Flickan från västern

Nina, förlåt jag menar Minnie, äger en saloon i en guldgrävarhåla i Californinen. Saloonen Polka är träffpunkten för männen när grävandet är slut för dagen och en whisky och lite pokerspel kan skingra tankarna på det fjärran hemlandet. I denna mansvärld är Minnie omsvärmad centralfigur och hennes saloon fungerar inte bara som nöjesplats utan även som postkontor, rättskipningsplats och andaktsrum. När breven kommer med de senaste nyheterna hemifrån har hon tröstande ord till de hemlängtande och samlar dem också till stillhet och bibelläsning. Sheriffen, som är starkt betuttad i Minnie, kan rapportera det senaste om jakten på den ökände bandit som rör sig i trakten och som alla vill se hängd. Skott i luften. En främling stiger in och gör alla misstänksamma, utom Ninnie som blir alldeles till sig på ett sätt som naturligtvis väcker sheriffens svartsjuka. Plats för ett triangeldrama med passioner som hanteras med hjälp av ett pokerspel om vem som ska vinna Minnies gunst. Minnie själv spelar mot sheriffen, fuskar och vinner den hon vill ha, nämligen främlingen, som förfärande nog visar sig vara den efterlyste banditen. När detta uppdagas skall han givetvis hängas, men skonas trots allt efter Ninas, förlåt Minnies, vädjanden till männens bättre sidor med påminnelser om hur hon hjälpt dem på olika vis i deras bedrövelser och inte minst med hänvisning till den förändring som Ramerrez, alias Mr Johnson, genomgått. Slutet gott allting gott. Männen låter sig bevekas och paret går tillsammans hand i hand mot soluppgången.

Skulle den historien från vilda västern kunna vara ämne för en italiensk opera? Tro det den som kan. Puccini trodde det, och såg även till att ordna saken. La fanciulla del west blev inte en av hans mest kända operor, men den hade en framgångsrik premiär på Metropolitan 1910 med Toscanini som dirigent och ingen mindre än Caruso i rollen som Mr Johnson. På senare tid har den allt oftare dykt upp på repertoaren runt om i världen. Storyns trovärdighet må ha sina brister men i operans värld kan som bekant en skicklig tonsättare med hjälp av musiken lyfta en banal historia till oanade höjder, förutsatt att några grundläggande mänskliga konflikter är för handen.

Och detta är verkligen en mycket bättre opera än man förväntar sig. Musiken är tät och kraftfull, men också ställvis (som i pokerscenen) dramatiskt nedtonad till ett ackompanjerande kammarformat. Det inflytande från Debussy som ibland nämns i samband med Puccinis klangvärld är särskilt märkbart här, och det är väl bara i hans sista opera, Turandot, som det krävs en röststyrka av samma dignitet för att sångarna ska kunna hävda sig mot den kompakta orkestersatsen.

Det är nu inget problem i Stockholmsoperans uppsättning som just nu har två sångare i absolut världsklass i huvudrollerna. Först och främst Nina Stemme i rollen som Minnie, men i Alexanders Antonenko (Mr Johnson) har Operan även fått en alldeles lysande tenor, vilket man inte bör försumma att påpeka för all det jubel som Stemme med rätta framkallar. SvD:s recensent skrev att publiken på premiären vrålade i närmare en kvart och att han inte hört större ovationer på Kungliga Operan sedan Birgit Nilssons dagar. Och nog visar Stemme här att hon har det stål i rösten som gör kopplingen till La Nilsson helt relevant. Även de övriga sångarna fullgör sina rolluppgifter med överbetyg.

Det har skrivits en del om själva uppsättningen, bland annat om scenografin och de filmiska projektioner i svartvitt som här och var under föreställningens gång vill påminna om det medium genom vilket vilda västern blivit ett närmast mytologiskt begrepp. Att till ouvertyren se Ninnie, förlåt Nina Stemme, komma ridande på filmduken som i en gammal cowboyrulle från flydda tider är en strålande inledning som förstärks av Kungliga Hovkapellets eldiga spel under den italienske dirigenten Pier Giorgio Morandi.

Flickan från Västern saknar de där örhängena som operasångarnas samlingsskivor är fulla av. Kanske är det delvis därför som den inte rönt samma uppmärksamhet som de flesta av Puccinis övriga operaverk. Men här finns ändå skönsång så det räcker och blir över. Och Mr Johnsons sista aria - "Ch´ella mi creda" - före hängningen, strax innan Ninnie stormar in och vänder på allt, skulle mycket väl kunna bli ett sådant örhänge, om än kanske inte i klass med "Nessun dorma". Den botfärdige banditens vädjan till sina bödlar om att inte låta Ninnie få veta sanningen om hans öde, att i stället låta henne tro att han undkommit, har allt det där som Puccini är en mästare på att framställa i sång och musik. Och finalen är förstås magnifik.

Den som gillar italiensk opera bör alltså skynda sig till Kungliga Operan och se Flickan från Västern.

PS. "Ch´ella mi creda" kan höras med Jussi Björling här. Och här finalen med Birgit Nilsson i huvudrollen, från en inspelning på La Scala på femtiotalet.