Himmelsskivan och Luthers dödsmask

Sachsen och Sachsen-Anhalt är Lutherland. Man behöver bara läsa kartan för att förstå det. Wittenberg heter inte bara det utan Lutherstadt Wittenberg. Dit kom jag dock inte på den här resan. 

Vi valde i stället ett par dagar i Halle, främst för att bese den berömda Nebraskivan, den astronomiska himmelsskivan från 1 600 f Kr. Den finns att beskåda i Landesmuseum für Vorgesichte, där man i övrigt finner en rikedom av föremål från förhistorisk tid, bland annat skelettet av en jättemammut och utgrävda stenåldersgravar med skelett i bibehållen placering.  

Himmelsskivan med sina endast 32 cm i diameter har en sällsam aura där den står inglasad och upplyst i ett i övrigt nedsläckt rum, en aura som givetvis inte bara har med skönheten utan även åldern att göra. Tolkningen av vad vi ser ter sig både omedelbar och mycket svår, vilket naturligtvis bidrar till fascinationen. 

Att det handlar om himlavalvet står utom tvivel; ingen kan se annat än sol, måne och stjärnor på denna förmodade kalender, möjligen tillkommen för att stipulera årstid och tidens växlingar. Men det finns mer på skivan, och man undrar hur mycket säker kunskap vi kan få om betydelser och den praktiska användningen. Är det ett rituellt laddat föremål? Bär det exakta antalet stjärnor (32) på ett budskap, och är den där ansamlingen av sju stjärnor tillsammans verkligen en återgivning av Plejaderna?

Jag köpte ett häfte där både arkeologer och astronomihistoriker redovisar grunderna för slutsatser och försiktiga hypoteser. Att det är ett skepp som seglar i horisonten i skivans nederkant är trovärdigt, inte minst när man kan hänvisa till sådana bilder från andra gamla kulturer som den egyptiska. Men vad är det för guldramar (där den vänstra saknas) som pryder cirkelns sidor? Och vad står perforeringen i ytterkanten för?

Skivan har en spännande fyndhistoria också. Det var ett par skattletare utrustade med metalldetektorer som fann den i juli 1999. Därefter passerade den några ägare på den illegala marknaden innan den beslagtogs, rengjordes på professionellt sätt och blev museiföremål. Nu glimrar guldet och bronsen bortom den flertusenåriga korrosion som den täcktes av.

Halle har en gammal vacker stadskärna med ett torg där Marktkirche dominerar bilden med sina fyra torn och en fristående kampanil. Här är det inte Bach utan Händel som står staty, eftersom det är hans födelsestad. Ett musikmuseum med hans namn finns också, dock inte lika roande och intressant som Mendelssohn Haus i Leipzig

Ytterligare en sak ville jag gärna se. Jag visste att man kunde be damen som säljer souvenirer inne i kyrkan om att låsa upp ett rum där Luthers dödsmask förvaras, preparerad och inglasad. Och, som det visade sig, inte bara hans ansikte utan även händerna, och i ena hörnet dessutom en enkel predikstol i trä som han sägs ha predikat från. 

Han ser ut som någon man skrämmer barn med. Smått makabert, och kanske det närmaste man kan komma ett protestantiskt reliktänkande, om än bara i avgjuten Madame Tussaud-form. Jag påmindes om den gången jag defilerade förbi den vaxartat balsamerade Mao i glaskistan i palatset vid Himmelska fridens torg i Beijing. 

Nåväl, är man i Lutherland med dess talrika statyer av högst densamme, får man väl inse att även dödsmaskens utställande kan ha ett berättigande. I synnerhet som hans verkliga utseende då kan korreleras med statyernas mer tillrättalagda. Om hans betydelse råder ju inga tvivel. 

Och snart är det Luther-jubileum med självaste påven som gäst i vårt eget Lutherland.

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

(Bilden överst av Nebra-skivan är ett lån från nätet)