Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 31 augusti 2022

Pär Lagerkvist (2). Den personifierade ondskan

"Bödeln satt och drack vid ett halvskumt bord inne på värdshuset. I skenet av det enda, osande talgljus som krögaren bestod hängde han stor och väldig över bordet i sin blodröda dräkt med handen om pannan där bödelsmärket var bränt in. Några hantverkare och halvfulla gesäller från kvarteren omkring skrek över stopen längre borta vid bordet, på hans sida satt ingen."

Så inleds "Bödeln" (1933) av Pär Lagerkvist i den strama effektiva stil som är ett av den här författarens främsta kännetecken. Avskalat men inte utan dramatisk nerv, som vore det skrivet direkt för scenen, skildras miljöer i två tidsplan, ett medeltida och ett från nazistiskt 1930-tal, med repliker som stiliserar den talspråkliga realismen.

Bödeln sitter skild från de andra, "tung och tidlös", respekterad och ibland tilltalad men hela tiden sluten och allvarlig. Allt medan diskussionen om hans värv pågår och växer till skräckfyllda historier om ondskans närvaro i människolivet. Inte bara det att ölet spetsats med ett tjyvafinger från galgbacken, flera av de närvarande kan även intyga den magiska styrkan i blodet från det besudlade svärdet och bödelns uppenbara beröring med det ondas läkekraft. Han är något av en frälsare, en bärare av människornas ondska, någon att lasta all ångest och skuld, all blodsutgjutelse på. 

Bödelsdrängen Galg-Lasse berättar om hur han som barn blev både besatt av och befriad från bödelns ondska, och om hur han sedan i nattens mörker modigt drar upp den mytiska alrunan, vilket för kroggästerna blir det mest övertygande beviset för de sällsamma krafter som är förknippade med galgbacken och bödelsverket. 

När väl den historien återgetts förflyttas vi till romanens andra tidsplan, som utspelar sig i en dansrestaurang i vad som liknar Weimarrepublikens Berlin med dess dekadenta nöjesliv och nazism på frammarsch. Lyxpatrasket bugar sig och smickrar bödeln när han visar sig vara en av kvällens gäster. 

"En ung man med energiskt barnsligt ansikte trädde fram för honom och gjorde ställningssteg med armen rätt i vädret. - Heil, sade han och stod ett tag förstelnad. Vände sig om och smällde ihop klackarna igen, gick tillbaka till sin plats."

Två orkestrar spelar, den ena vit och den andra svart - den senare en jazzorkester som snart kommer att utsättas för hotelser, tvång och förnedring. De hatfyllda motsättningarna spårar ur i en våldsorgie där alla fascistiska tendenser får fritt utlopp. 

Det är då som bödeln ropas fram och slutligen tar till orda i ett cirka tjugo sidor långt anförande som sammanfattar hans egen roll som odödlig representant för den ohöljda ondskan i människosläktet. Han talar inte bara till krogpubliken utan till hela mänskligheten genom tiderna. "Mänskolivet har jag sänkt i natt och mörker. Allt har jag gjort åt er." 

Han säger sig mest av allt vilja avsäga sig sitt bloddrypande uppdrag och berättar att han i det syftet sökt Gud i det avlägsna "himmelsrummet" men där endast funnit en tigande stenstod. 

Han berör också mer utförligt det särskilda fall som korsfästelsen av Kristus utgör, hur han drev in spikarna i hans tunna händer. Han var ingen frälsare, bara en vek stackare som varken förmådde avbörda en bödel eller hjälpa människorna. "Jag är er Kristus, med bödelsmärket på min panna. Sänd hit ner till er." 

Gud är död men bödeln lever i evighet, så lyder bödelns budskap. Hans längtan är att få dö som sin korsfäste broder, ja, han som innan han dog kallade honom för sin broder. Han vet dock att det inte kommer att ske. "Mitt kors skall aldrig resas." Först när mänskligheten är utplånad kan han gå ut i det eviga mörkret med sin blodiga bila.

Det är en djupt pesssimistisk skildring av ondskans närvaro i mänskligt liv och verksamhet, men som samtidigt rymmer en paradoxal humanistisk-politisk energi. Det är en tunn liten roman av otvetydig klassikerstatus som borde läsas även i vår egen tid av bödelsmärkt ondska.

____________________________________

Bilden är hämtad från https://www.vandring-gamlastan.se/

Inga kommentarer: