Jag funderar över titeln på boken. Och jag förstår särskilt valet av det första ordet - svindel. Det som är så fascinerande med Sebalds prosa är att den lyckas med att i sin vandring i såväl inre som yttre världar förmedla känslan av livets slösande rikedom och förfärande intighet. Annorlunda uttryckt handlar det om förundran och melankoli i sällsam förening.
"Mitt ute på ett grönt fält lade jag märke till några höns som, trots att det inte alls var länge sedan det slutat regna, hade avlägsnat sig ett som det tycktes mig oändligt långt stycke från huset där de hörde hemma. Av någon anledning som jag fortfarande inte kan förstå gjorde åsynen av denna lilla hönsflock som vågade sig så långt ut på öppna fältet mig mycket rörd den gången. Överhuvudtaget vet jag inte vad det är hos vissa ting och varelser som griper mig så ibland." (s. 40).
Sebald skrev några få "romaner". Om denna världs förunderlighet i stort och smått. Om det fantastiska rum som det mänskliga medvetandet är. Om tiden, som kan stå stilla som i det sällan besökta kaféet Alpens ros i hembyn W, men också om tiden som flytt och bara ofullständigt kan återskapas eller göra sig påmind i form av gulnade dokument. Om alltings fåfänglighet i ljuset av livets korthet och svindlande slöseri. Vad lever kvar, och vad är egentligen möjligt och värt att dokumentera?
Sebald hann med att teckna ned mycket tänkvärt i den vägen, det som nu utgör hans efterlämnade dokument. Hans eget medvetande slocknade hastigt i en bilolycka 2001.
Svindel var ordet. "Stjärnorna kvittar det lika" som Nils Ferlin så riktigt skrev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar