Han, hon och hen

Det pågår en mycket egendomlig diskussion om könsidentitetens betydelse och språkets makt över tanken. De grundläggande kategorierna han och hon bör ersättas, eller i varje fall kompletteras, med hen - det är tydligen ett allvarligt menat förslag. Jag såg häromdagen en sådan diskussion, om man kan kalla den för det, i tv-programmet "Debatt", som för övrigt kanske också borde kallas för något annat.

Låt oss då först konstatera att språket förvisso har makt över tanken, att det finns områden i livet där det är av största vikt hur vi beskriver verkligheten för hur vi kommer att uppfatta och förhålla oss till den. Men språk återspeglar också en verklighet som man inte alltid kan rucka på bara genom att kalla någonting för någonting annat. Det finns ju i vårt språk alltid möjlighet att uttrycka sig könsneutralt när det behövs. När man inte specifikt syftar på det ena könet skriver man till exempel helt enkelt hans eller hennes.

Tydligen finns det en urspårad feminism som med spjärn i ett rättspatos för en ytterst liten minoritet med biologiska avvikelser försöker upphäva skillnaderna mellan könen med språklig manipulation. Redan barnen skall tydligen läras att det egentligen bara finns hen här i världen, inte han eller hon, och det med hänvisning till att det finns människor som inte enkelt kan könsbestämmas, som kanske varken är hon eller han utan både och, och i så fall på sätt och vis något tredje (se intersexualitet).

För nästan alla människor är könsidentiteten grundläggande och någonting som bör skiljas från de sociala konstruktioner som könsroller utgör. Könsroller och uttryck för könstillhörighet kan man laborera med och välja, men med könsidentiteten är det inte lika enkelt. Den som tror att man kommer åt könsrollsbetingad olikhet och ojämlikhet genom att skrota könskategorierna man/kvinna och han/hon bedrar sig naturligtvis gruvligen. Redan med detta konstaterande borde debatten kunna hyfsas.

Tyvärr låter det sig inte göras eftersom en del debattörer ytterst verkar ha tagit på sig den svåra uppgiften att samtidigt komma åt begreppet "normalitet" i sammanhanget. Det kan finnas många skäl att i olika psykologiska och sociologiska sammanhang ifrågasätta vad som är normalt och inte, inte minst för att det normala oftast är värdeladdat normerande. Men när det gäller könstillhörighet innebär det "normala" helt enkelt att man i de allra flesta fall föds till Adam eller Eva, till endera av två kön, inte till båda, eller till något tredje. Vårt språkbruk återspeglar detta sakförhållande. Vilket inte hindrar att det finns undantag, och att ett visst antal personer kommer att hamna i svårigheter på grund av att de upplever att biologi och psykologi inte stämmer överens hos dem själva.

Man kan tycka att det är onödigt att spilla krut på korkade diskussioner, men i det här faller har den en del anspråksfulla teoretiker i bakgrunden. Debatten är nämligen inspirerad av vad jag skulle vilja kalla en strukturalism gone wild, en missbrukad strukturalism befruktad av ett så kallat postmodernt tänkande som blivit populärt i vissa akademiska kretsar och som inbillar sig att allt i grunden är social konstruktion. Om vi bara "konstruerar" kön som någonting som inte innefattar den biologiskt grundade uppdelningen i man eller kvinna eliminerar vi avvikelserna och de kulturella värderingar som vidhäftar dem. Detta tror och hoppas man. Det rör sig om ungefär samma slags strukturella djupsinne som det som landar i att "könsmaktsordningen" i grunden är densamma i Sverige som i talibanernas Afghanistan. Män här som där! I den sistnämnda analysen blir däremot könstillhörigheten avgörande för att man ska kunna bekämpa den rådande ordningen. I en värld befolkad av hen blir det onekligen svårare att identifiera "fienden" och komma tillrätta med missförhållandena. Om man nu inte räknar med den egendomliga tanken att om vi kallar varandra för hen så försvinner också makten från dem som har snopp. Den postmoderna tanken i sin prydno?

Samma debattörer som förespråkar hen ansluter sig givetvis till kampen för att transsexuella kvinnor ska få välja att operera sig till motsatt biologiskt kön men med bibehållande av sin reproduktionsförmåga, alltså förmågan att föda barn. Om detta blir fallet skulle det i praktiken kanske kunna ses som en seger för tanken att man inte behöver vara antingen eller, man eller kvinna, utan lika gärna (helst?) både och. Eller med andra ord vore det ett sätt att underkänna den dikotoma kategoriseringen i kön. Man måste då bara blunda för att det omvända är omöjligt, dvs. att en man gör ett könsbyte och samtidigt förvärvar förmågan att föda barn.

Ett annat krux är att man i fallet med den opererade kvinnan också måste underkänna det som hittills utgjort grunden för operativa ingrepp för harmonisering till en transsexuell identitet. (Med transsexuell identitet menas en stark subjektiv upplevelse av att inte tillhöra sitt biologiska kön utan det motsatta). Poängen är alltså att man upplever sig vara det andra könet, att man även biologiskt vill bli ett med detta kön och slippa dubbelheten eller problemet med att självupplevelse och könskarakteristika inte stämmer överens. Eftersom inga män föder barn utan detta tvärtom utgör en biologisk egenhet för det kvinnliga könet ter det sig för de flesta av oss underligt att en transsexuell kvinna som vill bli man egentligen vill bli både och. Jag antar att psykiatrin snarast skulle uppfatta detta som en vacklande könsidentitet och därmed ett skäl att inte tillmötesgå önskan om ett könsbyte.

Nu skulle man ju kunna invända att det kanske finns ett fåtal kvinnor som vill bli en hen och bibehålla sin rätt att kunna bli med barn även som man, vilket hen då endast blir i yttre bemärkelse. Vi skulle då helt enkelt behöva ett nytt begrepp för kvinnor som saknar stabil könsidentitet men ändå hävdar att de vill bli man...de som av någon anledning kräver att bli opererade till ett både och... med hänvisning till att man lider av... ja vad?

Jag undrar hur många fall det rör sig om i denna kategori som nu blir föremål för en diskussion som förmodligen har andra bevekelsegrunder än den starkt uppammade omsorgen om densamma.