Pojken som fick smörj och promenerade med farfar

Jo, apropå mitt förra inlägg så tog jag på nytt fram min enda bok av Adalbert Stifter - "Brokiga stenar" - med tre noveller som samtliga handlar om barn. Förutom "Bergkristall" (som jag skrev om för några år sedan; se nedan) är det "Granit" och "Bergmjölk". Det tyska originalet utkom 1853; den svenska översättningen är av Jane Lundblad på Tidens förlag, 1949.

"Granit" berättar historien om en pojke och hans godhjärtade farfar. Pojken betraktar sin närmaste omgivning från en stor, åttkantig sten som i generationer stått utanför dörren till hemmet och vars yta blankslitits av alla som före honom nyttjat den som sittplats. Med farfars hjälp vidgas och förklaras hans värld på gott och ont, en värld av skönhet och försonlighet, men också övergivenhet och död.

En dag kommer som vanligt den vandrande "vagnsmörjemannen" med sin svarta tunna på den svarta skottkärran. Mest liksom på skämt frågar han om inte pojken vill få fötterna insmorda, och när denne snällt sträcker fram sina fötter stryker han ett par streck av den trögflytande vätskan på dem. Tanklöst springer pojken in till mor för att visa upp sig, men modern, förfärad och upprörd över att han kletar ner det nyskurade golvet, bär ut honom i farstun och agar honom så att fötterna randas av spörappen och den beckiga vätskan stänker ner dem båda och hemmet ännu mer.

Ledsen och eländig sitter pojken för sig själv när farfar uppenbarar sig och omtänksamt tar hand om honom - varvid den egentliga berättelsen börjar, den som farfadern återger under deras gemensamma skogsvandring. 

Och det är i beskrivningen av denna vandring som Stifters naturlyriska ådra visar sig och läsaren förs in i ett slags sakkunnigt beskriven pastoral, där ängarnas växtlighet kartläggs, bergen namnges, källflöden och en hälsobringande brunn utpekas och rökpelarna i fjärran får sina möjliga förklaringar. De går där samspråkande i "det vänliga solskenet" och klockklangen från lördagens helgsmålsringning, "omgivna av det älskligaste spel av ljus och färger". 

Samtidigt är den idyll de genomkorsar densamma som en gång i tiden plågades av pestens härjningar, vilket är vad farfadern nu upplyser sitt barnbarn om. Det fanns, det vet farfar att historien förtäljer, det fanns en gång en beckkokare som med familj och släktingar försökte undgå den dödliga smittan genom att fly upp i de skogiga bergstrakterna, där de livnärde sig så gott det gick på nyodlingar, beckbränneri och naturens skafferi.   

Pojken lyssnar och svarar sin farfar gammalförståndigt. Han får veta att döden hinner ifatt den flyende familjen. Och i den alltmer sagoaktiga berättelsen - med märkliga träd som Trillingfuran, i vilken en bonde hör en fågel sjunga om pestens botemedel - överlever till sist bara en stackars pojke i samma ålder som han som går där och lyssnar på sin farfar. Han ensam förmår inte begrava sina döda föräldrar, utan måste överge dem och hyttan och bege sig ut i skogen för att söka sig tillbaka till bebyggda trakter. 

Under sitt irrande i skogen träffar han på en sjuk och medvetslös flicka som han vårdar och beskyddar tills hon lyckligtvis vaknar till liv. Tillsammans följer de en bäck som leder ner till bebyggelse och människor som också överlevt, och som ser till att barnen återbördas till var sina släktingar. Pojken växer upp hos en farbror, även han "brännare av vagnsmörja, terpentin och andra saker", flickan på ett slott med stora ägor. 

"När det hade gått många år och gossen redan hade blivit nästan en man, kom en dag en liten vagn körande fram till beckhyttan. I den lilla vagnen satt en vacker jungfru, som hade på sig vit klänning och svart liten kappa och bar en liten björnbärsbukett vid barmen. Hon hade skogsflickans kinder, ögon och mjuka hår. Hon hade kommit för att se gossen, som hade räddat henne och fört henne ut ur skogen..."

Det går som det brukar gå i sagor. Farfaderns berättelse anslår alltmer en viston i moll med slutet i dur. Och berättelsen som helhet om pojken på stenen som gjorde sällskap med sin kloke och ömsinte farfar slutar även den harmoniskt med aftonbön, livliga drömmar och en känsla av försoning. 

Som vuxen säger sig berättaren fortfarande leva med farfaderns historia, särskilt "när talet föll på vackra flickor". På vad sätt spåren av vagnsmörjan kunde elimineras, själva upprinnelsen till allt, har han varje hemresa tänkt fråga modern om. Men varje gång glömt.

Det finns något på en gång attraktivt och betänkligt i den troskyldiga stil som Stifter representerar, något som lätt kan uppfattas som en idylliserande om än inte trivialiserande tendens. Men jag undrar: Kan inte denna harmoniska blick på tillvaron i grunden vara ett slags värn mot nattsvart pessimism, ett uttryck för en tillkämpad tro på det godas dominans över det onda?

Oavsett hur det förhåller sig med den saken är Stifters finstämda känsla för naturen och respekten för det enkla livet och vardagsbestyren skäl nog att läsa honom. Sedan W G Seebald pekade på hans kvaliteter och inflytande har jag återkommit till denna lilla bok. Vore det inte läge för något av våra beundransvärda småförlag att se till att fler av hans noveller och hans mest kända roman - "Der Nachsommer" - blir tillgängliga på svenska?

Bilden: Målning av Hans Thoma.
Tidigare inlägg om Adalbert Stifter: här och här.

Upptäckter en februarimåndag

Måndag. Jag börjar veckan med att njuta pensionärstillvaron med radions P2 "Klassisk förmiddag" påslagen. Dagens tunna DN ligger färdigläst vid sidan om mig när jag plötsligt slutar bakgrundslyssna och skruvar upp volymen. Vad var detta? Musik jag aldrig hört förut men som omedelbart lägger beslag på mig, tar hela min uppmärksamhet i anspråk och fyller mig med vetgirig entusiasm. Låter omisskännligt 1800-tal, klassisk romantik i stil med Schumann och Brahms. Och i mitt spontana öra: lika bra! 

Det visar sig vara en symfoni av en tysk kompositör, Friedrich Gernsheim (1839-1916). Jag har aldrig tidigare stött på honom vad jag kan minnas, och jag undrar varför. En snabb koll på nätet ger vid handen att han en gång var en aktad och framgångsrik pianist, dirigent och tonsättare, god vän med Brahms och många andra namnkunniga från samma tid, men att han sedan fördes åt sidan, av en del förminskad och avfärdad som Brahmsepigon (trots att hans första symfoni föregick Brahms första) och senare på 1900-talet i sitt hemland avförd från konsertprogram och musikbibliotek i egenskap av jude.

Det är gott att gång efter annan kunna konstatera att musikhistorien tycks outtömlig, att det alltid finns tid och plats för nya upptäckter. Det var hans första symfoni (1875) som radion spelade, en inspelning från 90-talet med Staatsphilharmonie Rheinland-Pfalz och dirigenten Siegfried Köhler (Arte Nova). De gjorde då på nittiotalet hans samtliga fyra symfonier. Sedan dess har fler cd-utgåvor kommit, även av kammarmusiken, så kanske väntar en renässans för Gernsheims musik så småningom.

Det ena leder till det andra. Jag ser att omslagen på de cd-skivor som cpo (2013-16) gjort med en annan tysk orkester och dirigenten Hermann Bäumer pryds av målningar av en tysk naturromantiker och symbolist, Hans Thoma (1839-1924), som även han är en ny bekantskap för min del. Framför allt hans natur- och genremålningar fascinerar mig, medan de i den mer mytologiska och symboliska traditionen (i Arnold Böcklins anda) är ojämna, i en del fall gott och väl över gränsen för det kitchiga. 

Den vackra målningen överst visar "Rhen vid Laufenburg", som alltså finns på ett av skivomslagen.

Och vem faller inte för den här målningen med titeln "Tystnaden före stormen", som även den borde få pryda ett skivomslag med Gernsheims musik. Varför inte också den som heter "Erinnerungen an Ort" och skildrar ett reseminne från Umbrien. Motivet med de två ryttarna som närmar sig den solbelysta bergsstaden är, till skillnad från de flesta av hans naturmålningar, inte närmare platsbestämd, fast man kan kanske våga en gissning på ett Orvieto som i det här fallet antagit en närmast överjordisk karaktär. 

Inspelningar med Friedrich Gernsheims musik finns både på Spotify och Youtube och jag har ägnat hela den här måndagen åt min musikaliska nyupptäckt, vilken alltså ledde vidare till Thoma och hans måleri. Funderade slutligen på att bläddra i en passande litteratur och associerade då till något av Adalbert Stifter. Skjuter upp det till i morgon, och avslutar dagen med att för andra gången denna dag lyssna till Pianokvintett nr 2 i b-moll, op.63.

Obs! Klicka för större bilder!

Karmelitsystrarna

Francis Poulenc (1899-1963) - jag har alltid gillat honom och vill hävda att han är bedrövligt underskattad, ibland lätt nedlåtande benämnd "katolsk gamäng", ofta endast nämnd som en av medlemmarna i den franska tonsättargruppen "Les Six" från första halvan av 1900-talet. Sina mest trogna och förtrogna har han nog bland dem som älskar solosång och körsång ("Figure Humaine" och "Stabat Mater" är verkligen storartade verk), men själv lyssnar jag också gärna på hans kammarmusik, inte minst den bitvis odygdiga pianomusiken.

Poulenc var den borne melodikern som inte lydde avantgardets föreskrifter utan alltid komponerade tonalt och sångbart. Det innebar att vissa verk fick en populärmusikalisk anstrykning, dock aldrig utan sofistikerade modulationer och färgrik harmonik. Han höll stånd mot den mer kärvänliga romantiken genom att spetsa klangen med dissonanser och en rigorös rytmik. Han är mycket fransk men med ett eget tonfall som definitivt hör 1900-talet till. 

Sent i livet komponerade han också några sceniska verk, framför allt operan "Dialogues des Carmelites", berömd för den spektakulära slutscenen där nunnorna en efter en dekapiteras till orkesterns illusoriska huggljud. Min länge närda förhoppning att någon gång få se den operan, av många betraktad som den bästa franska 1900-talsoperan vid sidan av Debussys "Pelléas et Melisande", har nu gått i uppfyllelse.

Kungliga Operans föreställning - i regi av Johanna Garpe - har vad jag förstår inte gjort några betydelsefulla avsteg från libretton, som bygger på en roman och ett filmmanus om den verkliga händelse då sexton karmelitsystrar från ett kloster i Compiègne giljotinerades i slutskedet av den franska revolutionens skräckvälde. Dialogerna rör existentiella frågor om tro och tvivel, livsångest och dödsskräck, om självuppoffring och att ställas inför valet mellan martyrskap eller avsägelse av tron.  

I centrum för handlingen står en ung adelsfröken, Blanche de la Force (Camilla Tilling), som revolterar och lämnar sin familj, lockad av klostrets stilla böneliv. Men inte heller klostrets murar erbjuder tillräckligt skydd mot världens oro eller plågsam död, vare sig yttre hot eller inre fruktan. I den frispråkiga Constances (Sofie Asplund) livfullhet möter Blanche en motpol till sig själv, till gagn för meningsutbytet. Den åldriga priorinnan (Anne Sofie von Otter) känner ett särskilt ansvar för Blanche, hos vilken hon känner igen den oro och ångest som inom kort ska kulminera i hennes egen utdragna dödskamp. 

Förvisso är detta en opera om döden som ofrånkomlig närvaro i livet, ett drama vars höjdpunkter utgörs av den gamla priorinnans individuella agoni och naturligtvis slutet med avrättningarna av kollektivet som helhet. 

Musiken är mycket vacker och därtill gåtfullt suggestiv i det att den huvudsakligen håller ett likartat tempo, där dramatiken skapas dynamiskt och klangligt i en rikt varierad orkestersats; ett flöjtsolo kan följas av kraftfulla, skimrande ackord för full orkester. Sammantaget en lyrisk dramatik, både sträng och milt försonlig, som till sist försätter lyssnaren i melankolisk meditation över stor tragik och magisk skönhet i en och samma musikaliska fras. 

Agerandet på scenen nådde väl inte alltid upp till den dramatik som orkestern framhävde, med följden att rösterna ibland drunknade, men oaktat detta höll sånginsatserna generellt mycket god klass. Den allra bästa sången stod Sofie Asplund för, och för bästa skådespeleriet den erfarna Anne Sofie von Otter. Den franske dirigenten Marc Soustrot ledde Hovkapellet med full kontroll.

Om inte annat så på grund av denna opera bör även tvivlande kunna övertygas om att Francis Poulenc var en märkvärdig tonsättare. Jag har efter besöket på Operan lyssnat till flera inspelningar av den, och jag hoppas förstås på en chans att se en ny uppsättning. 

En inspelning jag varmt kan rekommendera är den som gjordes för ett tiotal år sedan med Lyonoperans kör och orkester tillsammans med ypperliga franska sångsolister, allt under ledning av Kent Nagano. Den fina ljudupptagningen utgör ett extra plus.

PS: Det återstår två tillfällen att se och höra denna opera i Stockholm, nämligen på tisdag och fredag nästa vecka.

Houellebecqs profetior

Foto: Philippe Matsas

Jag gör undantagsvis mina små försök att hänga med i den nya omdiskuterade litteraturen, nu senast genom att läsa Michel Houellebecq. Inte hans senaste roman, som trots att den ännu inte kommit på svenska redan väckt uppseende, utan den föregående: "Underkastelse" (Bonniers, 2015). Visserligen läste jag "Elementarpartiklarna", den roman som gjorde honom berömd för mer än halvannat decennium sedan, men uppriktigt sagt fann jag den en aning upphaussad. Jag undrar om jag ens tog mig igenom hela. 

Men eftersom Houellebecq verkar ha byggt ett författarskap som ständigt upprör utan att kunna avfärdas som sensationslystet, tänkte jag att han kunde vara värd en ny ansträngning. Provokationen tycks ligga i något utöver att han hänsynslöst (mot för dagen vedertagna ståndpunkter) blandar en laddad materia av sex, religion och politik.

För dem som i likhet med mig är sent ute med läsningen av denna omdiskuterade roman kan jag först som sist intyga att ansträngande är han ju inte, tvärtom mycket underhållande, åtminstone om man är något lite intresserad av aktuell samhällsdebatt. Han skriver smidigt och flyhänt om sådant som annars kunde tyngas av det ideologiska stoff han refererar och den politiska omvälvning han visionärt gestaltar som ett faktum efter presidentvalet 2022: Frankrike regeras av en viss Mohammed Ben Abbes, en president hämtad från det Muslimska brödraskapet. 

Denne har kommit till makten helt logiskt därför att etablissemanget av socialister, mitten och konservativa velat förhindra Nationella frontens seger och således bildat en "utvidgad republikansk front" till stöd för Ben Abbes, en föregivet moderat islamist, charmig och taktiskt mycket smart. 

"Men den muslimske ledarens verkliga genidrag var framför allt att han förstod att valet inte skulle avgöras på ekonomins område, utan på värderingarnas."

"Redan från början var vänstern förlamad av sin inbyggda antirasism och helt oförmögen att bekämpa honom, eller ens nämna honom med namn."

Som tydligen är gängse hos denne författare är jaget i berättelsen en medelålders illusionslös akademiker. Här heter han François, ensamstående litteraturforskare med ett högst obeständigt kärleksliv huvudsakligen bestående av tillfälliga förbindelser med prostituerade, alternativt en eller annan av de studentskor med rätt sorts kroppsliga företräden som han påträffar i sin undervisning på anrika Sorbonne. Efter att ha förlorat den heta Myriam, som drar till Israel, blir det fråga om tämligen mekaniskt sex, "utan att tröttna och utan att njuta". Mest för att hjälpligt hålla ledan stången, som det verkar. 

Houellebecq delar uppenbarligen sin huvudpersons ingående kunskaper och höga värdering av den franske författaren J-K Huysmans. Samtidigt som François blir av med sin anställning blir han lämpligt nog anmodad att skriva förordet till en Pléiadeutgåva av Huysmans verk, vilket osökt gör den gamle sekelskiftesdekandenten till en resonör som speglar hans egen livskänsla i försöken att orientera och förhålla sig till den nya politiska situation som uppstått. 

François reser till ett katolskt kloster (samma som en gång besöktes av Huysmans) men återvänder, träffar en del av sin forna vänner och bekanta, noterar de snabba förändringarna i livsstil och kulturklimat, för samtal med dem som redan valt att underkasta sig för en fortsatt karriär och överväger själv de erbjudna villkoren för återanställning. 

Han ser med viss förundran på maktskiftets konsekvenser, också för de universitetsanställda: den patriarkaliska familjens återupprättande, månggifte, kvinnornas ändrade klädedräkt och försvinnande från arbetsmarknaden, synen på det europeiska förfallet som en följd av ateistisk humanism, religionens återkomst och sharialagarnas successiva införande, etc. 

"I sitt senaste tal undrade han [Ben Abbes] gripet om det fanns något vackrare än solidariteten, när den utövades i kärnfamiljens sköte!"

"Vänstern hade alltid haft förmågan att få igenom antisociala reformer som blivit kraftfullt förkastade om de kommit från högern; det verkade gälla det muslimska partiet i ännu högre grad."

Naturligtvis var det detta scenario som utgjorde sprängstoffet i diskussionen om Houellebecqs förment reaktionära inställning till islam och till den moderna tidens oro. Det viktiga är dock att han inte skriver propagandistiskt utan mångtydigt, inte ens utan ambivalens, så att det beskrivna skeendet kommer att utmana läsarens egna uppfattningar och farhågor för en dylik dystopi.

På ett djupare plan är det, som jag läser det, inte enbart en fråga om motsättningen mellan auktoritär religion och västerländsk sekularism utan om vad väst fortsatt kan värna av sin demokrati och sina individuella rättigheter i en tid av nihilism, där allt fast förflyktigas och många famlar efter identitet och fasta värden, någonting att hålla sig till; intellektuellt sett en fråga om värdeobjektivismens berättigande. Det fina med Houellebecq är att han engagerar läsaren i en värdediskussion som ter sig nödvändig mot bakgrund av en av flera orsaker oroande samhällsutveckling.

"Det finns ändå ett villkor", sa jag försiktigt. "Ett inte oviktigt villkor..."
Han nickade sakta. 
"Tror ni... tror ni att jag är någon som kan omvända sig till islam?"
Han sänkte huvudet djupt som om han försjönk i intensiva grubblerier av privat natur; så höjde han blicken mot mig och svarade: "Ja!"
- - -
"Ni är inte katolik, vilket kunnat utgöra ett hinder...", genmälde han stillsamt.
Nej, faktiskt; det kunde man ju inte påstå.
"Och jag tror inte att ni egentligen är ateist heller. Verkliga ateister är i grund och botten sällsynta."

När jag hade läst färdigt tänkte jag att det inte skulle förvåna mig om Houellebecq - i likhet med sin huvudperson François´ litteräre följeslagare i denna roman - förr eller senare landar i den katolska kyrkans famn. Någon dag senare ser jag en notis om att det redan skett. 

Hur som helst blir det intressant att följa honom. Jag kommer definitivt att skaffa mig hans nästa roman så snart den kommer på svenska.

Psykodramatisk operakonst i Konserthuset

Jag förstod ju det - att de båda enaktsoperorna som gavs i Konserthuset i helgen skulle bli ett minnesvärt evenemang. Inte i första hand för att man uppförde dem sceniskt och inte bara konsertant (på en tillfälligt uppbyggd scen i anslutning till körläktaren och med abstrakta videoprojektioner och regi och scenografi, signerad Bengt Gomér) utan för att två av våra svenska världsartister fanns i rollistan: sopranerna Nina Stemme och Katarina Karnéus.

Under de dagar som gått har jag försökt smälta intrycken. Arnold Schönbergs "Erwartung" var ny för mig, medan Bela Bartóks "Riddar Blåskäggs borg" tvärtom är en favorit som jag ständigt återvänder till och redan förut skrivit om (här).

Gemensamt för dessa enaktare är att de skildrar inre psykiska tillstånd och således inte kräver stora sceniska resurser. Libretton i Erwartung återger en fragmentarisk inre monolog. En ensam kvinna irrar omkring som i en nattlig skog en månskensnatt sökande efter sin förlorade älskare, död eller levande, ibland varsebliven som trädstam, ibland som lik. 

Musiken är atonal och klangrik, dynamiskt ombytlig utan tematiska strukturer, ändå som helhet mycket effektfull som spegling av mardröm och psykisk instabilitet, om inte ren galenskap. Schönberg ville skildra ett ögonblick av maximal stress utdraget som i slow-motion. Karnéus gav röstlig prakt och sensualism åt denna högspända expressionism.

I Bartóks opera är Blåskägg inte ensam på scenen - eller i sin borg, den som också kan ses som hans själ. Judith, hans nya kvinna är inbjuden och går husesyn. Genom hennes närvaro uppstår ett psykodrama i både yttre och inre bemärkelse. Det är genom henne som vi oroas, bländas och förfäras av det hon möter i borgen, när de sju dörrarna en efter en öppnas på hennes enträgna begäran. 

Blåskägg våndas visserligen av att tvingas överlämna nyckel på nyckel till sitt fördolda, men han fogar sig och går Judith till mötes. Till skillnad från den ursprungliga sagan om kvinnomördaren Blåskägg är libretton här omvandlad till en psykologisk avklädningshistoria driven av Judiths misstanke om att allt inte står rätt till. Varför är allt, även skattkammaren och de storslagna ägorna, så blodbesudlat? Å andra sidan, vad är det för begär som driver Judith till att tömma borgen på alla hemligheter? Svartsjuka? Hämnd? Maktlystnad?

Bakom den sjunde och sista dörren visar sig de tidigare hustrurna. Och här har Gomér av oklara skäl valt ursprungshistoriens sjutal även beträffande kvinnorna, medan Bartóks operalibretto stannade vid tre - Morgonen, Dagen och Aftonen - vilka skulle fullbordas med den fjärde, Natten. I sagan är de mördade, hos Bartók oklart om de är levande eller döda, även om de i hans själ uppenbarligen lever kvar. Och när väl Judith som inkarnation av Natten ansluter till de övriga och omsluts av borgen återstår endast den dunkla slutrepliken från Blåskägg om mörker, mörker och evig natt. 

Bartóks orkestermusik till detta drama är i mina öron helt bedårande, en tidig modernism av bästa märke. Här finns både stilla lyrik (vid anblicken av sjätte dörrens sjö av tårar) och dramatiska partier med full orkester förstärkt av brusande orgel (femte dörrens kungarike). Det klingar kärvt senromantiskt med betydande tillsatser av såväl skimrande impressionism som de brutala dissonanser som hör Bartók till. Och som väl bidrog till att verket länge ansågs ospelbart. 

För Nina Stemme i rollen som Judith finns bara lovord. Klangen och styrkan i hennes röst är naturligtvis hennes stora tillgång, men det imponerande sätt på vilket hon använder den för att gestalta ett musikaliskt innehåll hör också hit. Hennes medspelare, den tyske barytonen Johannes Martin Kränzle, var också en angenäm bekantskap i rollen som Blåskägg. Och sist men verkligen inte minst vill jag framhålla Filharmonikerna; deras genomlysta spel under ledning av Sakari Oramo var helt enkelt av världsklass, vilket är roligt att kunna konstatera.

Föreställningen gavs bara tre gånger under den gångna helgen. Jag är glad att jag förutsåg succén, men skulle gärna ha löst ännu en biljett om så varit möjligt. 

.

Kritik av den konventionella normkritiken

"Naturligtvis handlar det om normkritik. Och Don José får dessutom, för att visa sin dolda kvinnliga sida, vid ett tillfälle iklä sig en klänning. En normkritisk läsning av scenkonstens ständiga normkritik vore på tiden, eftersom stela konventioner står i vägen för konsten."

Claes Wahlin i en recension (Aftonbladet, 22/1) av nyuppsatta Carmen på Kungliga Operan.

Koka björn

Ibland får jag för mig att man kanske borde ta saker i tur och ordning. Att eftersom förra julens julklappsbok blivit liggande ta tag i den, före den jag fick den här julen. Så nu har jag läst "Koka björn" av Mikael Niemi (Piratförlaget, 2017) och det var inte ett år för sent, eller hur man ska uttrycka saken. 

Det är märkligt hur snabbt en mycket uppmärksammad bok blir inaktuell och försvinner ur bokhandeln som vilken vara med bästföredatum som helst. Synd för böcker som den här, som inte borde få rinna iväg så snabbt i bokfloden.

Niemi har skrivit en roman om sin tornedalska hembygd vid 1800-talets mitt, i en tid när den inomkyrkliga väckelsen kring prosten Lars Levi Laestadius skapade turbulens bland befolkningen i hela Nordkalotten, samerna inräknade.

Det är dock inte biografi eller populärhistoria han skriver här, utan snarare en fantasieggande blandning av deckare och färgstark miljöskildring, en lappländsk vilda västern-berättelse med ambitionen att också vidröra existentiellt mer djuplodande frågor. Givetvis utesluter detta inte att författaren vad gäller bokens centralgestalt i allt väsentligt byggt sin berättelse på en historiskt trovärdig grund.

Niemi skildrar prosten med största respekt: en lärd man i förbund med enkelt församlingsfolk, en eldig predikant och nykterhetskämpe och samtidigt en passionerad botaniker med vetenskapligt intresse för naturen och ett sinne för logik och systematik värdigt en Sherlock Holmes.

Eftersom han adopterar och utbildar en förrymd samepojke, Jussi, som sin medhjälpare får vi i honom också en originell motsvarighet till dr Watson. Jussi får chansen att erövra och utveckla sin läs- och skrivförmåga och han är den genom vilken vi får ta del av merparten av händelserna.

En vallpiga försvinner och hittas död, förmodligen offer för en slagbjörn. Den skarpsinnige prosten misstänker dock annat än vad länsman och fjärdingsman nonchalant och utan närmare granskning godtar som sanningen. Han samlar tekniska bevis från brottsplatsen och drar logiska slutsatser som pekar i riktning mot en mänsklig förövare, en misstanke som förstärks av att ytterligare kvinnoöverfall inträffar efter det att björnen fällts, styckats och anrättats. 

Misstankarna om vem som är den skyldige förskjuts efterhand, för att slutligen oförskyllt även drabba Jussi när den flicka han förälskat sig i också hon blir våldtagen. Prosten kämpar för Jussi och rättvisan men blir själv utsatt för den våldsutövning som i hög grad får ersätta rättsutövningen. 

Om "detektivproblemen" driver storyn framåt är det ändå människorna och deras livsbetingelser och tankevärld som stannar kvar som behållningen av läsningen, åtminstone för min del. Likaså den norrbottniska naturen, som är mycket fint skildrad.

Därtill finns författarens hyllning till ordet, skriften, språket både gestaltat som den förunderliga inverkan det har på "nåjdungen" Jussis utveckling och i form av Niemis egen språkbehandling - ett flödande språk som innefattar både en lyrisk prosa som aldrig överlastas och en underfundig dialog som gör texten lättläst och underhållande.

Till sist ett citat: Så här funderar Jussi på sidan 326:

Jag känner obehag när jag tänker på detta. Att även jag ska sköljas bort som vatten, utan att efterlämna minsta spår. Kanske är jag den förste av mitt folk som känner så, kanske är denna tanke ny för oss? Att vilja finnas kvar. Inte i himmelriket, utan lämna ifrån sig något till eftervärlden. Att som prosten få finnas som oljemålning på Parissalongen. Att kunna starta en väckelse som förändrar människors tankar. Att få ge namn åt en nyupptäckt växt. Att få skriva en bok.
________________________________

PS: Apropå den strida bokfloden: Det gladde mig att jag så sent som i förra veckan såg att ett exemplar av pocketutgåvan av denna bok fortfarande finns att köpa i Pocketshopen på Stockholms Central.

Bilden överst: Del av altartavlan, en triptyk av Bror Hjort, i Jukkasjärvis kyrka som visar prosten Lars Levi Laestadius i predikotagen.

Ännu en stor symfoni från Wien

I torsdags tog jag tåget till Stockholm enkom för Franz Schmidt. Det gjorde förstås inget att jag fick Robert Schumann  (och i någon liten mån även Arnold Schönberg) på köpet. Konserthusets affisch trummade stort för Schumanns cellokonsert, som verkligen tycks vara i ropet för närvarande. Men av programmets tre verk var det alltså Schmidts fjärde symfoni som fick mig på fötter.

Det är nämligen inte varje konsertsäsong man får lyssna till musik av denne en gång så framgångsrike österrikiske cellist, pianist och tonsättare. Han var bland annat uppskattad cellosolist i Wienfilharmonikerna och blev så småningom även rektor för musikkonservatoriet. Att han inte platsade bland förra seklets modernister och på trettiotalet dessutom omhuldades av nazisterna har väl möjligen legat honom i fatet, trots att han beskrivits som politiskt naiv och inte heller fullföljde det där beställningsverket från de nya makthavarna. En konservativ romantiker, en man inte av den nya Wienskolan utan den gamla, det var nog vad han var. 

Schmidt levde mellan åren 1874 och 1939 och formades av den senromantiska epok han stilistiskt förblev trogen. Bland hans kompositioner märks förutom fyra symfonier, ett par operor, ett oratorium och inte minst kammarmusik av allra bästa slag. 

Just den fjärde symfonin, hans främsta, hör till favoriterna bland de orättvist förbisedda symfonier jag råkar känna till. Det är ett stort anlagt verk som röjer en viss musikalisk släktskap med både Bruckner och Mahler, med vilka han för övrigt var personligt bekant. Massiva orkesterblock bygger majestätiska valv på ett sätt som kan erinra om just Bruckner. Adagiots täta stråkmusik stiger långsamt och bildar tillsammans med tunga pukslag en sorgmarsch i Mahlers anda. Verket tillkom 1933 och Schmidt kallade det mycket riktigt ett rekviem över sin dotter, död i barnsäng. 

Symfonin är fyrsatsig men spelas utan avbrott och börjar och slutar med ett 23 takter långt trumpetsolo. Ur detta material hämtas en femtonsfigur som utgör grunden för hela det trekvarts timme långa verket. Det är en vemodigt sökande melodi, ur vilken ansatser till passionerade stegringar föds och hejdas och sedan övergår i ruvande kromatiska vändningar. I adagiot introduceras temat av den lyriska cellon, i sista satsens inledning i stället av valthornet med dess milda, bortdöende ton. 

Med trotsig livaktighet bearbetas temat i olika instrumentgrupper, där inte minst träblåsinstrumenten bidrar till den vackra, komplexa, ibland nästan överrika harmoniken. Den täta orkestersatsen med dess gigantiska stråksektion genomsköljs av skimrande klanger som åtminstone partiellt torde göra den ganska svårspelad. 

Kvällens gästdirigent, Simone Young, lyckades hålla den stora orkesterapparaten i ett inspirerat grepp och belönades också av de uppenbart lyckliga musikerna med en fanfar. Efter konserten har jag fortsatt leva med den här musiken på hemmaplan, tacksam för att filharmonikerna och Young på nytt väckt denne fine tonsättare till liv. Som jag alltid brukar framhålla: ingenting slår ett levande framförande av i synnerhet stor symfonisk musik. Men det är också gott att kunna återknyta kontakten med gamla kära skivinspelningar.

Zubin Mehta och Wienfilharmonikerna gav mig den första upplevelsen av den här musiken, och den berömda inspelningen står sig fortfarande som en av de allra bästa. I övrigt lyssnar jag också gärna på Malmösymfonikerna som under Vassily Sinaiskys ledning spelade in samtliga Schmidts symfonier för några år sedan (Naxos). Båda finns på såväl Youtube som Spotify.

Apparition! Revelation!

Vem vet, kanske har jag sett en av det här årets bästa filmer redan på årets andra dag! "Uppenbarelsen" (i regi av Xavier Giannoli) lockade mig till biofåtöljen för andra gången på kort tid med sitt ovanliga ämne: en film om en av Vatikanen tillsatt kommission, en så kallad "kanonisk utredning", för prövning av en tonårsflickas övernaturliga möte med jungfru Maria i ett litet sydfranskt samhälle. 

Jacques, en ärrad krigsreporter vars rykte nått ända in i Vatikanen, kallas att ingå i kommissionen i egenskap av opartisk journalist. Det är hans grävande vi får följa också när det leder in på spår som övergår i ren deckarintrig med oväntade kopplingar till hans egen tidigare yrkesverksamhet. Det är både spännande och tankeväckande och jag hade inte minsta svårighet att hålla uppmärksam-heten vid liv under de nästan två och en halv timmarna som filmen varar. 

Anna, en allvarlig sextonåring med uppväxt i ett fosterhem, är novis i ett nunnekloster som bolstrar dunkuddar när hon drabbas av uppenbarelsen. Platsen där hon sägs ha mottagit jungfru Marias budskap om kärlek och barmhärtighet blir snart en kultplats dit horder av pilgrimer söker sig. Själv blir hon centrum för en enorm uppmärksamhet och förhoppningar av både andligt och världsligt slag. Ett blodfläckat tygstycke får även det en relikartad funktion i den hysteri som uppstår, och som biskopen och de övriga i kommissionen misstror. 

Anna beskyddas av den lokale patern och hans entusiastiskt pådrivande medhjälpare, vilka båda oförbehållsamt går i god för äktheten i Annas upplevelse och exploaterar den i form av porträtt, plaststatyetter och allsköns religiöst tingeltangel. 

Trots den fientliga motsättningen mellan kommissionen och det lokala prästerskapet får Anna förtroende för Jacques, i vilken hon ser en seriös person som efter sina upplevelser i Mellanöstern inte mår så bra. De möts i hemlighet och han förstår att hon står under stark press och bär på en fruktan för att någonting vid sidan av det andliga mysteriet skall avslöjas. Undersökningen förs vidare via hennes skolkamrater, där hennes närmaste väninnas mystiska försvinnande tillsammans med det fläckade tygstycket utgör de avgörande pusselbitarna i jakten på sanningen - revelation. 

En historia om sanningssökande således, på mer än ett plan. Frågan om uppenbarelsens äkthet i någon svårbestämbar teologisk mening är en sak, uppriktighet eller bedräglighet hos Anna och hennes beskyddare är en annan. Vari skulle då ett journalistiskt bidrag kunna bestå, med annat än en sammansatt bild av sammansatta motiv?

Filmen är mycket vacker och välspelad. Vincent Lindon är övertygande i rollen som respektfull reporter i mötet med en delvis ny och främmande värld som utmanar hans rationalitet. Och Galatéa Bellugi är ett fynd som den stillsamt klarögda Anna, en ungdom som tagit alltför mycket på sina späda axlar. 

En randanmärkning är att filmen mot slutet blir en aning summarisk och verkligen kräver full uppmärksamhet för att gåtans världsliga lösning ska framstå till alla delar. Men så är det ju också fråga om en film som vill spegla en sammansatt problematik och försöker förena flera berättelser i en.  

Blå timmen

Blå timmen i Roslagens famn, timmarna innan årets slut. 

Inställd seglats blir slutligen av

Min läsning av Virginia Woolf har dröjt ända tills nu, trots att några av hennes mest kända verk länge funnits i min ägo. Varför? Jag har inget bra svar, men är glad att det äntligen blivit av. Av det jag läst om hennes författarskap har jag förstått att jag nog skulle uppskatta det, men det gäller ju också flera andras som på samma sätt fortfarande bidar sin tid i hyllorna. 

Den bok jag läst är "Mot fyren", som i baksidestexten till den upplaga jag har sägs vara typisk för hennes romankonst. Och visst är det något speciellt med den här prosan; redan efter ett tiotal sidor undrar man hur man ska kunna orientera sig i det kultiverade sällskap av vänner och bekanta som samlats kring åttabarnsfamiljen Ramsay i ett rymligt sommarresidens på den skotska västkusten. Men efter ett tag vänjer man sig och fångas av de karaktärer som successivt växer fram och tar gestalt. 

I det yttre händer inte mycket, vilket det ju inte alltid behöver göra bland människor som utan omedelbart förpliktande uppgifter sammanstrålar för ett fritt och otvunget ferieliv, var och en till synes förströdd och upptagen av sitt. 

I deras inre händer desto mer; det är där sinnliga iakttagelser blandas med ömsinthet och giftigheter, emotionella band och konflikter lever upp. Replikerna är få, men tankarna och känslorna många. Atmosfären påminner en del om den i Tjechovs pjäser.

Woolf är således angelägen visa även det som inte verbaliseras av personerna själva, och att det i mångt och mycket handlar om självvärderingar i förhållande till andra. Hon växlar oupphörligt mellan enskilda medvetanden i kraft av den allvetande författarens insikter, dessutom med ett språk som är associativt och ymnigt metaforiskt. Det är en poetisk text man inte bör forsa sig igenom.

Det är en dag av vardagsbestyr när professor Ramsay stående vid fönstret undslipper sig en kommentar rörande den planerade utflykten till fyren nästa dag, den händelse som framför allt sexårige James och modern, mrs Ramsay, ser fram emot. Helt kallt och inte utan nöje konstaterar han att det blåser fel vind, varpå en av hans underdåniga adepter, Charles Tansley, inte är sen att understryka att seglatsen följaktligen inte kommer att kunna genomföras. Mrs Ramsay försöker mildra slaget och inge hopp, men lyckas ändå inte dämpa den unge James undertryckta hat mot fadern, glädjedödaren. Det är från denna grundläggande scen som skildringen spinner vidare. 

Mr Ramsay tecknas som en odrägligt självupptagen hustyrann som inte är tryggare i sig själv än att han ständigt fiskar efter medkänsla och medhåll. Hans fåfänga bjuder omgivningen att ge honom det han kräver och tar. Mrs Ramsay - vacker, sval, och genomskådande - är trots allt svag för sin man och låter sig oftast försonas, vilket inte utesluter att hon tittar upp från sin stickning eller brevskrivning och, med en eller annan drastisk formulering, styr och ställer utifrån det hon anser vara påkallat. 

En annan central gestalt är Lily Briscoe, en ung ogift kvinna med konstnärsdrömmar, som tvingas åhöra den intellektuelle ateisten Charles Tansleys kommentarer om att kvinnor varken kan måla eller skriva. Hon har dock ett gott stöd i mrs Ramsay som anser att hon vore ett gott parti för en viss William Bankes. Den målning hon är sysselsatt med tycks aldrig vilja bli färdig och löper som en röd tråd genom hela berättelsen. Problemet hon återkommande brottas med - om det där trädet ändå inte borde flyttas in en bit mot mitten av duken - är exempel på den milda ironi som gör Wolfs stil så underhållande. Läsaren anar att det är mer än målningens komposition som utgör problemet.

Berättelsen är tudelad med ett tjugosidigt mellanspel som är en underbart poetisk beskrivning av det alltmer förfallna sommarhusets historia under den tid som familjen Ramsays liv utspelar sig på annat håll. Under tio år har det stått tomt och ska nu hjälpligt putsas upp och iordningställas av en städerska efter alla dessa år.

Inte alla återkommer; mrs Ramsay har avlidit, en av sönerna har stupat i kriget och en dotter dött i barnsäng. Berättelsen fokuserar nu främst på den vilsne änkemannen och två av barnen - James och Cam - som tillsammans med en fiskare och dennes son äntligen genomför den segling ut till fyren som en gång inte blev av. Barnen hyser fortfarande agg mot sin egocentriske far, men när James till sist får faderns erkännande för att ha seglat båten väl, anas början till något nytt i deras relation. 

Kvar i huset finns Lily Briscoe som fortfarande målar på sin duk och i tankarna ömsom följer dem ute i båten, ömsom minns mrs Ramsay och tiderna från förr. När hon anar att båten slutligen nått fyren lägger hon sista handen vid målningen med ett beslutsamt penseldrag.

God Jul!

Cold War - en passionshistoria bakom järnridån

Jag ville absolut se vad Pawel Pawlikowski, den polske regissören som gjorde "Ida", åstadkommit med sin nya, än en gång unisont prisade film "Cold War". Begav mig därför till Fyrisbiografens varma biomörker och betalade för en dryg timmes flykt in i en mycket musikalisk passionshistoria från efterkrigstidens Polen. Ännu ett filmatiserat femtiotal alltså, men denna gång inte i optimistisk vår-tid-är-nu-anda utan i dämpad håglöshet inför det kalla krigets villkor bakom järnridån.

Det börjar med folkligt musikliv med säckpipa och sång ur sträva strupar. Och med statliga tjänstemän på jakt efter talanger i folkdjupet som kan rekryteras och drillas till en sång- och dansensemble i partiets, nationens, jordbruksreformernas, kamrat Stalins och det internationella proletariatets tjänst. 

En av dessa talangscouter är Wiktor, pianist, arrangör och dirigent, som inte bara hittar en exceptionell talang utan också en älskarinna i den förtjusande Zula. Hon sjunger en gripande folksång om kärlek som sedan i olika former återkommer som ett ledmotiv i berättelsen. 

Ensemblen får åka till Berlin för ett uppträdande som samtidigt öppnar möjligheten att hoppa av till väst. Wiktor vill att de tillsammans men var för sig ska ta chansen och skapa sig ett annat liv. Även om båda hamnar i väst går det inte som planerat. De kommer ifrån varandra och möts sedan bara med års mellanrum i olika delar av västeuropa. Zula gifter sig med en italienare och Wiktor försörjer sig som jazzpianist och lever med en annan kvinna i Paris.

Varje gång deras vägar korsas väcks passionen på nytt till liv; under allt som händer är de varandras enda stora kärlek. Under en gemensam period i Paris lanseras Zula som jazzsångerska, och den vackra kärleksvisan från Polen blir nu en stillsam jazzballad som sjungs dröjande och vemodigt, rösten inte olik den hos Monica Zetterlund. Hon som gör rollen som Zula - Joanna Kulig - gör den mycket bra och sjunger dessutom så fint att jag inte kan annat än associera så som jag gör.

Hemlängtan driver Wiktor att söka sig tillbaka till Warzawa, men väl där bestraffas han med fängelse för sitt avhopp. Zula, som också återvänt, lovar att hon ska vänta på honom, och historien slutar på ett tragiskt romantiskt sätt som jag naturligtvis inte bör avslöja. 

Det är en traditionell och på så sätt banal passionshistoria, men vad gör väl det när den görs trovärdigt, i utsökt svartvitt foto, med god musik, bra skådespeleri, känsla för både tystnader, tidsanda och osläckligt begär. Det man möjligen kan invända är att berättelsen som helhet är lite knapphändig och endast redovisar brottstycken av ett oförlöst kärleksliv, vars hinder för förverkligande aldrig vidrörs. Men det är nog så här vi vill se det - den stora, allt uppslukande passionen bevarar sin hemlighet och ställer allt annat i skuggan. 

Tidernas mest oundgängliga tonsättare

Det där med bästalistor attraherar många, vilket ni som läst mig tidigare vet gäller även mig. Nu har New York Times musikkritiker Anthony Tommasini kommit med en bok - "The Indispensable Composers" - där han närmare motiverar sitt val av musikhistoriens största kompositörer av det vi kallar klassisk musik.

Jag har inte läst boken, men de utkorade finns angivna i reklamen och recensionerna av boken. Listan bjuder inte på några överraskningar eller kontroversiella utelämnanden, med undantag  av ett eller annat 1900-talsnamn. Så här ser den ut:

Monteverdi, Bach, Händel, Haydn, Mozart, Beethoven, Schubert, Chopin, Schumann, Verdi, Wagner, Brahms, Puccini, Debussy, Stravinskij, Schönberg och Bartók.

De flesta torde vara rörande överens med Tommasini fram till och med Brahms, och även beträffande Stravinskij och Bartók. Den starkaste invändningen har kommit från dem som (i likhet med mig) saknar Mahlers namn.

Men frågan är varför Tommasini stannade just vid 17 namn och inte utökade listan till jämna 20. Då hade jag kunnat köpa den rakt av och bara lagt till Bruckner, Mahler och en till.

En till, ja men i så fall vem? Det där med ett begränsat och jämnt antal gjorde plötsligt saken lite intressantare. Tommasinis kriterier känner jag inte till, men uppenbarligen anser han att just sjutton av musikhistoriens stora står i en klass för sig, annars skulle han väl ha valt arton, nitton eller tjugo jämnt. Förmodligen handlar det om en blandning av den musikhistoriska betydelse dessa kompositörer haft och den livskraft deras musik visat sig äga över tid. Det är inte konstigt att det blir svårare att nå full enighet ju närmare vi kommer vår egen tid. 

Full enighet är knappast heller eftersträvansvärd; det går givetvis att ifrågasätta valet av namn från 1800-talet också. Någon vill kanske ha Schumann utbytt mot Berlioz, Mendelssohn eller Rossini, alternativt lägga till dessa och förlänga listan. Många skulle nog också vilja ersätta Schönberg med någon av de många andra högt värderade tonsättarna i divisionen närmast under, trots hans obestridliga betydelse musikhistoriskt sett.

Resonemanget liknar det man kan föra kring en dynamisk kanon. Vissa namn är givna och den korta listan kommer mera sällan att förändras mer än marginellt, medan den längre kommer att innehålla namn som - om inte annat så med tidens växlingar och moden - byts ut.

Men åter till frågan om min tjugonde på listan. Här finns flera kandidater som jag får svårt att nämna före någon annan. Prokofiev, Sjostakovitj, Nielsen, Sibelius, Berg, Janaceck och Messaien från 1900-talet. Kanske Mendelssohn och Berlioz från 1800-talet. Eller Vivaldi från barocken. Och varför inte någon representant för musiken före Monteverdi: Josquin, Palestrina, Tallis eller Tomas Luis de Victoria?

Ja, så får det bli. Jag väljer Josquin de Préz, den store stämvävaren från sent 1400- och tidigt 1500-tal. Vittberest och rättmätigt hyllad redan i sin samtid av både katoliker och protestanter hör han till den tidiga musikens giganter med mässor, motetter, chansons och madrigaler som håller för tid och evighet. Luther lär beundrande ha sagt att medan andra koralkompositörer dikterades av noterna gjorde Josquin vad han ville med noterna.

Om det funnes änglasång på den här jorden skulle den antagligen inte låta bättre än The Tallis Scholars gör. De har gjort många inspelningar av Josquins musik under årens lopp och nyligen kom en cd med ännu ett par av hans mässor: "Missa Gaudeamus" och "Missa L´ami Baudichon". De är med den på god väg att fullborda utgivningen av alla hans mässor på cd.

Ära vare dessa nio klara och lena röster, samsjungna i höjden såväl som djupet! De rekommenderas varmt, var och när som helst, men kanske allra mest så här i decembers mörka tid när ett harmoniskt avbrott i den konventionella julmusiken kan behövas. Finns på Spotify för den som snabbt vill undersöka saken.

Rigoletto

Kungl. Operans uppsättning av Verdis "Rigoletto" har genomgående lovordats, och för min del kan jag bara instämma. Sofia Jupithers regi understryker på ett fint sätt den puckelryggige buffonens försvarslöshet inför den förbannelse som uttalats över honom av de som makten haver, närmare bestämt det hov i Mantova där han hankar sig fram som intrigant gycklare.

Rigoletto är en föraktad krympling, men alls inget dygdemönster utan snarare en elak och självföraktande änkling utan släkt och vänner. I Karl-Magnus Fredrikssons gestalt är han trots allt rörande mänsklig i sin tilltagande utsatthet.

Berövad allt utom dottern Gilda lejer han till sist en yrkesmördare för att hämnas sin arbetsgivare, den liderlige och maktfullkomlige hertigen, en hämnd som även den slår fel och gör att han förlorar det enda som återstår av värde i livet. Nästa offer för hertigens förförelsekonst är nämligen Gilda, som blir så hjälplöst förälskad i honom att hon blundar för hans svekfullhet och utan faderns vetskap offrar sig i hans ställe. 

Det är en ond saga, byggd på Victor Hugos pjäs "Le Roi s´amuse", i vilken Verdi såg kvaliteter värdig en Shakespeare. Verdi svingade som vanligt sitt trollspö över historien och försåg den med ett flöde av melodisk dramatik. Skönsång och häftiga orkestereffekter avlöser varandra utan longörer. Enkla slagdängor sätter sig direkt i minnet - eller vad annat kan man säga om "La donna è mobile"? - och varvas med ytterst raffinerade stämvävar.

Mot slutet kommer så den fantastiska kvartetten - inte bara denna operas utan en av operakonstens absoluta höjdpunkter vad gäller ensemblesång. Scenen är yrkesmördaren Sparafuciles värdshus där hans syster Maddalena utgör ännu ett förälskat lockbete för hertigen, och dit Rigoletto fört sin dotter för att visa henne dennes trolöshet. Fyra personer, var och en upptagen av sin egen situation, sjunger ut sitt sinnestillstånd för allt vad tygen håller. Vilket innebär motsatsen till det allmänna kackalorum man kunde tänka sig, ty detta är inte ett meningsutbyte utan en gestaltning i musik av hur olika världen kan te sig för var och en i det moment när deras fortsatta existens står på spel. 

Det är hertigen som inleder med sina självsäkra utgjutelser över kärlekens sköna dotter: "Bella figlia dell´amore". Han riktar sig till Maddalena, som förtjust småskrattande avfärdar hans uppvaktning, medan Gilda förtvivlad klagar över vad hon tvingas bevittna och pappa Rigoletto, fylld av hämndbegär, försöker övertala Gilda att överge alla förhoppningar och fly. Snacka om kontrapunkt; snacka om musik!

Det är som sagt en fin uppsättning och samtliga medverkande gör bra ifrån sig. Har man hört en del inspelningar av all världens stora sångare genom tiderna kan jämförelser lätt bli orättvisa. Förutom Karl-Magnus Fredriksson i titelrollen gör Ida Falk Winland en övertygande insats som Gilda. Den italiensk-amerikanske tenoren Leonardo Capalbo, som gör hertigen, har en vacker men inte "stor" tenor, vilket gör att han ibland tar i mer än hans röst räcker till för. Men det är en randanmärkning, och hovkapellet och kören leds av dirigenten Lionel Bringuier till en som helhet mycket se- och hörvärd operaföreställning.

Foto: Kungl Operan. Markus Gårder.

PS. Det finns på Youtube (här) en gammal inspelning av den berömda kvartetten med några av förra seklets största sångare i aktion. Hertigen av Mantova var en av Luciano Pavarottis stora roller, och här visar han sig i all sin glans tillsammans med en kättjefull Maddalena (kreerad av Isola Jones i ett dekolletage som man inte bör låta sig distraheras alltför mycket av), Leo Nucci som Rigoletto och sist men inte minst, Joan Sutherland som en sångligt helt makalös Gilda, om än till det yttre mest lik en gammal hagga som kunde varit pappa Rigolettos mor eller möjligen hustru. Men vad gör det när hon som sista ton sätter ett höga D som naturligtvis bringar publiken på fall. Det ska sägas att detta inte har någon täckning i Verdis partitur, men jag tvivlar på att han skulle haft något att invända.