Blåskägg

Sagan om Riddar Blåskägg är en gammal fransk folkberättelse som är mest spridd i författaren Charles Perraults (1628-1703) version. Det är historien om en rik och fruktad adelsman som varit gift ett flertal gånger och som söker fånga en ny kvinna vartefter som de tidigare mystiskt försvinner. Till sist uppdagas det av den sjunde hustrun att han bakom den strängt förbjudna dörren i sin grandiosa borg döljer ett antal kvinnolik från sitt tidigare liv. En rätt så förskräcklig saga om en seriemördare, med andra ord. Den sjunde hustrun lyckas emellertid i sista stund undkomma de andras öde med hjälp av sina bröder. De dräper Blåskägg och hon ärver alla hans tillgångar.

Sagan har fascinerat flera kompositörer - bland andra Jacques Offenbach, som skrev en operett på storyn, dock med ett lyckligt slut, och Béla Bartók, vars enda opera, enaktsoperan "Riddar Blåskäggs borg" (komponerad 1911), också bygger på denna berättelse. Flera författare har också fantiserat på temat om den blåsvartskäggige förföraren som snabbt tröttnar på sina kvinnor, och fortfarande är han tydligen aktuell som figur i både tecknade serier och datorspel.

Libretton till Bartóks opera avviker från sagan så till vida att sjutalet används annorlunda och att dramat ligger mer på det psykologiska än på det kriminologiska planet. Det är dörrarna i borgens stora sal, inte hustrurna, som är sju till antalet.

Den nyblivna, fjärde hustrun Judith har brutit sin förlovning och lämnat sin familj för Blåskäggs skull. Hon befinner sig nu i borgen tillsammans med Blåskägg, som presenterar sina domäner. Allt utspelar sig som en intim dialog makarna emellan. Judith finner till en början salen för skuggrik och dunkel och vill att den ena efter den andra av dörrarna öppnas, dörrar som avslöjar hans liv och person. "Jag älskar dig! Alla dörrar vill jag öppna, vinden ska blåsa, solen skina..." Blåskägg lämnar henne nyckel efter nyckel, men endast mycket motvilligt när de kommer till de sista två dörrarna. Särskilt den sjunde och sista vill han låta vara. Hon får emellertid sin vilja igenom, vilket utgör dramats kulmen.

En sorgsen och bedrövad Blåskägg försöker förklara och avleda, en förälskad Judith försöker bryta igenom hans försvar. Bakom första dörren finns en tortyrkammare, bakom den andra ett vapenförråd, den tredje en skattkammare, den fjärde en hemlig trädgård, den femte hans kungarike, den sjätte ett vattendrag av tårar och bakom den sjunde och sista dörren visar sig de förra hustrurna. Judith, som alltmer oroats av att allt bakom dessa dörrar, också det imponerande och vackra, är blodbesudlat, blir nu som tillintetgjord av närvaron av Blåskäggs förflutna.

När de förra hustrurna visar sig i den sjunde dörren som Morgonen, Dagen och Aftonen, fullbordar Judith kvartetten genom att bli Natten. Hon gör gemensam sak med de övriga, den sjunde dörren tillsluts och mörkret faller över den dystra borgsalen. Blåskägg står ensam kvar: "Härefter endast mörker. Mörker. Mörker."

Sagan har här omvandlats till ett modernt psykodrama och till en musik lika svidande vacker som sorgsen och dramatisk. Lyssna till exempel till den sjätte dörrens svallvågor i orkestern, som med bland annat harpor och celesta frammanar en luguber stämning. En ömsesidigt förlamande sorg stegras sedan till ett skärande förtvivlat utbrott från Judith när hon slås av att ryktena om Blåskägg kanske talar sanning. Slutligen sjunker allt tillbaka i stilla, huttrande rysningar. Eller ta den femte dörrens fantastiska rad av durackord med fullt brass, orgel och hela orkestern, som inte bara får Judith att häpna över det kungarike som Blåskägg erbjuder henne. Eller slutet - ödsligare kan det knappast bli.

Här finns också musik som är just så sensuell som den bör vara för att denna historia ska bli giltig som ett mångbottnat erotiskt drama för en modern publik, med en Blåskägg som inte bara är fruktad för sin svekfulla ondska utan i lika hög grad föremål för begriplig åtrå. Att Bartók var en beundrare av Debussy märks tydligt och han står inte förebilden efter i orkesterkolorit; man ville gärna kalla det expressionistisk impressionism om begreppet funnes. Synd att enaktare som denna (endast en timme lång) ofta skapar bekymmer för programsättarna. Synd att Bartók inte som Puccini gjorde en "Trittico" (tre enaktare), vilket förmodligen skulle öka antalet uppsättningar för detta obestridliga mästerverk, som för övrigt borde vara en önskedröm för scenografer och ljussättare.

Ännu en vridning av historien mot en humanisering av denna sagans fuling åstadkommer Max Frisch i sin roman "Blåskägg" (1982, på svenska 1983 i Ulrika Wallenströms översättning). Den är den sista i den trilogi han sent i livet utgav (de båda tidigare var "Montauk" och "Människan uppträder under holocen"; om den senare skrev jag här). Här är det herr Schaad, en ansedd medelålders läkare som varit gift sju gånger, som tilldelas rollen av en nutida Blåskägg. Han har åtalats och frikänts för mordet på en prostituerad kvinna som strypts med en slips som tveklöst tillhör honom. Misstankarna mot honom stärktes dessutom av att han varit gift med den mördade kvinnan, att han efter skilsmässan fortsatt kontakten och hjälpt henne med skattefrågor och att han saknar alibi för mordkvällen.

Han är som sagt frikänd, men rättegången fortsätter oavbrutet i hans inre. Anklagelsen ger honom ingen ro. Patienterna flyr mottagningen, nu när hans liv exponerats i massmedia. Varken alkohol, promenader (jo, möjligen det!), mata svanar i parken eller biljardspel med slumpen som motspelare, är verksamt för att skingra tankarna. Läsaren får följa hans inre återkallade röster från rättegången - vittnen, forna hustrur, försvarsadvokat, åklagare, ja, så småningom till och med döda anförvanter har något att anföra. Det mesta är irriterande diffust. Till sist anländer även den sjunde och nuvarande hustrun från en resa i Afrika. Och allra sist infinner sig den mördade, som emellertid endast svarar på frågorna med de leenden hon visar i de olika situationer som förevigats i ett gammalt fotoalbum.

Man kan säga att det i socialpsykologin lanserade begreppet "den generaliserade andre", internaliseringen av omvärldens syn på en själv, tagit honom helt i besittning och utan all nåd och barmhärtighet dömer honom. Inte bara minsta tecken på svartsjuka i det förgångna, utan alla små vardagliga detaljer i hans livsföring förstoras och kan vändas emot honom. Allt tyder på möjlig skuld, i någon mening är han trots allt skyldig. Självmord efter ett frikännande i brist på bevis är inget alternativ; det skulle tolkas som ett erkännande i efterhand. Att utvandra likaså. Kanske vore det lika gott att erkänna?

Frisch var inte för inte en framgångsrik dramatiker, vilket märks i den här romanens flitiga bruk av dialog. Även om rättegångens frågor och svar ofta rör vardagens trivia hålls spänningen uppe genom de uppenbara oklarheterna, den bristande turtagningen i dialogen, som har att göra med de inkallade personernas minnessvårigheter, självupptagenhet eller ovilja att ge förväntade svar på ledande frågor.

Det är en krossad och ömklig figur denne dr Schaad, om än inte utan skuld till sina många misslyckanden i livet ändå en motpol till den grymme massmördaren Blåskägg.

Vad gäller dataålderns Blåskägg tycks cirkeln på väg att slutas. Sagans renodling i ont och gott kan väl sägas vara återställd när han presenteras som vargen mitt ibland oss, det vill säga mitt ibland oss som bor på någon sorts Manhattan. En stormrik person som visserligen menar sig ha upphört med att mörda sina kvinnor men som fortfarande gör sina turer "down crooked lane".

_____________________________________

- En inspelning av Riddar Blåskäggs borg som jag varmt rekommenderar är den med Anne-Sofie von Otter och John Tomlinson med Berlinfilharmonikerna och Bernhard Haitink. Finns på Spotify här.
- Ett engelsktextat avsnitt från den femte dörren finns på Youtube här.

Foto (uppifrån):
- Gammal fransk illustration till sagan om Riddar Blåskägg.
- Scenbild från den första premiären i Budapest 1918 av Riddar Blåskäggs borg.
- Plakett med Bartóks profil.
- Romanen om Blåskägg av Max Frisch.
- Dataspelens moderne Blåskägg.
(samtliga utom romanen av Frisch lån från nätet)