Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

lördag 28 januari 2012

Schumanns uppenbarelser


Robert Schumann (1810-1856) är tveklöst en av de stora genierna i musikhistorien. Pianist uti fingerspetsarna (för övrigt fingrar som rådbråkades intill oanvändbarhet genom brutala experiment för förbättrad teknik) skapade han bland mycket annat ett flertal pianostycken som hör till de största numren i den genren. Bara en pianokonsert förvisso, men desto mer för solopiano. Och det finns något av Schumann för alla pianister; varken den unga pianoeleven (säg "Träumerai") eller den virtuose världspianisten (säg "Kreisleriana") kan undvara honom.

Mot slutet av sitt liv var Schumann långt ifrån sitt bästa psykiska skick. Från hustrun Clara finns dagboksnoteringar om att han såg sig omgiven och ansatt av andar, onda såväl som goda, inspirerande såväl som destruktiva, en eller annan med ingivelser han delvis hann omsätta i toner innan mörkret och mentalsjukhuset definitivt slöt sig kring honom.

Det sista han komponerade var "Geistervariationen", cirka tio minuter pianomusik utifrån ett eget tema. Jag var länge övertygad om att jag kände till alla Schumanns pianoverk, vilket en vacker dag visade sig vara fel. Det var i fjol under András Schiffs konsert i Stockholms konserthus (se här) som jag första gången hörde nämnda variationer, och det blev för mig den konsertens verkliga höjdpunkt.

Nu har Schiff utkommit med en dubbel-cd med Schumanns musik där dessa variationer finns med tillsammans med flera andra mer kända verk, bland annat sonaten i fiss-moll, Papillon, Waldszenen och den stora C-dur-fantasin. (I förbigående sagt: Jag vägrar säga annat än "utkommit" eller "spelat in"; brakskitar "släpper" man, inte skivor och böcker!)

Enligt Clara steg Robert natten mellan den 17 och 18 februari 1854 upp ur sängen och noterade ett tema som änglar under natten sjungit för honom. Senare påstod han också att han fick det till skänks från goda andar, närmare bestämt Schubert, och kanske var även Mendelsohn andligen inblandad. I själva verket går temat igen i andra verk av honom själv, bland annat Andante-satsen i violinkonserten, vilken komponerades året innan men inte framfördes förrän hundra år efter hans död.


En dryg vecka efter den där nattliga uppenbarelsen, mitt i arbetet med variationerna, kastar han sig halvklädd i Rhens iskalla vatten, räddas visserligen men endast till ett långsamt borttynande. Dagen efter självmordsförsöket slutför han i alla fall variationerna, tillägnar dem hustrun, som nu på läkares inrådan lämnat honom, förseglar manuskriptet och sänder det till henne. För egen del väntade hospitalet, varifrån han aldrig återvände.

Temat liknar en fridfull koral, en stilla bön fylld av resignation och vemodig kontemplation. Det är omöjligt att inte gripas av denna musik, även utan kännedom om bakgrunden. I Schumanns musik finns ofta starka kontraster, en pendling mellan lyriskt lugn och stormande utlevelse, mellan det inre jagets Eusebio och det yttre jagets Florestan. Här råder emellertid Eusebio ensam. Inte ens i den sista variationens rörlighet går den lyriska inåtvändheten förlorad. Temat binder samman och tyglar livligheten som slutligen stannar upp utan någon stegring eller markerad coda. Endast avbrott i flödet och ett bortdöende slutackord. Känslan av något oavslutat dröjer sig kvar, som funnes det fler variationer i beredskap.

På Youtube hittar jag en intressant tolkning av variationerna med Grigory Sokolov. Tyvärr inte med den bästa ljudåtergivningen. Ljudet på Schiffs cd är desto bättre, nästan för bra. Mikrofonerna måste ha placerats mycket nära, så nära att man upplever sig sitta alldeles intill flygeln. Andras Schiff  är en pianist som aldrig gör en besviken, inte heller här. Aldrig överdrifter eller excentriska tolkningar, bara gediget spel rakt igenom. Schiff håller ett något snabbare tempo än Sokolov, som dessutom rubaterar mer, vilket gör musiken mer besinnande inåtvänd hos Sokolov och mer flödande korallik hos Schiff. Jag vill inte undvara någon av dessa alternativ, men tvingas jag välja får det nog trots allt bli Sokolov.

Sokolovs version av Geistervariationerna finns här.

Inga kommentarer: