San Carlo

Jag har sett åtskilliga uppsättningar av Tosca på tv och dvd under årens lopp, men faktiskt minns jag inte riktigt när jag senast såg den live. Föreställningen i onsdags på San Carlo kommer jag dock att minnas, inte för att den var överhövan märkvärdig, men det är alltid en upplevelse att skaffa sig utrymme i en trång palco i detta imposanta hus med fem rader upp till taket och plats för flera tusen åskådare.* 

Och Puccinis mästerverk äger en dramatik som väl knappast gör att man slumrar till, snarare då kan få en att glömma olägenheten med den obligatoriska ansiktsmasken. 

När därtill stjärnor som Jonas Kaufmann står på scenen som Cavaradossi, eller för den delen Oksana Dyka i titelrollen, blir det av rent musikaliska skäl minnesvärt. 

Oksana Dyka är född och utbildad i Kiev, vilket väl var det rimliga skälet till att den berömde ryske basen Ildar Abdrasakov var utbytt mot en inhemsk förmåga. Dyka äger den fulla kraft som i Puccinis musik behövs för att de passionerade illtjuten ska ljuda som klangfulla spjut genom orkestersatsen. Hennes insats var mer än godkänd i en av operalitteraturens största roller, med ikoniska föregångare som Callas.

Ändå var det Kaufmann som tog hem jublet, så pass markant att svaga buanden hördes från delar av publiken när applåderna inte ville ta slut efter Cavaradossis sista aria i tredje akten. Nå, Kaufmann fick i alla fall bissera stycket och inhösta ytterligare bifall. När ridån gick bidrog sedan Kaufmann själv med applåder för sin medspelare, som givetvis gjort en strålande insats vid sidan av den omåttligt populäre Kaufmann, som väl för närvarande står på toppen av sin karriär. 

Jag förstår att han älskas för mer än sitt utseende; den barytonala klangen i hans tenor är mycket vacker, och när han dessutom som under denna kväll visar en perfektion vad gäller egalisering från starkt till svagt och tvärtom, ja, då blir även jag gripen och förtjust.

Jag lämnade San Carlo i den fromma förhoppningen om att få komma tillbaka parad med den numera alltför vanliga känslan av brådska. Det var tio år sen sist och så kan det inte fortsätta. 

PS. Jag brukar inte ta selfies men för en gångs skull - här är jag framför Neapels ståtliga operahus dagen före ovan beskrivna föreställning.

*Vid en extra koll visar det sig att jag förletts att tro att salen fortfarande rymmer "flera tusen" åskådare, vilket den gjort en gång i världen. I dagens läge är det "bara" fråga om cirka 1.400 platser.

Resa iväg

Jag är på gång med första utlandsresan sedan pandemins utbrott. Eftersom resmålet än en gång är mitt andra hemland, Italien, (jag menar det i själslig bemärkelse), innebär det inga oöverkomliga besvär, dock några extra dokument att hålla reda på: vaccinpass och ett formulär som de italienska myndigheterna vill att jag ska fylla i.

Jag reser ensam den här gången; G. delar inte min reslystnad, min längtan ut i Europa. Inte heller jag tycker om att ödsla tid i köer på flygplatser, men jag brukar kunna göra någonting av själva resandet och bortse från diverse osmidigheter och besvär på vägen, åtminstone på  vägen ut och bort.

Planeringen av resan med läsning, val av uppehållsorter, bokningar av hotell och gärna en opera- eller konsertbiljett också, samlar sig till en personlig kunskapsbank, i bästa fall till gagn även vid smärre incidenter. Men visst, krångel på hemresan frestar mer på tålamodet.

Jag ska till Neapel och Ischia via Rom. Vilket utöver flyg innebär turer med både tåg och båt. Visste ni att man med höghastighetståget Frecciarossa tar sig från Stazione Termini till Napoli Centrale på en timme och en kvart?

Efter ett par dagar i det vackra, det livliga, det smått skrämmande oregerliga Neapel, tar jag båten ut till Ischia, även det en dryg timmes resa. Sist i taxi till Ischia Ponte och Castello Aragonese, i vars hägn det som varit ett gammalt klarisskloster omvandlats till ett av mina favorithotell: Albergo Il Monastero. Jag har varit gäst där ett par gånger förr och stortrivts i de enkla, stilrena rummen med fantastisk utsikt över Ponte och havet. 

Hur tar man sig dit upp, undrar ni förstås (se bilden ovan). Klarissorna, franciskanernas kvinnliga motsvarighet, namngivna efter Santa Klara av Assisi, levde under löften om lydnad, fattigdom, kyskhet och - avskildhet. Kastellet på den mäktiga klippformationens krön måste ha varit helt ointagligt, och inte heller nunnorna lär ha behövt avvisa särskilt många besökare. Idag förs man via en hiss inuti berget upp till hotellet och den övriga bebyggelsen.

Ensamresandet medför ju ofta ett fall in i flanörsstämningar, ett slags lättburen melankoli som göds av den valda ensamvaron och stämmer sinnena till delvis andra iakttagelser än dem man får i sällskap.

Några specifika platser tänker jag besöka, men i övrigt ta dagen som den kommer. Tursamt nog ges en Tosca på Teatro San Carlo som passade in i mitt veckoschema. San Carlo är Italiens pampigaste operahus och känt för att hålla hög klass på föreställningarna. Förvånande nog är biljetterna bara hälften så dyra som La Scalas, detta trots att världsberömda artister ofta gästar scenen. På onsdag dyker exempelvis Jonas Kaufmann upp i rollen som Cavaradossi. Den ryske basen Ildar Abdrasakov är emellertid utbytt mot en för mig okänd förmåga, och man kan ju bara gissa varför.

I Neapel ska jag också försöka hinna med ett besök i kyrkan Pio Monte della Misericordia, där ett av Caravaggios mästerverk hänger, nämligen "De sju barmhärtighetsverken". 

Vilka äro då dessa? Jo, att begrava de döda, besöka de sjuka och fängslade, ge de hemlösa härbärge, klä de nakna, föda de hungrande och ge de törstiga att dricka. Allt skildrat av Caravaggio i en och samma okonventionella bild. 

"Ondskan in i märgen"

Jag läste "Ondskan in i märgen" av Emilio Zucchi (Faethon, 2017; i översättning av Jesper Svenbro) första gången förrförra sommaren och tänkte redan då skriva om den. När den nu på grund av världshändelserna gjorde sig påmind, inte minst för titelns skull, läser jag om den och tänker att den är värd all uppmärksamhet den kan få. Snarare än en diktsamling bör den nog ses som en dikt i 33 avsnitt, en dikt baserad på verkliga personer och händelser.

Zucchis berättande poesi hämtar stoffet från andra världskrigets och den italienska fascismens slutfas. Några namngivna gestalter från båda sidor av kampen står i fokus, främst den våldsdyrkande sadisten Pietro Koch och några av de partisaner han plågade till döds i sina speciellt inrättade tortyrkammare i Florens och Milano. "Krossat dricksglas i de törstandes munnar".

Koch - en man "som kunde anlitas för det smutsigaste av uppdrag", en soldat som genom sitt våldskapital och sin känslokyla skaffade sig ett rykte och en position som även i de egna leden väckte rädsla och split; till och med Mussolini kunde känna av ett möjligt hot. Han tillfångatas och släpps, planerar en flykt under ny identitet men överlämnar sig till sist frivilligt till polisen i utbyte mot att få sin nya kärlek frigiven. Han döms dock denna gång till döden. Nykammad rättar han till pressvecken på byxorna innan gevärssalvan "sliter loss kupolen på hans skalle".

Anna Maria  Enriques - judisk på faderns sida, katolsk på moderns, gör motstånd i den Social-Kristna rörelsen. Hon sviks av några hon litat på och blir en av dem som fängslas i "urinens och blodets lokaler" i källaren i Villa Triste, Florens. Där skållas hon i 70-gradigt duschvatten, tiger sig igenom de omänskliga plågorna, men utlämnar inga namn till förbrytarbandet under Kochs befäl. Till sist avrättas hon tillsammans med fem andra partisaner på stranden av Mugnone, en biflod till Arno. 

Det är Anna Maria som får sista ordet i en längre slutdikt där hon från andra sidan graven i kristet försonande ordalag sammanfattar sitt liv och talar om och till den Koch som offrar sig för en kvinna: 

"Du, Pietro Koch, vert inte vilken skönhet

som finns i ängens blomma, i lakanen

som hängts ut att torka på en bakgård, i en dagbok 

förd av en mycket blyg ung flicka, i vinden

som drar i det vissna gräset. Du känner inte till...

det ofantliga som ryms i tågets fjärran vissling

eller i en rostig bleckburk

intill två barn som leker; du skulle inte känna igen 

den renaste bönen

där den dolts i hädelsen; du vet inte, vet inte,

vet inte..."

Hon har hört att han överlämnat sig till polisen, vilket trots allt inger henne en gnista av det hopp som förvandlat till blixt, till "evighetsblixt", kanske kunde annullera hans inferno och bli till frälsning:

"Och  nu ber jag för att din gest

i din egna ögon verkligen var en gest av kärlek,

inte av högmod, fåfänga. Jag kommer ihåg dig

som frånstötande vidrig; ändå hoppas jag

att från ditt mörka inre,

måttlös i sin ondska,

en gnista av kärlek ska ha sluppit ut

för evig tid."

I ett efterord problematiserar översättaren Jesper Svenbro denna kristet färgade förhoppning om en mirakulös försoning, den (med filosofen Jaques Derridas formulering) i grunden "vansinniga" förlåtelsen, endast möjlig som dröm i en situation där ingen villkorlighet eller maktställning råder.  

Ett sakligt återgivande av ondskans uppenbarelseformer kräver mer än vardagsspråkets stapplande schabloner och distanserande jargonger. Zucchi visar att det koncentrerade poetiska språket kan vara sanningsbärande och betydelsefullt som ett inträngande och omskakande komplement till dokumentationens och domstolsjuridikens språk. 

Men de dagsaktuella bilderna då - och filmerna? Bilderna av ryssarnas illdåd i Ukraina hör sannerligen till det mest omskakande man kan uppleva just nu, senast de från Butja som i förrgår kablades världen runt, utom i Ryssland. Ofullständigt igenskottade massgravar med uppstickande kroppsdelar. En gata med mördade män i civila kläder utspridda, kroppen närmast kameran synligt bakbunden. Levande som vandrar omkring bland de döda i förstadens bostadskvarter, i kaoset av spillror och smuts, söndersprängd plåt och försåtliga minor.

Bilderna väcker en vrede som till och med får presidenter och ministrar att tillfälligt överge sin diplomatiska återhållsamhet, som är så drabbande att man förfärad och förtvivlad tappar ord och målföre. 

Det är då en filmsekvens åtminstone för mig kommer till ett slags undsättning just för att den så väl illustrerar vanmakten, mållösheten. En äldre man som står på den där vägen med liken utspridda vänder sig mot kameran, pekar åt ett håll varifrån skotten eller mördarna kom och tar sats för att berätta. 

Han försöker formulera något, men tystnar och vrider sig som i mentala kramper och stönar: "De djävlarna, de djävlarna..." Han får inte ur sig det vrål som bor i honom och som hotar kväva honom, men förmedlar trots allt sin vanmakt och sin vrede. 

Nej, vrålet når ändå inte den förstockade tyrannen i Kreml och hans underdåniga anhang. Ändå måste det på något sätt ut när alla språk för tillfället sviktar, ter sig otillräckliga. Slutligen kommer i ett hest väsande ett enda ord från mannens läppar:

"Fähundar!"

Det är starkt och det räcker just nu. Jag kommer inte att glömma honom. Tids nog kommer han att kunna vittna i flerordsmeningar.

I Haag skulle det ha hetat: "Krigsförbrytare!" I någon dikt om fem eller femtio år kanske "ondska in i märgen". Oförlåtlig ondska in i märgen.

András Schiff på pall och pult

András Schiff är åter på Sverigebesök med framträdanden i Konserthuset i Stockholm både som dirigent och framför allt som den första rangens pianist han är. Som vanligt stadigt förbunden med de stora klassikerna blev det denna gång ett samarbete med filharmonikerna i verk av Mendelssohn, Mozart och Beethoven.

Mendelssohns genialitet är inte alltid lika poängterad som exempelvis Mozarts, men lyssnar man till hans konsertuvertyr "Hebriderna" inser man att orkestermusik av det slaget bara komponeras av de allra största, i det här fallet häpnadsväckande nog av en blott 20-årig ung man. En kollega, Johannes Brahms, lär ha yttrat att han gladeligen skulle lämna samtliga egna verk i utbyte mot att ha åstadkommit något sådant som "Hebriderna". 

Det var efter en resa till Skottland som Mendelssohn inspirerades till denna rikt varierade musik. Särskilt intryck gjorde Fingals grotta på ön Staffa och stycket kallades till en början "Den ensamma ön". Den som vill kan säkert lyssna sig till ett innehåll av vindbrus, vågsvall och skimrande dagrar i och utanför den mäktiga basaltgrottan. Men denna melodiska fantasirikedom och orkestrala prakt står sig lika väl som absolut musik utan jordisk, geografisk förankring, en lyrisk och dramatisk tondikt utan ord. 

Mozarts symfoni nr 35 i D-dur, "Haffner", var nästa livliga programpunkt. Här handlar det om festmusik med pukor och trumpeter tillsammans med ett par lyckliga serenader som en hyllning till herr Haffner vid dennes adlande. Ett beställningsverk av geniet som sin vana trogen levererade ett sådant utan större besvär.

Efter paus slutligen kvällens höjdpunkt: Beethovens fjärde pianokonsert i G-dur, op. 58, hans enligt min mening allra bästa. Beethoven satt själv vid pianot vid den här konsertens första framförande, vilket för övrigt blev hans sista offentliga framträdande som solist i orkestersammanhang.

Frånsett den lugna andra satsens dialog mellan pianots trevande ödmjukhet och orkesterns tuffa mästrande en som helhet sprudlande musik av översvallande gott humör med virtuosa löpningar och talrika växlingar mellan starkt och svagt, lyriskt och dramatiskt. Här fick Schiff kombinera sina välkända sidor av pianovirtuos och nyanserad interpret med eget dirigentskap. Min bänkgranne i torsdagskväll berättade att han vid det första konserttillfället i onsdags blev så tagen att han kände sig tvungen återkomma.

Foto: Konserthuset; Nadja Sjöström

Vårdagjämning, krigstid

Jag går här hemma i parken i den varma vårsolen med hunden ivrigt nosande i fjolårslöven. I norrlägen blir nu de sista resterna av istäcket sprött och genomskinligt. Från en molnfri himmel inga tordön eller larm, men från lärkträdens nedersta grenar sjunger fåglarna högljutt rakt in i mitt öra, som om de ville få mig att fatta något jag ännu inte riktigt fattat. Jag glömmer allt annat för den sången, fågelsången som för stunden överröstar mullret från detonationerna i Mariupol, nu också Kiev, Odessa och Lviv, som når mig via televisionens ljud och bild.

Vad väntar i en nära framtid? Sol och grönska och miljontals flyktingar. Missiler, massgravar och flagranta krigsförbrytelser. Jag stirrar på orden jag just skrivit. 

Vad kan bli värre än den fruktansvärda verklighet som Mariupols instängda befolkning lever och dör i? Beredskapen och motståndskraften i Kiev sägs vara större, men hur länge orkar de? Tusen och åter tusen ryska bondsöner från fjärran gudsförgätna byar kommer att skyfflas in som slaktoffer på den fanatiske tyrannens altare. 

Ukraina är nu fronten för den fria världens försvar mot barbariet, medan Nato i en befogad rädsla för okontrollerbar eskalering inte ens med sina överlägsna flygstridskrafter vågar hejda förödelsen. Inte ens när Kiev läggs i grus och aska?

Och om vi en dag tvingas konstatera att tredje världskriget ändå inte kunde undvikas? 

Nej, jag har inga militärstrategiska insikter att komma med, vet inte vad jag ska tro. Jag klamrar mig fortfarande fast vid hoppet om tyrannens fall och en hastig scenförändring, ett möjligt omtag. Att några resoluta män med ett större mått av desillusion och besinning än av paranoia och storhetsvansinne måtte ta över. För allas, inklusive det ryska folkets, skull. 

Jag går omkring i den begynnande vårbrytningen i en värld som på tre veckor hastigt och brutalt förändrats. Ibland tror jag knappt att det jag ser och hör är sant, så som man reagerar i chock fastän lugn som vanligt råder runtomkring mig. 

Följer Alice, låter henne nosa sig fram i sin egen lilla värld, i vilken jag också ingår, en värld av lycklig omedvetenhet om allt utom flocken, maten, vilan, vårsolen och de närmaste omgivningarnas blottlagda hemligheter.

Hon delar med sig av sin tillvaro, får mig att växla mellan den lilla världen och den stora. Bilderna av våren i min kamera. Bilderna av människor på flykt med några få ägodelar i ett knyte. 

En del fick med sig hunden, andra inte. 

Och jag såg en katt, sittande helt stilla i bråten av ett demolerat bostadskomplex. 

Foto: EJ

"...memories you´ve memorized to keep your winters warm"

Frågan hör knappast till de livsavgörande men kan ändå vara värd att ställa: Hur förhåller vi oss egentligen till sentimentalitet? 

Ordet används ju ofta lite nedsättande, samtidigt som det ingalunda är glasklart vari det eventuellt suspekta i sentimentaliteten består. Att en sång, en bild eller en berättelse är känslomässigt berörande är väl helt i sin ordning, kan man tycka. Vilket dock inte betyder att vi utifrån enskilda exempel utan vidare är ense om vad som kan passera. Vi befinner oss här på normativt osäker mark och får röra oss med viss försiktighet, kanske också minnas Willy Kyrklunds visdomsord: "Den rätta känslan är mycket präktig".

Smörsångarens hjärta och smärta. Solnedgångarna. Den vemodiga Ferlindikten. Kärleksfilmens smärtsamma avsked. Mimis död i "La Boheme". Fadosångarens duende.

När klichéerna än en gång utmanar oss och det blir jolmigt i stället för gripande, ja då stegrar vi oss eller förblir kallsinniga. Överutnyttjandet av slitna former och uttryck är givetvis tröttsamt, men vem vill förneka att den breda kategorin "hjärta och smärta" kan rymma värdefulla uttryck för betydelsefulla erfarenheter? Allt, nåja, i varje fall väldigt mycket, hänger till sist på hur det görs. I varje fall beträffande den estetiska formella sidan av saken.

Snorandet i skydd av biomörkret när hjälten triumferar efter allt som varit. Bläddringen i det gamla albumet med bilderna som snörper tag om strupen. Den nötta slagdängan, folkvisan eller hymnen som överraskande gör en till motvillig nostalgiker. O sole mio. O store Gud. O, du mein holder Abendstern.

Personligen låter jag mig allt oftare bevekas, har med åren blivit alltmer lättrörd. Varför blygas över att ögonen tåras i mötet med storhet och skönhet, sorg och saknad, nåd och onåd och annat som väcker min beundran, mitt vemod, min empati? Det händer att bittersötman jag i yngre dar snabbt spottade ut idag bereder mig njutning, samtidigt som jag fortfarande undrar om det verkligen är något speciellt med den känslosamhet vi kallar sentimental.

Att utförandet är avgörande innebär att det finns bättre och sämre, och ibland gör man klokt i att tolerera sin ambivalens för det som krokar fast i en, så som fallet är med tongångar man älskar för att de hör ihop med speciella händelser och livssituationer, kanske till och med ingår i ens livs soundtrack, om man nu håller sig med ett sånt. 

Men inte ens det gör att allt går an. Den estetiska känsligheten, "smaken",  kan förändras och förfinas, kraven öka. Det hela är onekligen komplext. En av de grundläggande komponenterna i sentimentaliteten tycks mig ändå tidsupplevelsen vara. Jag tänker på den stämningsmättade återblicken, eller vad som förslagsvis kan beskrivas med hjälp av ett par av den italienske författaren Antonio Tabucchis boktitlar: "Tiden åldras fort"; "Det är snart för sent". 

Lättast finner man exempel på sentimentalitet i amerikansk film och dito populärmusik, så låt oss då stanna vid sångerna, texter till musik. "The Great American Songbook" är ett begrepp som syftar på en bred repertoar av "standards" som alla betydande vokalister förr eller senare bekänner sig till i personliga tolkningar. Där finner vi åtskilliga exempel på ballader av det slag jag här är ute efter.

Frank Sinatra, en av fraseringskonstens verkliga suveräner, är ofta sentimental så det förslår när text och musik så vill. Men på ett sätt som gör att man tror honom och försätts i de stämningar han skapar. Det handlar om förmågan att gjuta liv i medioker poesi, att med rösten eller tonen modulera orden, fylla dem med oavvislig mening om något som en gång var, om något lämnat och saknat, passerat och distanserat, men som plötsligt väcks till liv och slår ut i musikalisk presens.

När jazzvokalisternas ballader arrangeras för orkester, eller "with strings" som det brukar heta, tillförs som regel en lyrisk, färgstark harmonik som accentuerar sentimentaliteten - i bästa fall på ett sofistikerat vis. Jag tänker på inspelningar med nyss nämnde Sinatra, Sammy Davis Jr, Helen Merrill, Tony Bennett, Sara Vaughan, Ella Fitzgerald, Nina Simone, Carmen McRae, m fl.

Och jag tänker på den underbara Shirley Horn, som man även bör uppmärksamma som den mycket fina pianist hon är. Hennes pianospel i triobesättningar är mer än bara eget ackompanjemang till sången; det är en begåvad musikers dubbla bidrag på två skilda instrument. Jag skrev för några år sen (här) om henne och om en av mina favoritskivor inom den vokala jazzen - ett album som kom i början av 90-talet och som jag ofta återvänder till.

Ett "with strings"-album - "Here´s to life" - kom ungefär i samma veva. Horns nyansrika föredrag är lika fint där, men frågan är om orkesterarrangemanget (signerat Johnny Mandel) av exempelvis titelsången adderar någonting väsentligt till hennes känsliga artisteri, eller om orkesterns kromatiska slöjor lika gärna kunde undvaras. Här är vi framme vid smaksaken igen. Själv lyssnar jag, njuter och tillstår min ambivalens. Ibland är det gott med en dolce till kaffet även om den kunde varit aningen mindre sockrad. Med Shirley Horn i högtalaren raderas för min del alla invändningar.

Den här sortens amerikanska arrangörer laborerar skickligt med vad man kanske kunde kalla en "Kurt Weill goes West"-estetik, dvs en melodik som ligger nära musikal och filmmusik, med rötter i romantikens Lieder och med tillsats av amerikanska synkoper och blå toner. 

Några ord till sist om sångtexten som given utgångspunkt i sammanhanget. "Here´s to life" är en text som måste tonsättas med hänsyn till den sinnesstämning vi förstår att textens jag behärskas av. Den är minst sagt sammansatt. Den handlar om att ha levt men inte vara färdig än med det som livet haft och har att bjuda. 

Funny how the time just flies
How love can go from warm hellos to sad goodbyes
And leave you with the memories you've memorized
To keep your Winters warm

Det är en inte längre ung människas vemod, hennes sentimentala (ja, det kan vi väl säga?) tillbakablick på det förgångna och samtidiga bejakande av vad som kan återstå av en begränsad framtid. 

For there's no yes in yesterday
And who knows what tomorrow brings or takes away
As long as I'm still in the game
I want to play
For laughs, 

for life, 

for love

Ingen stor poesi, men en sång till livet och den ännu levande livshungern mot bakgrund av vad som varit av både gott och ont. En hyllning till drömmarna och minnena att värmas av i tider av snö och kyla. 

So here's to life
And every joy it brings
Here's to life
For dreamers and their dreams

Den sentimentalitet som är Shirley Horns låter jag mig skamlöst gripas av, med eller utan stråkar. Dock allra helst med henne själv som sin egen pianist. Det är kanske där som det tvetydiga i sentimentaliteten ligger; när man uppfattar en övertydlighet med alltför genomskinliga och konventionella medel. 

"Here´s to life" - Text: Phyllis Molinary. Musik: Artie Butler.
Texten finns som helhet här.

Shirley Horns båda album "Here´s to life" och "You won´t forget me" finns på både Spotify och Youtube. 

En gammal stämmare går till vila

Bland lördagens dödsannonser ser jag en med namnet på min förre pianostämmare. Det är mycket riktigt han, som alltså för tre veckor sedan dog, 90 år gammal.

Han stämde min flygel under många år, men det är mer än ett decennium sedan sist vi sågs. Han ville då med ålderns rätt lämna även de få personer han fortfarande hade som kunder långt in på ålderns höst. Jag minns inte säkert, men jag kan ha varit den sista. 

Han var en försynt man, vänligheten själv. Talade lågmält i pianissimo och tittade upp på en med en lite underfundig blick när meningen var avslutad. Han undrade mer än han påstod saker.

Han fick som alla åldringar med åren en del krämpor som oroade honom men som han inte ordade så mycket om. Vi pratade förstås en del om musik och pianoteknik och han tyckte om min gamla Bechstein, även om han själv hade ett helt annat favoritinstrument - överraskande nog dragspel, eller ackordeon, som de avancerade varianterna med melodibas heter.

Han yppade inte mycket om sig själv och sitt liv, men jag visste i alla fall att han hade en livskamrat, en kvinna från Polen som jag aldrig träffade, men som står som närmast anhörig i annonsen. Det gläder mig att han fick ha henne livet ut.

När jag de sista gångerna ringde och kallade på honom lät han först lite motvillig, men frågade till sist när det i så fall skulle vara. Och visst, om en vecka eller två gick det väl bra, bara det nu gick att hitta någon parkeringsplats, och det brukade ju ordna sig... Han förmådde till sist avsäga sig uppdraget att vara min pianostämmare och föreslog en kollega som kunde tänkas vilja efterträda honom. 

Nu går den gamle stämmaren till sista vilan. Begravningen sker i stillhet. 

Frid över hans ljusa minne!

Foto: EJ.

Despoten måste bort

Det är svårt nu att koncentrera sig på något annat än kriget i Ukraina. Det är lätt att man försjunker i dystra tankar och uppgivenhet när rapporterna alltmer pekar rakt åt helvete. 

Jag försöker informera mig i mediernas ström av ord och bilder, filmklipp, tal och kommentarer om vad som verkligen hänt och händer, om vad som sker i det som synes ske. Jagande en rimlig förklaring. Fastklamrande i önsketänkandet att någon eller några i makternas inre cirklar sitter inne med en förnuftig slutsats, en möjlig utväg. Med mod att välja den.

Men det kommer antagligen bara att bli ännu mycket värre, det tycks vara allas onda aning, påtagligast för dem som flyr i hundratusental. Det finns inte så mycket mer att förstå än att katastrofen mångfalt kommer att förvärras - om inte envåldshärskaren på ett eller annat sätt oskadliggörs. 

Jag ser ännu ett av hans tv-tal. Hans beslutsamhet skrämmer för att den så tydligt klargör att vi har att göra med en man som vägrar befatta sig med verkligheten, en man som inte låter sig rubbas i sin megalomani och sina apokalyptiska föreställningar. En krigshetsare som trogen sin mission att göra Ryssland stort igen är beredd att löpa självdestruktionens lina ända ut. Med stora delar av såväl soldater som befolkning förda bakom ljuset.

Hur kan detta få fortgå? Den ofattbara mängden skadegörelse, allt mänskligt lidande, alla spillda liv för en dåres imperiedrömmars skull.

 

Det förfärande scenario som väntar kan bara förhindras genom att despoten omedelbart förpassas från scenen. Ingenting stoppar honom, han måste stoppas.

Det är i Ryssland nånting måste ske.

Bilderna: 
Lån från Kungl Krigsvetenskapsakademin (ovan)

The Economist, förra veckans omslag (nedan)

Hur ska det sluta?

skärmdump

Putins "speciella militära operation" går trots allt inte hans väg. Om man får tro rapporterna möter det ukrainska försvaret angreppet med en imponerande styrka. Invasionen blir av allt att döma ingen rask expedition. Den framstår redan nu som ett kontraproduktivt missgrepp som mer än någonsin svetsat samman den nation som Putin inbillade sig inte fanns och trodde enkelt skulle låta sig kuvas. I stället har såväl tjetjenska islamister som unga ryssar utan insikt om var och varför, blivit kanonmat i striderna. 

Stupade ryssar räknas redan i tusental. Och jag läser och hajar till inför en detalj i sammanhanget, bilden av ett redskap i de ryska konvojerna som vittnar om det orättfärdiga krigets vanvördiga offerväsen: mobila krematorier. Någonstans bland fordonslagen alltså en lastbil vars inre rymmer en ugn för kremation av stupade på plats. Vilket minskar antalet hemsända i liksäckar och ökar antalet "försvunna".

Den ukrainske presidenten Zelensky växer till en hjälte i digital kontakt med sitt folk, medan Putin - forcerad, förorättad och hotfull - håller en historielektion till stora delar byggd på vanföreställningar och direkta lögner. 

Hur ska detta sluta? Vad händer med en pressad Putin som konfronteras med verkligheten i form av ett motstånd som kräver eskalering? Hoten om det otänkbara har han redan uttalat - hot som om de verkställs skulle innebära kremation i en helt annan skala. 

Vi närmar oss snabbt det moment när kuppmännen lämnar kulisserna för att ingripa.

Silvestrov - sång från Ukraina

Jag ägnar dagens musiklyssnande den mest berömde av samtidens ukrainska kompositörer: Valentin Silvestrov (f 1937). 

Hans opuslista innehåller allt från symfonier till intim kammarmusik och på senare tid inte minst en hel del mycket skönklingande vokalmusik, främst av sakral natur. Sång är av central betydelse för honom och hans ambition är att fånga poesins inneboende melodik. Hans tonspråk är lyriskt, melodiskt, påfallade ofta elegiskt och lätt att ta till sig. Här ett yttrande från honom själv:

“Poetry...is the salvaging of all that is most essential, namely, melody as a holistic and inalienable organism. Either this organism is there, or it is not. For it seems to me that music is song in spite of everything, even when it is unable to sing in a literal sense. Not a philosophy, not a system of beliefs, but the song of the world about itself, and at the same time a musical testament to existence.” (se här).

"Diptych" (1995) är som titeln anger ett tudelat sakralt körstycke. Texten i dess andra del - "Testament" -  är hämtad från ett patriotiskt verk från 1800-talets mitt. Det tillägnades sedan ett av de första offren för revolten på Majdantorget i Kiev 2014 ( se Wikipedia).

Silvestrov har alltid motsatt sig anbefallda mönster för liv och konst. När under det gamla sovjetväldet stridsvagnarna rullade in i Prag protesterade han och drog sig för en tid undan världen. 

Jag undrar i vilka omständigheter den gamle tonsättaren befinner sig i detta nu. Kommer han att kunna komponera ännu ett postludium, denna gång till det vansinne som för närvarande sprider förödelse i hans omedelbara närhet? 

Dåren i Kreml

Jag hade tänkt publicera ett annat inlägg, men en dag som denna får det anstå. Jag somnade vid midnatt med mobilens hörsnäckor i öronen och vaknade vid fyratiden av att radioprogrammet bröts för nyheter.

Putin, den skramlande dåren vid det bisarra långbordet i Kreml, hade satt igång krigsmaskineriet på fullt allvar. Ukrainas gräns passerad, invasionen ett faktum. Putin, mer uppblåst och hotfull än någonsin, talade om "konsekvenser som världen aldrig tidigare skådat" om någon försöker hindra honom. Hör jag rätt, är han helt galen? 

Det finns nu ingen återvändo säger militärexperterna, och under dagens lopp blir det uppenbart att det är hela Ukraina det gäller. I detta nu. Och i förlängningen innebärande något som jag varken kan eller vill föreställa mig.  

Jag kommer på mig själv att tänka mordiskt, och jag kan inte frigöra mig från tanken. Att det för första gången i min livstid framstår som självklart, ja ofrånkomligt att resonera rationellt i termer av tyrannmordet som något helt legitimt. Det gäller miljontals människor och Europas framtid gentemot en uppblåst maktberusad dåre som vill erövra världen.

Finns det några i dårens närhet med modet och förståndet i behåll som kan röja honom och hans gäng ur vägen? Någon med nyckel till skåpet med Novitjok? 

Rösterna och musikhistoriens häftigaste samlag

Lördag 29 januari 2022 kl 15.00. Plats: Stora salen

Medverkande
Kungliga Filharmonikerna
Karina Canellakis dirigent
Heidi Melton sopran
Katarina Karnéus mezzosopran
Stefan Vinke tenor
Raimund Nolte baryton
Franz-Josef Selig bas

Musiken
Richard Wagner Akt II ur Tristan och Isolde

Nog för att jag länge betraktat Wagners "Tristan och Isolde" som om inte det största så i alla fall ett av operakonstens allra största verk. Glad blir man när man så tveklöst som i lördags i Konserthuset, Stockholm, kan bekräfta att värderingen står sig. Efter att än en gång ha drabbats av den överväldigande prakten och kraften i denna musik kan man bara kapitulera.

Det var visserligen en konsertant version av endast den andra akten vi fick ta del av, men det kompenserades av att man kallat in fem sångare av internationell toppklass och att Filharmonikerna, under ledning av den unga och redan mycket framgångsrika Karina Cannelakis, som vanligt visade en kompetens som inte lämnar något i övrigt att önska. 

Operakonst konsertant? Ja, men i det här fallet är det trots allt inte så mycket man går miste om eftersom dramat i så hög grad ligger i själva musiken, detta orkestrala överdåd där den glödande sinnligheten gång på gång laddar ur i ren extas. Librettons ord talar högstämt till Natten och den eviga kärleken i livet och i döden, medan musiken återger det som måste vara musikhistoriens häftigaste samlag. Lyssna bara till duetten när Tristan äntrar scenen och möter Isolde: "Isolde, Geliebte! - Tristan Geliebter!" Båda sköljs med i orkesterns pumpande böljegång och uppgår i varandra - "dein-mein, mein-dein". Och några minuter senare följer det ljuvliga lugnet i bönen till Natten: "O sink hernieder, Nacht der Liebe".

När hörde vi senast en ung Wagnersopran med stålblanka röstresurser av en art som gett recensenter erinringar om Birgit Nilsson? Ja, det är högt beröm, men faktum är att det inte bara var Heidi Melton som glänste denna eftermiddag. Jag rös av välbehag inför den brunnsdjupa klangen i Franz-Josef Seligs bas, de övrigas insatser inte att förglömma.

Det kan förstås inte hjälpas - begäret efter första och sista akten väcktes. Tänka sig att få se och höra dessa sångare i en helaftonföreställning. 

För den som missade eller vill återuppleva konserten ges ett strömmat tillfälle söndagen den 6 februari kl. 19.00 via Konserthuset Play.

Foto: Konserthuset, Stockholm. (Bilden är klickbar!)

"K" och "F"

I julveckan gick jag i bokhandeln och letade julklappar. Främst var jag ute efter en bok om hundens kommunikation till G., men jag lämnar sällan en bokhandel utan en gåva till mig själv också. 

Det var när jag stannade till framför ett bord med den senaste pocketutgivningen som ögonen föll på Katarina Frostensons dagboksliknande anteckningar från hennes och makens ("kulturprofilen") tillvaro under massmediedrevet mot dem och mot Svenska Akademien, det som resulterade i hennes uteslutning ur Akademien och rättegång och fängelsestraff för makens del.  I likhet med det mesta av annan självutlämnande rapportering om en period i författarens liv hade jag tänkt undvara även Frostensons. Men efter en stunds bläddrande i "F" fann jag den så pass intressant att jag även plockade med mig "K", den första delen. (Den tredje delen, "A", fanns ännu inte i pocket).

Det är ett överraskande rikt innehåll man får ta del av - ett stridbart försvarstal förvisso, men väldigt mycket mer än så. Det är ett vittnesbörd, inte bara om att vara utsatt för det hon själv uppfattar som falska anklagelser och ett massmediedrev utan like, utan även om den bildade människans överlevnad genom läsande och skrivande, genom umgänget med ovärderliga vänner bland de döda och även några kvarvarande bland de levande. Kort sagt genom tillgång till ett ansenligt kulturellt kapital i form av ett antal husgudar som hon under livets gång tillägnat sig och kan återkoppla till. 

Som den framstående författare hon är lyckas Frostenson effektivt blanda essäistisk reflektion, lyriska stämningsbilder och realistiska skildringar av den turbulens som en delvis ny och annorlunda vardag försatte henne i. Akademibråket och dess följder styr tankar och stämningar mot de valfrändskaper hon åkallar. Men innehållet höjer sig över den stridsskrift som texten styckevis samtidigt är. Beskrivningen av ett kulturklimat förstärkt av väckelserörelser av typen "me too" äger givetvis giltighet utöver det aktuella fallet:

"Och jag ropar: Ta oss ut ur den trånga stöveln! 
Bort från en fördömande tid präglad av

den enhälliga andan, med  sin vilja att tillhöra

och den skräck för att avvika som detta föder.

Där "friheten" är att gå upp i en rörelse, att ingenting vara

utanför den, att vilja ge upp sig själv, att slippa tänka"

("F", s. 138)

Ett nytt ord på k har jag lärt mig. K som i kabal: hemlig sammansvärjning, komplott. 

På F finns det fler, mer välbekanta ord. Förutom författarinnans efternamn finns f som i färd, fängelse, frihet, Frankrike. Framför allt f som i fall(et). Falla; även falla för frestelser.

Apropå det sistnämnda tas förvisso den älskade maken i försvar, dock utan att framställas som Guds bästa barn. Någon blind förnekare av hans eskapader är hon ingalunda, det är tanken på honom som våldsman som hon med hetta vänder sig emot.

Ja, jag märkte hur mina sympatier växte ju mer jag läste, och inte bara på grund av den språkligt och litterärt sett överlägsna framställningen. Jag njöt såväl av sinnligheten och sorgsenheten som de vreda utfallen mot de "flockvisa hatarna", de kränkta och hämndlystna megärorna, knytblusrevolutionärernas kabal och den nymoralistiska korsfararmentaliteten i DN Kultur. 

Jag tänker följaktligen skaffa mig del tre också. Den lär visa ännu mer av den förra Frostenson, poeten och frankofilen som offrades så att Svenska Akademien skulle kunna överleva.

Vargmötet

Kerstin Ekmans nya "berättelse" - hon kallar den så - tilldrar sig i norrländsk skogsbygd, mer exakt norra Hälsingland, och spinner några trådar kring jaktseder, glesbygd och åldrande. "Löpa varg" heter boken, och den handlar om Ulf, en äldre man som lämnat arbetslivet och sina förtroendeuppdrag och som nu inför 70-årsdagen börjar reflektera över sig själv och sitt liv som jägare och skogsägare.

Han har en gammal grönmålad husvagn uppställd vid myrkanten på ett av sina skiften, dit han ibland drar sig undan med liten matsäck, bössa och hunden Zenta. Det är inte längre så mycket fråga om jakt, mer av betraktande av djur och natur under stilla begrundan.

En vinterdag påträffar han i husvagnens närhet ett halvätet kadaver av råbock och kan som den erfarne jägmästare han är konstatera att det är varg som varit framme. En stund senare får han inifrån vagnen syn på gråben, eller Högben, som han vill kalla honom, när han kommer ut ur skogen och ställer sig och blickar ut över myren, vädrande och på sin vakt. 

Ulf riktar kikaren mot det ståtliga djuret som gör ett mäktigt intryck på honom. Det blir ett möte som triggar den gamle jägarens inlevelse, vidgar medvetandet om en annan levande varelses tillvaro på ett sätt som efteråt, med tanke på den pågående licensjakten, gör honom lätt illamående.

Att berätta blir inte lätt; inte ens för hustrun Inga, språklärarinnan, förmår han hitta orden. Ulf behåller upplevelsen för sig själv. Men när han öppet reagerar mot varghatet i jaktlaget inser han att han i och med detta också avsagt sig jaktledarskapet. Konflikterna kring vargjakten, den lagliga såväl som den olagliga, ger också Ekman tillfälle att bygga en spänningsladdad intrig med en oväntad upplösning som komplicerar bilden.

Det åldrande paret Ulf och Inga är mycket trovärdigt skildrade i deras vardagliga bestyr. När Inga undrar hur maken mår, när hon förstår att han har för lite att göra och försöker uppmuntra honom att ta itu med jaktjournalerna, uppstår en dialog som redan på sidan 30 på ett mästerligt sätt antyder kärnan i den gamle jägarens omprövning av delar av sin tillvaro:

"Vad fan ska man läsa om alla man dödat för?

Hon var tyst en lång stund. Sen sa hon:

Alla?

Javisst, sa jag. Varenda jävla hare.

Du sa alla.

Jag visste inte riktigt vad hon menade så jag teg.

Förut skulle du ha sagt allt.

När hon försvunnit ut i köket satt jag och vände orden i hjärnan. Hon hade rätt. Det var stor skillnad på att säga alla man har dödat och allt man dödat. Allt man har skjutit skulle det förresten heta."

 

Att gå i kylan

Werner Herzog har alltid haft en given plats i mitt eget fiktiva vaxkabinett, avdelningen för de sköna konsterna. Såväl hans spelfilmer som de egensinniga dokumentärerna vittnar om ett genomgående intresse för excentriker och smått bisarra projekt som utmanar kutymen och vårt insnävade "sinne för realiteter". Vilket jag funnit både roande och tankeväckande på ett sätt som i någon annans gestaltning troligen tvärtom hade lämnat mig likgiltig och avfärdande. 

Mindre känt är att Herzog som redan etablerad filmskapare även debuterade som författare, närmare bestämt med dagboksanteckningar från en fotvandring som företogs 1974, publicerades 1978 och översattes till svenska 1980 (av Madeleine Gustafsson), samma år som jag själv köpte och läste den. Under gångna decembers köldknäppar kom jag att tänka på det tunna häftet och dess titel: "Vom Gehen im Eis" ("Att gå i kylan - München - Paris 23.11 till 14.12.1974", Norstedts, Panterserien)*. Den föreföll mig i all enkelhet så träffande, så adekvat, att den fick mig att sticka emellan med en omläsning av de jämnt hundra sidorna.

Herzog skriver i förordet att han från början inte hade någon avsikt att publicera dessa noteringar från den tre veckor långa vandringen, vars syfte var att uppsöka Lotte Eisner, en mentor till honom som låg svårt sjuk, troligen döende, i Paris. Att hon skulle dö fick bara inte ske:

"Jag tog en jacka, en kompass och en sjömanssäck med det nödvändigaste. Mina kängor var så starka och nya att jag litade på dem. Jag gick rakaste vägen till Paris, i den fasta förvissningen att hon skulle förbli vid liv om jag kom till fots. Dessutom ville jag vara ensam med mig själv.."

Jag läser och blir på nytt efter alla dessa år engagerad av den melankoliska skildringen av den fysiskt och psykiskt mödosamma vandringen i mestadels bedrövligt väder med regn, hagel och snöstormar. 

Författaren/jaget tar ut kompassriktningen och fortsätter oförtrutet längs vägar och stigar, tar ibland genvägen genom en skog eller "över våta, smackande ängsmarker", passerar noga namngivna byar och trista industriorter och noterar allt det som låter sig beskrivas i den sinnesstämning, det associationsflöde som behärskar honom. 

Han rastar i någon "takförsedd busskur av grovt obetsat virke" och betraktar broderligt korpen som sitter ihopkrupen på ett tak "orörlig och frysande, ensam och tyst i en korptanke". Kontakterna med andra människor är fåtaliga och flyktiga.

"Fortfarande droppar det från granarna ner på barrmattan. Det ångar om mina lår som på en häst. Kuperat landskap, mycket skog nu, allt är så främmande för mig. Byarna spelar döda när man närmar sig."

Han övernattar ibland på något värdshus, ibland i en hölada eller våldgästar med minsta möjliga åverkan ett fritidshus eller en husvagn.

"Därinne rester från en festmåltid, det kan inte vara länge sen. En kortlek, ett urdrucket ölglas, kalendern på november. Därute är storm, därinne möss. Så kallt det är!"

Vandringen är tröttande, intill döden tröttande. Han förser sig med plåster, sårsprit och salvor mot värkande och såriga fötter, ben och ljumskar. Ensamheten tär, blickarna han möter inger ovisshet om det egna självet, ovisshet om vem de mötande egentligen ser när de betraktar den främmande figur de har framför sig.

Iakttagelser av djur och natur, väder och vind, banala händelser och märkvärdiga, blandas med fantasmagorier och vilt flygande tankar. Ibland också tvivel om det meningsfulla i detta gående: lever ännu Lotte Eisner, hon som han på detta närmast botgörande sätt hoppas kunna hålla vid liv? 

Hela företaget har karaktär av utmaning och existentiellt äventyr. Jaget är dock inte på jakt efter sin kärna, sin sanna natur eller något annat dylikt; texten är välgörande fri från autenticitetjargongen, för att låna ett begrepp från Adorno. Snarare är det fråga om en vandrande poet drabbad av det tvingande behovet av rituellt handlande.

 

"Det finns inte ett blad på det våta trädet, bara våta äpplen som inte vill falla. Jag plockade ett, det smakade surt men det gav saft mot törsten. Äppelskrotten kastade jag upp i trädet och äpplena föll som regn. När äpplena hade lugnat sig igen och låg stilla på marken tänkte jag, det finns ingen som kan föreställa sig en trakt så övergiven av människor. Detta är den mest övergivna dag, den mest övergivna av alla. Då gick jag fram och skakade trädet, tills det var alldeles tomt. In i tystnaden trummade äpplena mot marken. När det var slut störtade en oerhörd tystnad över mig och jag såg mig omkring, och där fanns ingen. Där fanns bara jag, ensam. Vid en övergiven tvättstuga drack jag en slurk vatten, men det var senare."

Ja, det är en läsvärd text med god hållbarhet. Vandraren når sitt mål, och väl framme hos Lotte Eisner ber han henne öppna fönstret i den fasta - eller möjligen euforiska -  förvissningen att han nu sen några dar kan flyga. 

Foto: EJ.

*Jag ser att den här boken för ganska precis ett år sen utkommit på nytt, nu på Bokförlaget Faethon.