András Schiff på pall och pult

András Schiff är åter på Sverigebesök med framträdanden i Konserthuset i Stockholm både som dirigent och framför allt som den första rangens pianist han är. Som vanligt stadigt förbunden med de stora klassikerna blev det denna gång ett samarbete med filharmonikerna i verk av Mendelssohn, Mozart och Beethoven.

Mendelssohns genialitet är inte alltid lika poängterad som exempelvis Mozarts, men lyssnar man till hans konsertuvertyr "Hebriderna" inser man att orkestermusik av det slaget bara komponeras av de allra största, i det här fallet häpnadsväckande nog av en blott 20-årig ung man. En kollega, Johannes Brahms, lär ha yttrat att han gladeligen skulle lämna samtliga egna verk i utbyte mot att ha åstadkommit något sådant som "Hebriderna". 

Det var efter en resa till Skottland som Mendelssohn inspirerades till denna rikt varierade musik. Särskilt intryck gjorde Fingals grotta på ön Staffa och stycket kallades till en början "Den ensamma ön". Den som vill kan säkert lyssna sig till ett innehåll av vindbrus, vågsvall och skimrande dagrar i och utanför den mäktiga basaltgrottan. Men denna melodiska fantasirikedom och orkestrala prakt står sig lika väl som absolut musik utan jordisk, geografisk förankring, en lyrisk och dramatisk tondikt utan ord. 

Mozarts symfoni nr 35 i D-dur, "Haffner", var nästa livliga programpunkt. Här handlar det om festmusik med pukor och trumpeter tillsammans med ett par lyckliga serenader som en hyllning till herr Haffner vid dennes adlande. Ett beställningsverk av geniet som sin vana trogen levererade ett sådant utan större besvär.

Efter paus slutligen kvällens höjdpunkt: Beethovens fjärde pianokonsert i G-dur, op. 58, hans enligt min mening allra bästa. Beethoven satt själv vid pianot vid den här konsertens första framförande, vilket för övrigt blev hans sista offentliga framträdande som solist i orkestersammanhang.

Frånsett den lugna andra satsens dialog mellan pianots trevande ödmjukhet och orkesterns tuffa mästrande en som helhet sprudlande musik av översvallande gott humör med virtuosa löpningar och talrika växlingar mellan starkt och svagt, lyriskt och dramatiskt. Här fick Schiff kombinera sina välkända sidor av pianovirtuos och nyanserad interpret med eget dirigentskap. Min bänkgranne i torsdagskväll berättade att han vid det första konserttillfället i onsdags blev så tagen att han kände sig tvungen återkomma.

Foto: Konserthuset; Nadja Sjöström

Vårdagjämning, krigstid

Jag går här hemma i parken i den varma vårsolen med hunden ivrigt nosande i fjolårslöven. I norrlägen blir nu de sista resterna av istäcket sprött och genomskinligt. Från en molnfri himmel inga tordön eller larm, men från lärkträdens nedersta grenar sjunger fåglarna högljutt rakt in i mitt öra, som om de ville få mig att fatta något jag ännu inte riktigt fattat. Jag glömmer allt annat för den sången, fågelsången som för stunden överröstar mullret från detonationerna i Mariupol, nu också Kiev, Odessa och Lviv, som når mig via televisionens ljud och bild.

Vad väntar i en nära framtid? Sol och grönska och miljontals flyktingar. Missiler, massgravar och flagranta krigsförbrytelser. Jag stirrar på orden jag just skrivit. 

Vad kan bli värre än den fruktansvärda verklighet som Mariupols instängda befolkning lever och dör i? Beredskapen och motståndskraften i Kiev sägs vara större, men hur länge orkar de? Tusen och åter tusen ryska bondsöner från fjärran gudsförgätna byar kommer att skyfflas in som slaktoffer på den fanatiske tyrannens altare. 

Ukraina är nu fronten för den fria världens försvar mot barbariet, medan Nato i en befogad rädsla för okontrollerbar eskalering inte ens med sina överlägsna flygstridskrafter vågar hejda förödelsen. Inte ens när Kiev läggs i grus och aska?

Och om vi en dag tvingas konstatera att tredje världskriget ändå inte kunde undvikas? 

Nej, jag har inga militärstrategiska insikter att komma med, vet inte vad jag ska tro. Jag klamrar mig fortfarande fast vid hoppet om tyrannens fall och en hastig scenförändring, ett möjligt omtag. Att några resoluta män med ett större mått av desillusion och besinning än av paranoia och storhetsvansinne måtte ta över. För allas, inklusive det ryska folkets, skull. 

Jag går omkring i den begynnande vårbrytningen i en värld som på tre veckor hastigt och brutalt förändrats. Ibland tror jag knappt att det jag ser och hör är sant, så som man reagerar i chock fastän lugn som vanligt råder runtomkring mig. 

Följer Alice, låter henne nosa sig fram i sin egen lilla värld, i vilken jag också ingår, en värld av lycklig omedvetenhet om allt utom flocken, maten, vilan, vårsolen och de närmaste omgivningarnas blottlagda hemligheter.

Hon delar med sig av sin tillvaro, får mig att växla mellan den lilla världen och den stora. Bilderna av våren i min kamera. Bilderna av människor på flykt med några få ägodelar i ett knyte. 

En del fick med sig hunden, andra inte. 

Och jag såg en katt, sittande helt stilla i bråten av ett demolerat bostadskomplex. 

Foto: EJ

"...memories you´ve memorized to keep your winters warm"

Frågan hör knappast till de livsavgörande men kan ändå vara värd att ställa: Hur förhåller vi oss egentligen till sentimentalitet? 

Ordet används ju ofta lite nedsättande, samtidigt som det ingalunda är glasklart vari det eventuellt suspekta i sentimentaliteten består. Att en sång, en bild eller en berättelse är känslomässigt berörande är väl helt i sin ordning, kan man tycka. Vilket dock inte betyder att vi utifrån enskilda exempel utan vidare är ense om vad som kan passera. Vi befinner oss här på normativt osäker mark och får röra oss med viss försiktighet, kanske också minnas Willy Kyrklunds visdomsord: "Den rätta känslan är mycket präktig".

Smörsångarens hjärta och smärta. Solnedgångarna. Den vemodiga Ferlindikten. Kärleksfilmens smärtsamma avsked. Mimis död i "La Boheme". Fadosångarens duende.

När klichéerna än en gång utmanar oss och det blir jolmigt i stället för gripande, ja då stegrar vi oss eller förblir kallsinniga. Överutnyttjandet av slitna former och uttryck är givetvis tröttsamt, men vem vill förneka att den breda kategorin "hjärta och smärta" kan rymma värdefulla uttryck för betydelsefulla erfarenheter? Allt, nåja, i varje fall väldigt mycket, hänger till sist på hur det görs. I varje fall beträffande den estetiska formella sidan av saken.

Snorandet i skydd av biomörkret när hjälten triumferar efter allt som varit. Bläddringen i det gamla albumet med bilderna som snörper tag om strupen. Den nötta slagdängan, folkvisan eller hymnen som överraskande gör en till motvillig nostalgiker. O sole mio. O store Gud. O, du mein holder Abendstern.

Personligen låter jag mig allt oftare bevekas, har med åren blivit alltmer lättrörd. Varför blygas över att ögonen tåras i mötet med storhet och skönhet, sorg och saknad, nåd och onåd och annat som väcker min beundran, mitt vemod, min empati? Det händer att bittersötman jag i yngre dar snabbt spottade ut idag bereder mig njutning, samtidigt som jag fortfarande undrar om det verkligen är något speciellt med den känslosamhet vi kallar sentimental.

Att utförandet är avgörande innebär att det finns bättre och sämre, och ibland gör man klokt i att tolerera sin ambivalens för det som krokar fast i en, så som fallet är med tongångar man älskar för att de hör ihop med speciella händelser och livssituationer, kanske till och med ingår i ens livs soundtrack, om man nu håller sig med ett sånt. 

Men inte ens det gör att allt går an. Den estetiska känsligheten, "smaken",  kan förändras och förfinas, kraven öka. Det hela är onekligen komplext. En av de grundläggande komponenterna i sentimentaliteten tycks mig ändå tidsupplevelsen vara. Jag tänker på den stämningsmättade återblicken, eller vad som förslagsvis kan beskrivas med hjälp av ett par av den italienske författaren Antonio Tabucchis boktitlar: "Tiden åldras fort"; "Det är snart för sent". 

Lättast finner man exempel på sentimentalitet i amerikansk film och dito populärmusik, så låt oss då stanna vid sångerna, texter till musik. "The Great American Songbook" är ett begrepp som syftar på en bred repertoar av "standards" som alla betydande vokalister förr eller senare bekänner sig till i personliga tolkningar. Där finner vi åtskilliga exempel på ballader av det slag jag här är ute efter.

Frank Sinatra, en av fraseringskonstens verkliga suveräner, är ofta sentimental så det förslår när text och musik så vill. Men på ett sätt som gör att man tror honom och försätts i de stämningar han skapar. Det handlar om förmågan att gjuta liv i medioker poesi, att med rösten eller tonen modulera orden, fylla dem med oavvislig mening om något som en gång var, om något lämnat och saknat, passerat och distanserat, men som plötsligt väcks till liv och slår ut i musikalisk presens.

När jazzvokalisternas ballader arrangeras för orkester, eller "with strings" som det brukar heta, tillförs som regel en lyrisk, färgstark harmonik som accentuerar sentimentaliteten - i bästa fall på ett sofistikerat vis. Jag tänker på inspelningar med nyss nämnde Sinatra, Sammy Davis Jr, Helen Merrill, Tony Bennett, Sara Vaughan, Ella Fitzgerald, Nina Simone, Carmen McRae, m fl.

Och jag tänker på den underbara Shirley Horn, som man även bör uppmärksamma som den mycket fina pianist hon är. Hennes pianospel i triobesättningar är mer än bara eget ackompanjemang till sången; det är en begåvad musikers dubbla bidrag på två skilda instrument. Jag skrev för några år sen (här) om henne och om en av mina favoritskivor inom den vokala jazzen - ett album som kom i början av 90-talet och som jag ofta återvänder till.

Ett "with strings"-album - "Here´s to life" - kom ungefär i samma veva. Horns nyansrika föredrag är lika fint där, men frågan är om orkesterarrangemanget (signerat Johnny Mandel) av exempelvis titelsången adderar någonting väsentligt till hennes känsliga artisteri, eller om orkesterns kromatiska slöjor lika gärna kunde undvaras. Här är vi framme vid smaksaken igen. Själv lyssnar jag, njuter och tillstår min ambivalens. Ibland är det gott med en dolce till kaffet även om den kunde varit aningen mindre sockrad. Med Shirley Horn i högtalaren raderas för min del alla invändningar.

Den här sortens amerikanska arrangörer laborerar skickligt med vad man kanske kunde kalla en "Kurt Weill goes West"-estetik, dvs en melodik som ligger nära musikal och filmmusik, med rötter i romantikens Lieder och med tillsats av amerikanska synkoper och blå toner. 

Några ord till sist om sångtexten som given utgångspunkt i sammanhanget. "Here´s to life" är en text som måste tonsättas med hänsyn till den sinnesstämning vi förstår att textens jag behärskas av. Den är minst sagt sammansatt. Den handlar om att ha levt men inte vara färdig än med det som livet haft och har att bjuda. 

Funny how the time just flies
How love can go from warm hellos to sad goodbyes
And leave you with the memories you've memorized
To keep your Winters warm

Det är en inte längre ung människas vemod, hennes sentimentala (ja, det kan vi väl säga?) tillbakablick på det förgångna och samtidiga bejakande av vad som kan återstå av en begränsad framtid. 

For there's no yes in yesterday
And who knows what tomorrow brings or takes away
As long as I'm still in the game
I want to play
For laughs, 

for life, 

for love

Ingen stor poesi, men en sång till livet och den ännu levande livshungern mot bakgrund av vad som varit av både gott och ont. En hyllning till drömmarna och minnena att värmas av i tider av snö och kyla. 

So here's to life
And every joy it brings
Here's to life
For dreamers and their dreams

Den sentimentalitet som är Shirley Horns låter jag mig skamlöst gripas av, med eller utan stråkar. Dock allra helst med henne själv som sin egen pianist. Det är kanske där som det tvetydiga i sentimentaliteten ligger; när man uppfattar en övertydlighet med alltför genomskinliga och konventionella medel. 

"Here´s to life" - Text: Phyllis Molinary. Musik: Artie Butler.
Texten finns som helhet här.

Shirley Horns båda album "Here´s to life" och "You won´t forget me" finns på både Spotify och Youtube. 

En gammal stämmare går till vila

Bland lördagens dödsannonser ser jag en med namnet på min förre pianostämmare. Det är mycket riktigt han, som alltså för tre veckor sedan dog, 90 år gammal.

Han stämde min flygel under många år, men det är mer än ett decennium sedan sist vi sågs. Han ville då med ålderns rätt lämna även de få personer han fortfarande hade som kunder långt in på ålderns höst. Jag minns inte säkert, men jag kan ha varit den sista. 

Han var en försynt man, vänligheten själv. Talade lågmält i pianissimo och tittade upp på en med en lite underfundig blick när meningen var avslutad. Han undrade mer än han påstod saker.

Han fick som alla åldringar med åren en del krämpor som oroade honom men som han inte ordade så mycket om. Vi pratade förstås en del om musik och pianoteknik och han tyckte om min gamla Bechstein, även om han själv hade ett helt annat favoritinstrument - överraskande nog dragspel, eller ackordeon, som de avancerade varianterna med melodibas heter.

Han yppade inte mycket om sig själv och sitt liv, men jag visste i alla fall att han hade en livskamrat, en kvinna från Polen som jag aldrig träffade, men som står som närmast anhörig i annonsen. Det gläder mig att han fick ha henne livet ut.

När jag de sista gångerna ringde och kallade på honom lät han först lite motvillig, men frågade till sist när det i så fall skulle vara. Och visst, om en vecka eller två gick det väl bra, bara det nu gick att hitta någon parkeringsplats, och det brukade ju ordna sig... Han förmådde till sist avsäga sig uppdraget att vara min pianostämmare och föreslog en kollega som kunde tänkas vilja efterträda honom. 

Nu går den gamle stämmaren till sista vilan. Begravningen sker i stillhet. 

Frid över hans ljusa minne!

Foto: EJ.

Despoten måste bort

Det är svårt nu att koncentrera sig på något annat än kriget i Ukraina. Det är lätt att man försjunker i dystra tankar och uppgivenhet när rapporterna alltmer pekar rakt åt helvete. 

Jag försöker informera mig i mediernas ström av ord och bilder, filmklipp, tal och kommentarer om vad som verkligen hänt och händer, om vad som sker i det som synes ske. Jagande en rimlig förklaring. Fastklamrande i önsketänkandet att någon eller några i makternas inre cirklar sitter inne med en förnuftig slutsats, en möjlig utväg. Med mod att välja den.

Men det kommer antagligen bara att bli ännu mycket värre, det tycks vara allas onda aning, påtagligast för dem som flyr i hundratusental. Det finns inte så mycket mer att förstå än att katastrofen mångfalt kommer att förvärras - om inte envåldshärskaren på ett eller annat sätt oskadliggörs. 

Jag ser ännu ett av hans tv-tal. Hans beslutsamhet skrämmer för att den så tydligt klargör att vi har att göra med en man som vägrar befatta sig med verkligheten, en man som inte låter sig rubbas i sin megalomani och sina apokalyptiska föreställningar. En krigshetsare som trogen sin mission att göra Ryssland stort igen är beredd att löpa självdestruktionens lina ända ut. Med stora delar av såväl soldater som befolkning förda bakom ljuset.

Hur kan detta få fortgå? Den ofattbara mängden skadegörelse, allt mänskligt lidande, alla spillda liv för en dåres imperiedrömmars skull.

 

Det förfärande scenario som väntar kan bara förhindras genom att despoten omedelbart förpassas från scenen. Ingenting stoppar honom, han måste stoppas.

Det är i Ryssland nånting måste ske.

Bilderna: 
Lån från Kungl Krigsvetenskapsakademin (ovan)

The Economist, förra veckans omslag (nedan)

Hur ska det sluta?

skärmdump

Putins "speciella militära operation" går trots allt inte hans väg. Om man får tro rapporterna möter det ukrainska försvaret angreppet med en imponerande styrka. Invasionen blir av allt att döma ingen rask expedition. Den framstår redan nu som ett kontraproduktivt missgrepp som mer än någonsin svetsat samman den nation som Putin inbillade sig inte fanns och trodde enkelt skulle låta sig kuvas. I stället har såväl tjetjenska islamister som unga ryssar utan insikt om var och varför, blivit kanonmat i striderna. 

Stupade ryssar räknas redan i tusental. Och jag läser och hajar till inför en detalj i sammanhanget, bilden av ett redskap i de ryska konvojerna som vittnar om det orättfärdiga krigets vanvördiga offerväsen: mobila krematorier. Någonstans bland fordonslagen alltså en lastbil vars inre rymmer en ugn för kremation av stupade på plats. Vilket minskar antalet hemsända i liksäckar och ökar antalet "försvunna".

Den ukrainske presidenten Zelensky växer till en hjälte i digital kontakt med sitt folk, medan Putin - forcerad, förorättad och hotfull - håller en historielektion till stora delar byggd på vanföreställningar och direkta lögner. 

Hur ska detta sluta? Vad händer med en pressad Putin som konfronteras med verkligheten i form av ett motstånd som kräver eskalering? Hoten om det otänkbara har han redan uttalat - hot som om de verkställs skulle innebära kremation i en helt annan skala. 

Vi närmar oss snabbt det moment när kuppmännen lämnar kulisserna för att ingripa.

Silvestrov - sång från Ukraina

Jag ägnar dagens musiklyssnande den mest berömde av samtidens ukrainska kompositörer: Valentin Silvestrov (f 1937). 

Hans opuslista innehåller allt från symfonier till intim kammarmusik och på senare tid inte minst en hel del mycket skönklingande vokalmusik, främst av sakral natur. Sång är av central betydelse för honom och hans ambition är att fånga poesins inneboende melodik. Hans tonspråk är lyriskt, melodiskt, påfallade ofta elegiskt och lätt att ta till sig. Här ett yttrande från honom själv:

“Poetry...is the salvaging of all that is most essential, namely, melody as a holistic and inalienable organism. Either this organism is there, or it is not. For it seems to me that music is song in spite of everything, even when it is unable to sing in a literal sense. Not a philosophy, not a system of beliefs, but the song of the world about itself, and at the same time a musical testament to existence.” (se här).

"Diptych" (1995) är som titeln anger ett tudelat sakralt körstycke. Texten i dess andra del - "Testament" -  är hämtad från ett patriotiskt verk från 1800-talets mitt. Det tillägnades sedan ett av de första offren för revolten på Majdantorget i Kiev 2014 ( se Wikipedia).

Silvestrov har alltid motsatt sig anbefallda mönster för liv och konst. När under det gamla sovjetväldet stridsvagnarna rullade in i Prag protesterade han och drog sig för en tid undan världen. 

Jag undrar i vilka omständigheter den gamle tonsättaren befinner sig i detta nu. Kommer han att kunna komponera ännu ett postludium, denna gång till det vansinne som för närvarande sprider förödelse i hans omedelbara närhet? 

Dåren i Kreml

Jag hade tänkt publicera ett annat inlägg, men en dag som denna får det anstå. Jag somnade vid midnatt med mobilens hörsnäckor i öronen och vaknade vid fyratiden av att radioprogrammet bröts för nyheter.

Putin, den skramlande dåren vid det bisarra långbordet i Kreml, hade satt igång krigsmaskineriet på fullt allvar. Ukrainas gräns passerad, invasionen ett faktum. Putin, mer uppblåst och hotfull än någonsin, talade om "konsekvenser som världen aldrig tidigare skådat" om någon försöker hindra honom. Hör jag rätt, är han helt galen? 

Det finns nu ingen återvändo säger militärexperterna, och under dagens lopp blir det uppenbart att det är hela Ukraina det gäller. I detta nu. Och i förlängningen innebärande något som jag varken kan eller vill föreställa mig.  

Jag kommer på mig själv att tänka mordiskt, och jag kan inte frigöra mig från tanken. Att det för första gången i min livstid framstår som självklart, ja ofrånkomligt att resonera rationellt i termer av tyrannmordet som något helt legitimt. Det gäller miljontals människor och Europas framtid gentemot en uppblåst maktberusad dåre som vill erövra världen.

Finns det några i dårens närhet med modet och förståndet i behåll som kan röja honom och hans gäng ur vägen? Någon med nyckel till skåpet med Novitjok? 

Rösterna och musikhistoriens häftigaste samlag

Lördag 29 januari 2022 kl 15.00. Plats: Stora salen

Medverkande
Kungliga Filharmonikerna
Karina Canellakis dirigent
Heidi Melton sopran
Katarina Karnéus mezzosopran
Stefan Vinke tenor
Raimund Nolte baryton
Franz-Josef Selig bas

Musiken
Richard Wagner Akt II ur Tristan och Isolde

Nog för att jag länge betraktat Wagners "Tristan och Isolde" som om inte det största så i alla fall ett av operakonstens allra största verk. Glad blir man när man så tveklöst som i lördags i Konserthuset, Stockholm, kan bekräfta att värderingen står sig. Efter att än en gång ha drabbats av den överväldigande prakten och kraften i denna musik kan man bara kapitulera.

Det var visserligen en konsertant version av endast den andra akten vi fick ta del av, men det kompenserades av att man kallat in fem sångare av internationell toppklass och att Filharmonikerna, under ledning av den unga och redan mycket framgångsrika Karina Cannelakis, som vanligt visade en kompetens som inte lämnar något i övrigt att önska. 

Operakonst konsertant? Ja, men i det här fallet är det trots allt inte så mycket man går miste om eftersom dramat i så hög grad ligger i själva musiken, detta orkestrala överdåd där den glödande sinnligheten gång på gång laddar ur i ren extas. Librettons ord talar högstämt till Natten och den eviga kärleken i livet och i döden, medan musiken återger det som måste vara musikhistoriens häftigaste samlag. Lyssna bara till duetten när Tristan äntrar scenen och möter Isolde: "Isolde, Geliebte! - Tristan Geliebter!" Båda sköljs med i orkesterns pumpande böljegång och uppgår i varandra - "dein-mein, mein-dein". Och några minuter senare följer det ljuvliga lugnet i bönen till Natten: "O sink hernieder, Nacht der Liebe".

När hörde vi senast en ung Wagnersopran med stålblanka röstresurser av en art som gett recensenter erinringar om Birgit Nilsson? Ja, det är högt beröm, men faktum är att det inte bara var Heidi Melton som glänste denna eftermiddag. Jag rös av välbehag inför den brunnsdjupa klangen i Franz-Josef Seligs bas, de övrigas insatser inte att förglömma.

Det kan förstås inte hjälpas - begäret efter första och sista akten väcktes. Tänka sig att få se och höra dessa sångare i en helaftonföreställning. 

För den som missade eller vill återuppleva konserten ges ett strömmat tillfälle söndagen den 6 februari kl. 19.00 via Konserthuset Play.

Foto: Konserthuset, Stockholm. (Bilden är klickbar!)

"K" och "F"

I julveckan gick jag i bokhandeln och letade julklappar. Främst var jag ute efter en bok om hundens kommunikation till G., men jag lämnar sällan en bokhandel utan en gåva till mig själv också. 

Det var när jag stannade till framför ett bord med den senaste pocketutgivningen som ögonen föll på Katarina Frostensons dagboksliknande anteckningar från hennes och makens ("kulturprofilen") tillvaro under massmediedrevet mot dem och mot Svenska Akademien, det som resulterade i hennes uteslutning ur Akademien och rättegång och fängelsestraff för makens del.  I likhet med det mesta av annan självutlämnande rapportering om en period i författarens liv hade jag tänkt undvara även Frostensons. Men efter en stunds bläddrande i "F" fann jag den så pass intressant att jag även plockade med mig "K", den första delen. (Den tredje delen, "A", fanns ännu inte i pocket).

Det är ett överraskande rikt innehåll man får ta del av - ett stridbart försvarstal förvisso, men väldigt mycket mer än så. Det är ett vittnesbörd, inte bara om att vara utsatt för det hon själv uppfattar som falska anklagelser och ett massmediedrev utan like, utan även om den bildade människans överlevnad genom läsande och skrivande, genom umgänget med ovärderliga vänner bland de döda och även några kvarvarande bland de levande. Kort sagt genom tillgång till ett ansenligt kulturellt kapital i form av ett antal husgudar som hon under livets gång tillägnat sig och kan återkoppla till. 

Som den framstående författare hon är lyckas Frostenson effektivt blanda essäistisk reflektion, lyriska stämningsbilder och realistiska skildringar av den turbulens som en delvis ny och annorlunda vardag försatte henne i. Akademibråket och dess följder styr tankar och stämningar mot de valfrändskaper hon åkallar. Men innehållet höjer sig över den stridsskrift som texten styckevis samtidigt är. Beskrivningen av ett kulturklimat förstärkt av väckelserörelser av typen "me too" äger givetvis giltighet utöver det aktuella fallet:

"Och jag ropar: Ta oss ut ur den trånga stöveln! 
Bort från en fördömande tid präglad av

den enhälliga andan, med  sin vilja att tillhöra

och den skräck för att avvika som detta föder.

Där "friheten" är att gå upp i en rörelse, att ingenting vara

utanför den, att vilja ge upp sig själv, att slippa tänka"

("F", s. 138)

Ett nytt ord på k har jag lärt mig. K som i kabal: hemlig sammansvärjning, komplott. 

På F finns det fler, mer välbekanta ord. Förutom författarinnans efternamn finns f som i färd, fängelse, frihet, Frankrike. Framför allt f som i fall(et). Falla; även falla för frestelser.

Apropå det sistnämnda tas förvisso den älskade maken i försvar, dock utan att framställas som Guds bästa barn. Någon blind förnekare av hans eskapader är hon ingalunda, det är tanken på honom som våldsman som hon med hetta vänder sig emot.

Ja, jag märkte hur mina sympatier växte ju mer jag läste, och inte bara på grund av den språkligt och litterärt sett överlägsna framställningen. Jag njöt såväl av sinnligheten och sorgsenheten som de vreda utfallen mot de "flockvisa hatarna", de kränkta och hämndlystna megärorna, knytblusrevolutionärernas kabal och den nymoralistiska korsfararmentaliteten i DN Kultur. 

Jag tänker följaktligen skaffa mig del tre också. Den lär visa ännu mer av den förra Frostenson, poeten och frankofilen som offrades så att Svenska Akademien skulle kunna överleva.

Vargmötet

Kerstin Ekmans nya "berättelse" - hon kallar den så - tilldrar sig i norrländsk skogsbygd, mer exakt norra Hälsingland, och spinner några trådar kring jaktseder, glesbygd och åldrande. "Löpa varg" heter boken, och den handlar om Ulf, en äldre man som lämnat arbetslivet och sina förtroendeuppdrag och som nu inför 70-årsdagen börjar reflektera över sig själv och sitt liv som jägare och skogsägare.

Han har en gammal grönmålad husvagn uppställd vid myrkanten på ett av sina skiften, dit han ibland drar sig undan med liten matsäck, bössa och hunden Zenta. Det är inte längre så mycket fråga om jakt, mer av betraktande av djur och natur under stilla begrundan.

En vinterdag påträffar han i husvagnens närhet ett halvätet kadaver av råbock och kan som den erfarne jägmästare han är konstatera att det är varg som varit framme. En stund senare får han inifrån vagnen syn på gråben, eller Högben, som han vill kalla honom, när han kommer ut ur skogen och ställer sig och blickar ut över myren, vädrande och på sin vakt. 

Ulf riktar kikaren mot det ståtliga djuret som gör ett mäktigt intryck på honom. Det blir ett möte som triggar den gamle jägarens inlevelse, vidgar medvetandet om en annan levande varelses tillvaro på ett sätt som efteråt, med tanke på den pågående licensjakten, gör honom lätt illamående.

Att berätta blir inte lätt; inte ens för hustrun Inga, språklärarinnan, förmår han hitta orden. Ulf behåller upplevelsen för sig själv. Men när han öppet reagerar mot varghatet i jaktlaget inser han att han i och med detta också avsagt sig jaktledarskapet. Konflikterna kring vargjakten, den lagliga såväl som den olagliga, ger också Ekman tillfälle att bygga en spänningsladdad intrig med en oväntad upplösning som komplicerar bilden.

Det åldrande paret Ulf och Inga är mycket trovärdigt skildrade i deras vardagliga bestyr. När Inga undrar hur maken mår, när hon förstår att han har för lite att göra och försöker uppmuntra honom att ta itu med jaktjournalerna, uppstår en dialog som redan på sidan 30 på ett mästerligt sätt antyder kärnan i den gamle jägarens omprövning av delar av sin tillvaro:

"Vad fan ska man läsa om alla man dödat för?

Hon var tyst en lång stund. Sen sa hon:

Alla?

Javisst, sa jag. Varenda jävla hare.

Du sa alla.

Jag visste inte riktigt vad hon menade så jag teg.

Förut skulle du ha sagt allt.

När hon försvunnit ut i köket satt jag och vände orden i hjärnan. Hon hade rätt. Det var stor skillnad på att säga alla man har dödat och allt man dödat. Allt man har skjutit skulle det förresten heta."

 

Att gå i kylan

Werner Herzog har alltid haft en given plats i mitt eget fiktiva vaxkabinett, avdelningen för de sköna konsterna. Såväl hans spelfilmer som de egensinniga dokumentärerna vittnar om ett genomgående intresse för excentriker och smått bisarra projekt som utmanar kutymen och vårt insnävade "sinne för realiteter". Vilket jag funnit både roande och tankeväckande på ett sätt som i någon annans gestaltning troligen tvärtom hade lämnat mig likgiltig och avfärdande. 

Mindre känt är att Herzog som redan etablerad filmskapare även debuterade som författare, närmare bestämt med dagboksanteckningar från en fotvandring som företogs 1974, publicerades 1978 och översattes till svenska 1980 (av Madeleine Gustafsson), samma år som jag själv köpte och läste den. Under gångna decembers köldknäppar kom jag att tänka på det tunna häftet och dess titel: "Vom Gehen im Eis" ("Att gå i kylan - München - Paris 23.11 till 14.12.1974", Norstedts, Panterserien)*. Den föreföll mig i all enkelhet så träffande, så adekvat, att den fick mig att sticka emellan med en omläsning av de jämnt hundra sidorna.

Herzog skriver i förordet att han från början inte hade någon avsikt att publicera dessa noteringar från den tre veckor långa vandringen, vars syfte var att uppsöka Lotte Eisner, en mentor till honom som låg svårt sjuk, troligen döende, i Paris. Att hon skulle dö fick bara inte ske:

"Jag tog en jacka, en kompass och en sjömanssäck med det nödvändigaste. Mina kängor var så starka och nya att jag litade på dem. Jag gick rakaste vägen till Paris, i den fasta förvissningen att hon skulle förbli vid liv om jag kom till fots. Dessutom ville jag vara ensam med mig själv.."

Jag läser och blir på nytt efter alla dessa år engagerad av den melankoliska skildringen av den fysiskt och psykiskt mödosamma vandringen i mestadels bedrövligt väder med regn, hagel och snöstormar. 

Författaren/jaget tar ut kompassriktningen och fortsätter oförtrutet längs vägar och stigar, tar ibland genvägen genom en skog eller "över våta, smackande ängsmarker", passerar noga namngivna byar och trista industriorter och noterar allt det som låter sig beskrivas i den sinnesstämning, det associationsflöde som behärskar honom. 

Han rastar i någon "takförsedd busskur av grovt obetsat virke" och betraktar broderligt korpen som sitter ihopkrupen på ett tak "orörlig och frysande, ensam och tyst i en korptanke". Kontakterna med andra människor är fåtaliga och flyktiga.

"Fortfarande droppar det från granarna ner på barrmattan. Det ångar om mina lår som på en häst. Kuperat landskap, mycket skog nu, allt är så främmande för mig. Byarna spelar döda när man närmar sig."

Han övernattar ibland på något värdshus, ibland i en hölada eller våldgästar med minsta möjliga åverkan ett fritidshus eller en husvagn.

"Därinne rester från en festmåltid, det kan inte vara länge sen. En kortlek, ett urdrucket ölglas, kalendern på november. Därute är storm, därinne möss. Så kallt det är!"

Vandringen är tröttande, intill döden tröttande. Han förser sig med plåster, sårsprit och salvor mot värkande och såriga fötter, ben och ljumskar. Ensamheten tär, blickarna han möter inger ovisshet om det egna självet, ovisshet om vem de mötande egentligen ser när de betraktar den främmande figur de har framför sig.

Iakttagelser av djur och natur, väder och vind, banala händelser och märkvärdiga, blandas med fantasmagorier och vilt flygande tankar. Ibland också tvivel om det meningsfulla i detta gående: lever ännu Lotte Eisner, hon som han på detta närmast botgörande sätt hoppas kunna hålla vid liv? 

Hela företaget har karaktär av utmaning och existentiellt äventyr. Jaget är dock inte på jakt efter sin kärna, sin sanna natur eller något annat dylikt; texten är välgörande fri från autenticitetjargongen, för att låna ett begrepp från Adorno. Snarare är det fråga om en vandrande poet drabbad av det tvingande behovet av rituellt handlande.

 

"Det finns inte ett blad på det våta trädet, bara våta äpplen som inte vill falla. Jag plockade ett, det smakade surt men det gav saft mot törsten. Äppelskrotten kastade jag upp i trädet och äpplena föll som regn. När äpplena hade lugnat sig igen och låg stilla på marken tänkte jag, det finns ingen som kan föreställa sig en trakt så övergiven av människor. Detta är den mest övergivna dag, den mest övergivna av alla. Då gick jag fram och skakade trädet, tills det var alldeles tomt. In i tystnaden trummade äpplena mot marken. När det var slut störtade en oerhörd tystnad över mig och jag såg mig omkring, och där fanns ingen. Där fanns bara jag, ensam. Vid en övergiven tvättstuga drack jag en slurk vatten, men det var senare."

Ja, det är en läsvärd text med god hållbarhet. Vandraren når sitt mål, och väl framme hos Lotte Eisner ber han henne öppna fönstret i den fasta - eller möjligen euforiska -  förvissningen att han nu sen några dar kan flyga. 

Foto: EJ.

*Jag ser att den här boken för ganska precis ett år sen utkommit på nytt, nu på Bokförlaget Faethon. 

Julstämningar

Alla fyra ljusen tända. Vilken dag som helst vaknar man till ännu en julhelg, vilket jag konstaterar utan vare sig stress eller barnslig förväntan. Dock inte utan den ofrånkomliga insikten att mina jular börjar bli oroande många till antalet, en insikt jag raskt byter mot den handlingsberedande, mer vardagsnära att några inköp måste göras i butikerna i centrum. 

Väl där noterar jag att fler än jag förmodligen insett åtminstone det senare. Kön till kassorna är dessbättre inte längre än att de kan uthärdas - även med ansiktsmask på. 

Vin, saffransbullar och en julklapp. Sen fri igen i friska luften, i ett alltmer ymnigt, ljuddämpande snöfall. Domkyrkotornen omsvärmas ungefär som i de där klotformade glaskulorna man som barn med förtjusning skakade så att vita partiklar yrde upp och sakta la sig runt en tomte eller en kyrka. En förtrollning av kortvarigt slag, ungefär som nu det plötsliga snöfallet. 

St Olofsbron täcks av ett lager kritvit nysnö som snart kommer att trampas, smutsas och förlora sitt värde. Om temperaturen sjunker rent av förvandlas till eländig ishalka, strösslad med grus. Ha vett, du mänskobarn, att njuta av det vackra medan det/du varar! 

Jag öppnar för det genuina och duckar för det skrälligt påträngande. Snöfall utan bjällerklang. Avvägningar, javisst, alla gör vi dem. Den kitschbefriade idyllen, hur ser den ut?

Bland annat julmusiken är jag noga med. Under lördagskvällen en underbar julkonsert (i SVT2; ära vare public service!) från den storslagna, ur eldstormen återuppståndna Frauenkirche i Dresden (konserten börjar 2:00:00 in i programmet "Kulturstudion") - ja, Dresden med allt vad den stan har att erbjuda i kulturellt och inte minst musikaliskt hänseende. Staatskapelle, flera körer och inhyrda solister, allt av Spitzenklasse. Sopranen gör mig tårögd och hennes namn bevarar jag i minnet: Regula Mühlemann. 

Et incarnatus est. Vilken strålande klarhet, vilken Mozartstämma! En röst som gjord för dessa valda delar av den mäktiga c-mollmässan. I det som måste vara den största sakrala musik som det gudomliga snillet åstadkom. Men så är det också fråga om en mycket speciell gåva, en bröllopsgåva till Konstanze.

Eller måndagsmorgonen - när nattsömnen alldeles för tidigt bröts och det inte gick att somna om. En repris från dagen innan av en direktsänd konsert med Erik Westbergs vokalensemble från Studio Acusticum i Piteå, ett inslag i Europeiska radiounionens julmusikdag (Ära vare även den och SR P2!). Tonvikt på svensk julmusik i folkton med inslag av både nyckelharpa, ackordeon och orgel. Med hörsnäckorna i öronen lyssnar jag klarvaken utan varje tanke på sömnförlust.

Nästan hemma upphör snöyran och jag passerar en granförsäljare som öppnat tillfällig utomhusbutik i korsningen Skolgatan/Sysslomansgatan. O, Tannenbaum, O, Tannenbaum, wie grün sind deine Blätter. Den gamla tyska visan klingar inombords utan att jag kan greppa texten som helhet. Melodin är mycket enkel, men jag famlar efter orden.*

Vi lever numera utan gran, klarar oss därvidlag med minnena av barndomens pyntande med stjärnan i toppen, flaggor och girlanger, trumpetande folieänglar, hemmagjorda pappersklipp och framför allt de granna men sköra glaskulorna, den ena praktfullare än den andra. Ja, jag minns till och med tiden före elbelysningen, då granen under nogrann bevakning verkligen tändes, ljus för ljus, och rummet fylldes av doften av stearin. 

När jag vänder mig om har jag parken med statyn av Finn Malmgren framför mig. Han står där som alltid, oberoende av årstid klädd i sin tjocka polardräkt men nu på något sätt fullständigad av det överraskande snöfallet. Vad kunde göra honom i någon liten mån mer autentisk än den nyfallna snön på armar, axlar, krage och skor? 

Lars Gustafsson anknöt i en av sina dikter till denna staty och till den dikt av Gunnar Mascoll Silfverstolpe som denne skrev till sin vän vid avtäckningen av statyn. Så här låter det hos Gustafsson:

Och en vinterdag står vännen åter i parken

men denna gång som staty

Han är och han är inte Finn Malmgren 

Återkommen och inte återkommen

I sin hyllning till polarforskaren som omkom i Umberto Nobiles polarexpedition 1928 vänder sig Silfverstolpe till Malmgren som någon kanske "för blyg för att vara staty" och "blyg när du tvingas att tala". Gustafsson tar detta som utgångspunkt för en reflektion kring vilken röst som kan höras från en staty som omöjligen talar, tvingad eller ej.

Finn Malmgren, vilsefaren i Ishavet,

har kommit tillbaka som Stengäst.

Hur talar man till en staty?

Man talar inte till statyer.

Hur tvingar man statyer att tala?

Statyer är regelmässigt alltför blyga

Gustafsson konstaterar, med sedvanlig humoristisk underfundighet, först det självklara att bara vi själva kan tala i statyernas ställe, och tänker sig sedan att talaren är hänvisad till tre imitationer: 

- av den bortgångnes verkliga röst, 

- av en röst som varken är Finn Malmgrens eller Statyns, utan Finn Malmgren som staty ("nog så svår att efterlikna", eftersom denne "var ju, veterligt, aldrig staty") och sist

- av poetens, i det här fallet Gunnar Mascolls, egen röst

Så vem talar vi till, när vi försöker få statyer att tala? Det är Gustafssons fråga.

Nötter hör julen till.

Mina läsare av dessa rader tillönskas en riktigt God Jul!

* Jag hämtar texten på nätet (enligt vissa uppgifter lär det finnas mer än en). Och det visar sig att jag mindes lite fel. Granen var i första raden inte grün utan treu:

"O Tannenbaum, o Tannenbaum

Wie treu sind deine Blätter
Du grünst nicht nur
Zur Sommerzeit,
Nein auch im Winter, wenn es schneit.
O Tannenbaum, o Tannenbaum,
Wie treu sind deine Blätter"

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

Vinter

Vintern med ordentliga kallgrader - den är här, det gick fort. Det var som att öppna en port och knuffas över tröskeln ut i ett annat rum, utan möjlighet att backa och vända. Den frusna marken låg plötsligt täckt av ett tunt lager snö, som under en blid sol knarrade torrt under skorna och briserade i oräkneliga miljarder stingande kristaller. 

Och när sen himlen tjocknar går det sista av vinterns urvattnade kolorit förlorad, med de fallna löven från lönn och lind endast i minne. Landskapet tecknas i kol eller tusch med de seniga enarna som alltid lika ståndaktiga väktare. 

Även kölden äger sina skönhetsvärden. Men längtan går till en annan port, en annan årstid.

I Schuberts sångcykel "Winterreise" är resenären som bekant en ensam, tungsint vandrare i snö och kyla. I den elfte sången, "Frühlingstraum", drömmer han sig bort till maj månads grönskande ängar och fågelsång, men kommer strax till sans och varseblir åter kölden, mörkret och korparnas oväsen. 

I de färggranna blommornas ställe ser han fönsterrutans isblommor. Frostrosor, som vi sa i min barndom, då husen ännu inte hade den isolering de numera har, och då man vid sträng kyla kunde beundra det kristalliserade isvattnet på rutornas insidor.

Doch an den Fensterscheiben 

wer malte die Blätter da?

Ihr lacht wohl über den Träumer,

der Blumen im Winter sah?

Schuberts frusne vandrare befarar att han blir skrattad åt, emedan han - blundande, drömmande - när förhoppningen att se frostiga blad grönska, sin ensamhet bruten, sig själv omfamnande sin käresta. I en annan, en blomstrande årstid.

Die Augen schliess´ ich wieder,

noch schlägt das Herz so warm.

Wann grünt ihr Blätter am Fenster?

Wann halt´ ich mein Liebchen im Arm?

_______________________________

Peter Mattei gjorde häromåret en bejublad turné med "Winterreise" tillsammans med pianisten Lars David Nilsson. Hör deras "Frühlingstraum" här.

Foto: EJ (klicka för förstoring)

Baksidan

Innan Emil Hagström etablerade sig som poet bland bohemerna i Stockholms Klarakvarter var han en vandringsman som likt andra som färdades till fots längs vägarna tog vissa tillfälliga jobb, främst inom lant- och skogsbruk, för att åtminstone nödtorftigt klara livhanken. I övrigt var man hänvisad till försäljning av något som gjorde det enklare för folk att av ren barmhärtighet öppna börsen. Var man lite hantverksskicklig kanske man snidade i trä eller tillverkade föremål i ståltråd, det som på bondauktioner numera brukar kallas luffararbeten. Var man konstnärligt begåvad kunde man försöka kränga sina kolteckningar till en billig penning eller i utbyte mot mat för dagen eller logi för natten.

Emil har själv skildrat det här livet i en samling berättelser med titeln ”Historier från vägarna”. Hans kolteckningar hittar man fortfarande på gårdsauktioner och loppmarknader, då som regel signerade Emilius. Vi hade flera sådana inom glas och ram i min familj, och hos morfars på Bäckudden i Sandfors fanns han givetvis också representerad, eftersom min mormor var hans syster Anna.

En lite annorlunda tavla i det lite större formatet som i min barndom hängde på övervåningen hos morfars hamnade efter mormors död i min ägo. Det var inget naturmotiv som det ju annars nästan alltid var fråga om. I stället en kolteckning av Sollefteå kyrka, för Emil och Anna hembygdens kyrka. Den tavlan, en gåva från brodern, var på så vis säkert dubbelt betydelsefull för mormor, som höll fast vid sin kyrkliga förankring livet igenom.

Mitt beslut att fräscha upp tavlan med ett byte av passepartout bjöd på en överraskning. När jag avlägsnade baksidans kartong visade sig en annan bild på det tecknade bladets frånsida, en helt annan bild, men också den utförd i kol, signerad Emilius och med titeln ”På sjukbädden”.

Bilden visar en kvinnas huvud mot huvudkudden i det ögonblick hon vänder sig mot konstnären/åskådaren men redan hunnit flytta den febriga blicken en bit vid sidan av och bortom iakttagaren. Håret en rufsig plym kring ansiktet, munnen hopknipt och de tunga ögonlocken på väg att slutas på nytt. De där tunga ögonlocken är omisskännligt mormors; bilden visar Anna betydligt yngre än den ålder jag minns henne i, men visst är det hon och ingen annan.

Teckningen är skissartad men konstnärligt intressantare än den mer noggrant tecknade kyrkan. De båda bilderna är troligen gjorda vid samma tillfälle under ett besök på Bäckudden, jag kan tänka mig dem tillsammans med andra mer konventionella naturbilder som tillkommit för framtida försäljning. Bilden av den sjuka kvinnan var väl inte en som folk i allmänhet skulle hänga upp på väggen därhemma. Sollefteå kyrka gick möjligen att sälja i Sollefteå med omnejd men knappast så många socknar längre bort än så.

Var det brist på papper som gjorde att Emil ibland tecknade på båda sidorna av arken? Var det kanske så att han vid sidan av brödmåleriet av björk och tall vid blanka vattendrag ibland också tecknade för sitt eget artistiska nöjes skull, ungefär som det fanns både brödskriveri och skrivande av mer allvarligt syftande slag?

Min hypotes, som aldrig kan testas, är att mormor var för pryd för att kunna godta omedelbarheten och den otvetydiga sensualismen i Emils bild av henne på sjukbädden. Han fick en beställning på något annat snyggare och mera anständigt. Och han gick syster Anna till mötes och gav henne hembygdens kyrka i stället. En bild som sedan under många år fick hänga där på övervåningen med sin hemliga frånsida.

Denna text har nyligen publicerats i Emil Hagström-sällskapets medlemsblad "Slingerbulten" (hösten 2021). 

I samma blad publicerar min syster ett par av Emils dikter från "familjearkivet", där de finns i form av gulnade tidningsurklipp som Emils syster, vår mormor, sparat. Den ena - "Främlingen" - har en anknytning till ovanstående text varför jag gärna vill skicka med den här.

Främlingen

Vem är du, trötte främling
som bultar på min dörr?
Jag tycker, att jag skådat
den djupa blicken förr,
jag tycker, att vi råkats
men minnes ej ändå.
Din kappa är så sliten,
din hjässa är så grå.
Du har väl vandrat länge
på livets allfarväg.
Vem är du, trötte främling,
ditt namn, o främling, säg.

Då svarar han så stilla

som aftonsus i skog,

som svala västanvinden
förbi mitt öra drog.
- Jag är din gamle, gode
kamrat från flydda år
vi gingo ju tillsammans
i ljus där mörker rår,
i ljuset från din tanke
som då var stark och fri.
Vi gingo ju tillsammans
Vi visste ej av smärta,
och ej av nödens dag.
Jag är - din ungdoms ande,
ditt eget, glömda jag.