Poesin, vansinnets högmod och den falska trösten

Min läsfåtölj står vid bokhyllorna för poesi. Jag plockar ibland ner något därifrån på måfå efter att ha bläddrat igenom morgontidningens varia. Senast ett urval av Osip Mandelstams dikter - "Rosen fryser i snön" - som gavs ut på W&W 1976 (i översättning av Hans Björkegren). Jag ser av min notering på försättsbladet att jag fick den samma år som födelsedagspresent. Den dikt jag får upp lyder:

Nej, inte en måne... Jag ser

en ljus urtavla skina

Kan jag verkligen hjälpa 

att stjärnorna är som mjölk?

Jag avskyr Bátiusjkovs högmod

Man frågade: "Vad är klockan?"

Han svarade: "Evig tid."

Till denna dikt finns följande not: "Batiusjkov, Konstantin (1787-1855). Poet och översättare av klassisk lyrik, med stort inflytande på många betydande diktare alltifrån Pusjkin och Lermontov till Mandelstam. Bátiusjkov drabbades av en svår ärftlig sinnessjukdom; repliken är autentisk."

Ett minne dyker upp. Jag jobbade på den tiden, ja, det kan mycket väl ha varit 1976, på Ulleråker, det stora och numera nedlagda mentalsjukhuset i utkanten av Uppsala. Där fanns då en liten kioskliknande affär där såväl personal som frigående patienter kunde inhandla smått och gott. En dag stod i kön framför mig en man som när det blev hans tur steg fram, släppte en näve mynt som klingande rullade ut på disken och med en myndig, närmast befallande röst meddelade: "Jag ska ha för tie spänn godis och evighet för resten".

Och jag beslöt att lägga denna komiska replik på minnet.

Jag kände ingen avsmak för högmodet, om det nu var fråga om det, snarare uppskattning för detta eminenta sätt att ta ned alla metafysiska, för att inte säga fysiska, hopp till en krass jordisk nivå. Till saken hör att det var omöjligt att avgöra om mannen var ironisk eller menade allvar.

Däremot känner jag ibland något som närmar sig avsky vid läsningen av dödsannonser nuförtiden. Det är inte i första hand det här med valet av symboler, att korsen börjar försvinna bland alla bilar, husdjur och golfklubbor, andra och underligare föremål att förtiga. Det får väl helt enkelt ses som en adekvat spegling av sekulariseringen. Nej, jag tänker på en del verser som ju också alltid hört till dödsannonsens utformning.

Det finns versval som jag associerar med en modern sorts andlighet som jag har svårt att stå ut med därför att den så öppet deklarerar förnekelse och falsk tröst. Jag ska citera några brottstycken ur det värsta exempel jag vet och som har en engelsk domkyrkopräst vid namn Henry Scott Holland (1847-1918) som upphovsman:

Döden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är jag och du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.

Nämn mig vid mitt vanliga kända namn,
tala till mig på samma sätt som du alltid brukade göra.
Ändra inte ditt tonfall. Håll sorgen borta från din röst.
- - -
Livet betyder detsamma, ingenting har skett som förändrar det.
- - - 
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
- - - 
Jag väntar på dig alldeles i närheten.
Allt är bra.

Oavsett vad som nu kan ha varit avsikten med dessa diktrader från Hollands sida, att den möjligen i en predikan tillkom som en illustration bland flera till hur man kan reagera på döden, så är det tydligen endast denna del som överlevt och vunnit anklang ända in i vår tid och dess nyandlighet. Att den speglar ett kristet synsätt på döden torde för övrigt vara högst diskutabelt. Min egen negativa reaktion på dikten handlar således inte om uppståndelsetro eller inte, utan om sättet att blankt förneka sorg och förlust och den förändring som det konkreta och oöverbryggliga avståndet till dem vi mister i livet medför.

Och jag undrar hur i all världen en dikt som påstår det som den här dikten inledningsvis gör ens kortvarigt kan fungera som andligt antidepressivum.

-----------
Fotot visar den ryske poeten Osip Mandelstam, född 1891 och död 1938 i ett ryskt fångläger.