wolfgang Korngold muttrande lär ha tillstått att han var "begåvad".