Vid stupet?

Kulturen vid stupet heter Thomas Nydahls nya essäbok som han själv låtit trycka i ett vackert band och distribuerar via sin blogg. Jag hör till hans bloggs många trogna besökare och finner där en stilist med alltid läsvärda reflektioner kring liv, litteratur, musik och kulturkritik. Att jag dessutom i hög grad delar hans litterära valfrändskaper gör honom förstås inte mindre intressant. Bland annat den östeuropeiska, eller i bredare mening den centraleuropeiska, litteraturen ligger honom varmt om hjärtat, och den upptar mycket riktigt en viktig del av boken.

Den som läser Thomas Nydahl kommer även att upptäcka mindre omskrivna böcker. Uppenbarligen är han en bokslukare av stora mått som lite varstans finner betydande författarskap och allra helst presenterar dem han själv känner sig befryndad med eller på ett eller annat sätt stimulerad av. I detta ryms också ett motstånd mot all den lättsmälta ytlighet som spekulation och krämarmentalitet producerar. Och vem kan inte drabbas av dystra farhågor om den väsentliga kulturens överlevnad efter ett besök i en så kallad Akademibokhandel med dess idel snabba kolhydrater i hyllor och ställ? (Jag tänker nota bene inte bara på kokböckerna!). I vår fria marknadsvärld kvarstår ändå hoppet i form av eldsjälarnas rättigheter och möjligheter att etablera alternativ. De små kvalitetsförlagen finns, och den fria andens representanter finns likaså. Och som i Thomas fall kan några av dem fortfarande skapa sig en egen plattform i masskulturens periferi.

Det som gör den fridsamme och oberoende Thomas Nydahl både stridbar och kontroversiell är främst den skarpa islamkritiska hållning han oförskräckt förfäktar och som också framkommer i ett par av bokens essäer, särskilt den som hyllar den syrianska psykiatern Wafa Sultan. Kritiken har sin grund i hans antitotalitära hållning och personliga uppgörelse med bokstavsvänstern, den han själv en gång var del av. Den som under någon period av sitt liv ingått i en konformistisk miljö, den må vara politisk eller religiös, våldsromantisk eller idealistisk, förblir sensibel för fundamentalismens frestelser och yttringar i skilda sammanhang. För den som frivilligt lämnat eller blivit utesluten från de trosvissas gemenskap återstår vanligtvis endast tvivel och desillusion. Renegatens kritiska vittnesbörd är dock väl värt att beakta, vilket många med Thomas Nydahl borde inse.

Om jag förstått saken rätt har Thomas kritik av fundamentalistisk islam ibland renderat honom misstankar om sympatier som han inte har. Den som verkligen läser honom märker snart att han skyr varje ism som vill styra tänkandet i auktoritära och konforma banor. Samtidigt vidrör han samhällsproblem på ett sätt som aktualiserar frågan om vilka värden som är oförytterliga för de västerländska idealens bevarande. Det är här som han ser islamismen som ett av hoten, och det är här som han siktar identitetsskapande värdesystem starka nog att å ena sidan underblåsa fanatisk glöd och å den andra fungera som sammanhållande kitt mot kulturellt sönderfall. Grundfrågan gäller hur tolerant man kan vara mot intoleransen och med vilka medel man bäst bekämpar fanatism och sekterism, särskilt då dess mest maligna konsekvens: terroristisk aktivism.

Räcker det med ett rättstänkande på sekulär grund, och i övrigt största möjliga frihet till individuella val av livsstil och livsåskådning? Räcker det med att människor inlemmas i arbete och konsumtion för att fylla behovet av identitet och gemenskap? Eller annorlunda uttryckt: Vad kan råda bot mot känslan av rotlöshet och moralisk nihilism i sekulariseringens spår? Familj, hembygd, tradition, nation, etnicitet, historia, politisk ideologi och religion är kraftfulla strängar för politiker att spela på i sammanhanget. I våra moderna samhällen är värdeförankringen ofta oreflekterad och försvagad till följd av sekularisering, individualism och en långtgående pluralism. Att kunna leva utan trosbekännelse har blivit något av ett intellektuellt ideal, ett ideal som emellertid inte alla kan eller vill anamma. Och först när vi utmanas av det oförsonliga trosnitets krav på enhet, anpassning och underkastelse prövas vårt värdesystems grundvalar.

Det är frågor och problem av den här arten som väcks till liv när man tar del av Thomas Nydahls pessimistiska syn på den västerländska kulturens vadan och varthän.

Vad gäller islamismens totalitära karaktär är den ett faktum som det inte finns några som helst anledningar att blunda för. Varken strategiska skäl (inte tala om sånt som sverigedemokrater och främlingshatare kan dra nytta av) eller strukturella skäl (postkolonial skuld gentemot "svaga och utsatta grupper") är giltiga skäl att ligga lågt med kritiken, vilket annars ofta förmärks i en del stereotyp argumentation från vänsterhåll. Vissa kretsar förefaller för övrigt hysa sympatier för den revolutionära potential som kan anas i politisk islam. (Ett exempel är Åsa Linderborg som i Aftonbladet uttryckt förhoppningen att den pågående arabiska revolutionen visserligen ska leda till demokrati, bara inte västerländsk demokrati).

Att islamismen i väst frodas i getton och utanförskap är ingen anledning att inte påpeka dess ideologiskt motiverade förtryck. Det finns ingen anledning att hymla med de fascistoida dragen i ett prästvälde som kräver muslimsk särlagstiftning och muslimers exkludering från majoritetskulturen och modernt samhällsliv. Jag är övertygad om att Thomas Nydahl och de islamkritiker han refererar till har rätt i att den islamiska väckelsen står för värderingar som antingen är öppet antagonistiska till västerländskt demokratiskt tänkande eller i varje fall förhåller sig mycket tvetydigt till det vi sammanfattar som mänskliga rättigheter.

Så länge även icke våldsbenägna islamister svävar på målet angående synen på icke muslimer, behandlingen av avfällingar från islam eller av konvertiter till kristendomen, inställningen till allas (även kvinnors) lika rättigheter, religiöst betingade krav på särbehandling, rätten att öppet ifrågasätta religiösa trossatser, så länge kommer de också att rättmätigt kunna anklagas för bristande respekt för grundläggande demokratiska värden. Det innebär givetvis inte att enskilda muslimer ska utsättas för hat eller förföljelse, utan bör leda till att islamistiska ideologer avslöjas och ställs till svars.

Själv tror jag att det sekulära samhällets fördelar kommer att kunna framstå som så pass lockande för flertalet av våra invandrare från muslimska kulturer att det islamistiska kravet på politisk-religiös maktutövning inte i längden kommer att kunna hävda sig annat än i sekteristiska enklaver, nog så obehagliga men knappast av samhällsomstörtande dignitet. Men visst, väckelserörelsers utbredning kan man lika lite som någonting annat sia något säkert om. Och de värdemässiga tomrummet hos vilsna, identitetssökande ungdomar måste givetvis tas på allvar.

Jag delar Thomas fascination för de stora litterära pessimisterna. Ur existentiell synvinkel är de i mångt och mycket de största realisterna. Men jag är lite för optimistiskt lagd för den dystopiska visionen om de västerländska demokratiernas undergång till följd av totalitär islam eller annan totalitär ideologi. Kommunismens fall i östeuropa, liksom dessförinnan de fascistiska diktaturernas undergång i sydeuropa, är exempel på avgörande framsteg under min egen livstid som visar på attraktionen och styrkan i de demokratiska idealen. Det är givetvis en tro som i likhet med all tro kan komma på skam, och som på intet vis ska tas till intäkt för passivitet i försvaret av dessa ideal. Jag medger att i ett längre perspektiv bakåt kan en mer pessimistisk syn också försvaras.

Min förhoppning har en enkel, inte särskilt originell, utgångspunkt som jag för många år sedan formulerade för mig själv ungefär så här: Endast det system som dynamiskt förmår att inom sig härbärgera sina egna motsättningar är gott nog och därmed värt att vidmakthålla och försvara. Det är en tanke som för övrigt kan tillämpas på både individen och samhället. Ett sådant öppet, dynamiskt system har visat sig vara det bästa möjliga också som försvar mot utopier om det perfekta, rena, helgjutna och motsägelsefria systemet. Det är förvisso ett i vissa lägen sårbart system, och som sådant måste det försvaras mot dem som i grunden vill ersätta det med det där andra: den helgjutna paketlösningen för både samhällsliv och individuell livsföring.