Akademien rockar loss

Ja, vad ska man säga? 
Ett så kallat folkligt klagomål på Svenska Akademien brukar vara att den alltid väljer någon okänd jävla poet som ingen annan än experter hört talas om. Medan andra hävdat att ett viktigt syfte med litteraturpriset är att uppmärksamma dem som inte redan hör till massmarknadens ikoner.

Även om jag inte vill tro att det är popularitetsjakt som avgjort valet av Bob Dylan så tycks det i alla fall vara en i viss mån annan inställning som behärskar den nuvarande Akademien. 

Mitt eget förhållande till Dylan har alltid varit respektfullt men svalt. Det beror i första hand på att jag aldrig fastnat för varken hans musik eller hans sätt att sjunga, men samtidigt räknat med att de kan ha rätt som menar att hans texter har unika kvaliteter. 

Så kanske är det här ett pris som tvingar mig och andra att upptäcka en stor poet som vi hittills inte lyckats uppfatta i några av de låtar som vi alla ofrivilligt har i vårt blodomlopp.

Men jag får nog erkänna att jag redan nu väntar på ett mer intresseväckande val nästa år.

Bach och alla dom andra i Leipzig

Så kom jag då äntligen till Leipzig! Och till Dresden. En länge närd önskan uppfylld. Dessa musikens och den övriga tyska högkulturens metropoler syns inte resebyråernas broschyrer, men borde naturligen annonseras med samma entusiasm som för andra centraleuropeiska städer - Berlin, Wien, Prag, Budapest och Krakow.

Alla musikintresserade vet naturligtvis att J S Bach och Leipzig hör ihop. Men inte bara han; det finns ett exceptionellt antal stora kompositörer som haft den staden åtminstone delvis som ett ankarfäste: Telemann, Mendelssohn, Schumann, Brahms, Wagner, Reger, med flera. Bara Wien torde kunna konkurrera i det hänseendet.

Den berömda orkestern i Gewandhaus är inte bara en av världens äldsta utan även en av de bästa, väl värd en resa bara den. Den konsert jag bevistade hade Paul Hindemith och Johannes Brahms på programmet. Det var förra söndagen, en lite ovanlig tid klockan elva på förmiddagen. Daniele Gatti (nybliven chefsdirigent för Concertgebouw i Amsterdam) ledde orkestern i ett spel som jag saknar ord att beskriva. 

När Gatti slog av musiken i Brahms första symfoni var jag rörd till tårar och så tagen att jag knappt orkade applådera. Där var det fulländade orkesterspelet, men också denna fantastiska musik som särskilt i framförandet av sista satsen framstod som någonting jag aldrig tidigare uppmärksammat efter förtjänst. Tänka sig att Brahms som kämpade så länge med sitt Beethovenkomplex till sist övervann det på detta sätt!

Även Hindemiths "Mathis der Maler" är ju spännande musik och därtill ett lämpligt verk för uppvisning av en skicklig orkesters olika instrumentgrupper. Jag har vid ett tillfälle besökt det enastående konstverk i Colmar som verket är inspirerat av, det mäktiga Isenheimeraltaret med Mathias Grünewalds suggestiva och hyperrealistiska målningar från början av 1500-talet.

Redan innan konserten, klockan nio, gick jag i högmässan i Thomaskyrkan i förhoppningen att nå kontakt med fader Bach via gossarna i den legendariska Thomanerchor. Tyvärr deltog de inte vid detta tillfälle, varför jag efter en halvtimme smet ut igen och nöjde mig med en stum hälsning på högst densamme strax utanför kyrkporten (se bilden överst). Dagen efter besökte jag kyrkan på nytt och graven framme i koret, som för tillfället både pryddes av några blommor och inramades av höstens skördefrukter.

Bachs närvaro är högst påtaglig lite varstans i staden. Han tjänstgjorde ju även i St Nicholas Kirche, vars interiör är säreget vitmenad, även bänkarna, på ett sätt som i all enkelhet gör den mycket attraktiv. Den har också en särskild status som motståndscentrum genom de fredsböner som hölls här före, under och efter murens fall 1989. I ett sidokor finns en historik över detta, och givetvis finns också här en byst av Bach.

En kyrka som nyligen återuppstått i helt ny gestalt är St Pauli Kirche, som nu ingår i ett större modernt universitetscentrum: Paulinum. Den anrika Paulinerkyrkan klarade sig oskadd under kriget men sprängdes 1968 under DDR-regimen. Det finns en plakett uppsatt utanpå det nya komplexet som inte utan bitterhet förtäljer historien i korthet:

Nej, denna godtyckliga handling hindrades varken av stadens representanter eller universitetet, som inte motstod trycket från en diktatorisk regim. 

Augustusplatz i Leipzig omges på tre sidor av viktiga kulturbyggnader: Paulinum, Operan och Gewandhaus. Den sistnämnda, som nu reser sig i sin tredje gestalt som ett modernt komplex, öppnades år 1981. Med en mer tilltalande arkitektur i det inre än i det yttre.

Foto: EJ
Klickbara bilder, uppifrån och ned:
- Bach, staty utanför Thomaskyrkan
- Gewandhaus, konsertsalen med Gewandhausorkestern
- Bachs grav i Thomaskyrkan
- Interiör, Nicholaskyrkan
- Paulinum
- Plakett på Paulinum
- Gewandhaus 

Nabokov: Skratt i mörkret

Jag har fortfarande det mesta av Vladimir Nabokov oläst, och det gläder mig. Under senare år har ett antal av hans tidigare inte översatta verk kommit på svenska jämte några nyöversättningar. Jag har samlat dem, de står i hyllan och väntar. Sedan gammalt har jag förstås klassikern "Lolita" plus en del annat, exempelvis den underbara självbiografin "Tala, minne". En mindre känd roman - "Han som spelade schack med livet" - har jag också i gott minne, en bisarr och fascinerande historia som jag läste under en semester vid Medelhavet för många år sedan. 

Nu har jag börjat om med Nabokov och först ut blev "Skratt i mörkret" (1939/1961; på svenska 1969, W&W, övers. Caj Lundgren), även den en av hans mindre kända verk. Den har presenterats som en psykologisk thriller och på så sätt och vis är den väl också det. Men Nabokov är inte enkel att placera. Det bästa med honom är hans djärva intriger, experimentlust och utomordentliga stil, det som gör honom till sin egen. Huvudsaken är inte spänningen, ens i denna lättillgängliga roman, även om den i det här fallet onekligen bidrar. 

Fiktion, bedrägeri och brott är några av Nabokovs teman. Med svärtad humor och ett lätt sardoniskt leende i mungipan tillåter han sig en lek med tillvarons dunkla vändningar. Det blir en skruvad realism med ett detaljsinne som stundom drar mot det absurda, dock inte utan blick för de världar av skönhet som också existerar, om så bara i en fjärilsvinge.

Den här storyn har en huvudperson som redan i de första två meningarna presenteras på ett sätt som det är svårt att låta bli att ordagrant citera:

"Det var en gång en man vid namn Albinus som bodde i den tyska staden Berlin. Han var rik, respektabel, lycklig; en dag övergav han sin hustru för en ung älskarinnas skull; han älskade; blev inte älskad; och hans liv slutade i katastrof."

Allt därmed redan sagt, samtidigt som allt återstår att säga. Återigen en historia om en man som förtrollas av en ung skönhet, den här gången en enkel tjej i övre tonåren, en "wannabe" med filmdrömmar som jobbar på en biograf som ledsagare in i biomörkret. Den lyckligt uttråkade konstkännaren Albinus kan inte slita sig från den uppenbarelse hon i hans ögon utgör. Han återkommer och gör henne sin kur.

Som ekonomiskt oberoende kan Albinus uppfylla den unga Margots drömmar om ett lyxliv i egen lägenhet, och genom sina kontakter även ordna med en filmroll. Filmen blir emellertid ett fiasko och Albinus´otrohet avslöjas på grund av Margots möjligen medvetet slarviga sätt att meddela sig i brev. Albinus blir utsparkad av hustrun, Margot tjatar om giftermål och utnyttjar honom allt vad hon kan. Vilket blir ännu mer raffinerat när en tidigare älskare, en konstnär och karikatyrtecknare, ansluter till det som nu bildar en triangel och artar sig till ett drama, där den oftast intet ont anande Albinus får spela rollen av bedårad, blind och bedragen.

De tre drar till Rivieran och lever gott i sus och dus på Albinus pengar. I en bilolycka skadas emellertid Albinus och drabbas således även rent fysiskt av blindhet. Efter att han nödtorftigt återhämtat sig på sjukhus hyr gänget ett hus i Schweiz där Margot och hennes skrupelfrie älskare leker katt och råtta med den handikappade Albinus, allt medan de fortsatt smider ränker för att plundra honom på hans förmögenhet. Berättelsen kulminerar i en formidabel skildring av hur Albinus till sist uppdagar sanningen, blindheten till trots. 

Jag blev inte förvånad när jag läste att boken filmatiserats; särskilt under den dramatiska upplösningen tänkte jag faktiskt på vad Alfred Hitchcock hade kunnat göra av detta. Det var dock inte han utan Tony Richardson som gjorde filmen 1969. Men givetvis är det boken man ska läsa, för Nabokovs stilkonsts skull.

Två stenar, en bro och en kyrkport

Under en cykeltur i förra veckan stannade jag till på två ställen där jag även tidigare bromsat in. Det ena var en runsten i gräset vid sidan av vägen, det andra en gammal vackert murad kyrka som i sina vitkalkade partier lyste starkt i kontrast mot sin egen skugga.

Stenen är tusen år gammal. Som alltid omtalar skriften vem som rest den och vem den är tillägnad. Skylten bredvid från Riksantikvarieämbetet tyder runorna åt oss som glömt koden:

Amunde och Ödgärd läto resa denna sten efter Anund, sin son, och göra bro.

Det är allt. Paret förlorade sin son; hur får vi aldrig veta. Jag har läst texten förut, men just det att man också byggde en bro till den dödes minne väckte nu mitt intresse. I mindre stil på skylten står: "Var den i skriften omnämnda bron legat har inte kunnat fastställas". 

Var det kanske en bro över den närbelägna Örsundaån? Men sedan läser jag om den tiden att det finns något som kallas runstensbro, som egentligen var en förstärkning med stock och sten av marken intill den väg eller farled där stenen restes. Det var ett sätt att förbättra ett lerigt och osäkert underlag så att så många som möjligt skulle välja leden och passera minnesmärket. Det kan ju ha varit en sådan bro, men inte heller det kan vi säkert veta. Bara att Amunde och Ödgärd ville hedra sin döde son på övligt sätt.

Vägen där stenen nu står är för övrigt sedan ett par år belagd med asfalt.

Ett par kilometer längre bort ligger Nysätra kyrka vackert mot öppna fält i söder. Septembersolen gassade och den mest iögonenfallande gravstenen på kyrkogården glänste mer än vanligt. Den står högt på dubbla socklar på en kulle, och dess stora och guldförgyllda (?) tondo med ett porträtt i relief gör att man redan på långt håll förstår att det måste röra sig om en mycket betydelsefull man.

Hans namn: Georg Wilhelm af Sillén, 1724-1794. Kansliråd och riddare av Vasaorden. Tjänstgjorde långa tider utomlands, bland annat i Konstantinopel. Ja, där har vi honom! En betydande man i staten och slottsherre från trakten, närmare bestämt Ryda kungsgård. 

Även här var det trots allt texten på stenen som fascinerade mig mest. Den lyder: 

Besåg en stor del af christna och ochristna verlden. Insåg i höga och farliga värf. Utsåg sig en arbetsam landlefnad. Tilsåg sit och andras goda. Ansåg lyckan för intet. Ryktet för något. Samvetet för allt.

Bese, inse, utse, tillse, anse... Sannerligen ett stilfullt eftermäle. En kärnfull nekrolog över en berest åkerbrukare och ämbetsman som ansågs ha levt upp till dygdemönstret under ett långt och innehållsrikt liv. Ingen lycksökare, nej, en ansvarsfull, modig och driftig man, mån om sitt anseende och i den lyckliga tron att egennyttan går att förena med omsorg om andra. 

Kanske är det den landlefandes idealistiska förvaltarskapstanke? Och kanske var det med sikte på annat än lyckan som den i själva verket erövrades, om inte annat så genom att i görligaste mån undvika samvetskval?

Historien kan även berätta att slottet på Ryda kungsgård till största delen brann ner och att den branden misstänktes vara anlagd. 

Jag kom inte in i kyrkan, men att bli stående framför den stängda porten gjorde mig ändå inte så mycket. Endast en stängd port blir ordentligt uppmärksammad. Jag fick nöja mig med att beundra det svarta virket, de bronsfärgade beslagen, smidet kring nyckelhålet och ringen i dörrvredets ställe. Vore det inte för den vitkalkade inramningen skulle den enkla och lite grova utformningen kunna gälla för dörren till en gammal visthusbod, jordkällare eller förrådshus. Schjerfbecks oerhörda målning "Dörren" kom för mig, även om här inte sipprade ljus i glipan mellan dörr och tröskel. (Se här). 

På hemvägen räknade jag inte traktorerna på fälten, men de var många. Harvarna rörde upp jordrök både till höger och vänster om mig. I trädgårdarna fallfrukt i gräset. 

"Minns i november den ljuva september..."

Foto: EJ (klickbara bilder)

Listan: De bästa stråkkvartetterna (2)

Här följer utan rangordning de stråkkvartetter som inte fick plats på min tidigare tio-bästalista (egentligen tolv), men som ändå är väl värda att uppmärksammas lite extra. Med dessa åtta blir det alltså en tjugolista som jag känner mig bättre till freds med. Vilket inte hindrar att jag säkert kommer att upptäcka (eller bli uppmärksammad) på sådana som jag glömt eller helt enkelt inte visste om.

Brahms: Stråkkvartett nr 2, a-moll, op. 51
Visserligen finns det verk av Brahms som är mer omistliga än de tre stråkkvartetterna, men åtminstone de båda första (som publicerades samtidigt under samma opustal) rymmer den där värmen som är svår att undvara om man en gång kommit i kontakt med den. Att han först kasserade ett tjugotal (!) kvartetter och sedan under många år reviderade och finslipade de två i op. 51 innan de gick i tryck, vittnar ju om den djupaste respekt för genren. Och det vilar mycket riktigt ett allvar över den här musiken, vilket inte hindrar att det också gnistrar om den och att den har allt det där vi associerar med Brahms och hans melodiska och harmoniska konstfärdigheter, inklusive sista satsens dansanta dramatik.

Dvořák: Stråkkvartett nr 13, G-dur, op. 106
Givetvis måste en så flitig och skicklig kvartettkompositör som Dvořák representeras med ett verk, och av dem jag lyssnat till har jag fastnat för denna. Fioler och folkmelodier är ju starkt förknippade med denne kompositör. Ändå är det djupt orättvist att i det här fallet endast tänka i de banorna. I likhet med Brahms är Dvořák en boren melodiker som förenar det med idérikedom och stränga kompositionskrav. Första satsens sprudlande intensitet visar vad jag menar, medan i andandet en annan, ställvis mer mollstämd intensitet vidtar, som också växlar i dynamik på ett sätt som om musiken försöker närma sig något som både upprör och knappt kan beröras. Även de båda sista satserna bjuder på en växlingsrik musik som gör detta till ett framstående verk i genren.

Debussy: Stråkkvartett, g-moll, op. 10
Stråkkvartetten är numera min favorit bland Debussys många epokgörande (och mer berömda) verk. Kanske är det den mest sensuella kvartettmusik som finns? Första satsen ska spelas animerat och mycket bestämt, anges det. Det är en musik som vet vad den vill och dess förföriskhet ligger inte bara i den dansanta uttrycksfullheten (framför allt i scherzot) utan också i en gnistrande harmonik som blottlägger begäret. Vad som i tredje satsens andantino händer med den tidigare så självsäkra framstöten må var och en begrunda, men väl i sista satsen råder ingen tvekan om att begäret nått den eftertraktade bekräftelse som maximerar det. Très animé. Å, ja, bien sûr!

Fauré: Stråkkvartett, op. 121
Faurés enda stråkkvartett, tillkommen sent i livet under den period när hans musik inifrån dövheten blir allt stramare, dock utan att de harmoniskt djärva modulationerna går förlorade. Särskilt andantets lyriska vandring genom stillheten försätter lyssnaren i automatisk kontemplation, såvida det inte redan skett i första satsen. Här finns ingen plats för upprördhet längre, bara avklarnad känsla, lugnt betraktande av en värld beslöjad av soldis, försvinnande... Det är på ett alldeles eget sätt mycket vackert.

Stenhammar: Stråkkvartett nr 4, a-moll, op. 25
Här kan säkert diskussion uppstå om jag verkligen har skäl att framhålla Stenhammar framför andra mer berömda nordiska tonsättare som också komponerat kvartetter. Men eftersom jag själv relativt nyligen upptäckt vilken underbar musik denne autodidakt åstadkom, och kanske främst i kvartetterna, och eftersom jag dessutom gjort det ungefär samtidigt som internationella erkännanden också kommit via de skivinspelningar som bland annat Stenhammarkvartetten gjort, ja, därför lyfter jag frimodigt fram hans namn i sammanhanget. Av de sju kvartetterna är jag särskilt förtjust i den fjärde och den sjätte. Jag beundrar också den flödande energi som Stenhammar utvecklar i sina livligaste satser, jag som annars oftast fastnar för den stilla lyriken i stråkmusik. Lyssna till exempel till den sjätte kvartettens sista sats, presto, eller scherzot i den fjärde! Skälet till valet av i första hand den fjärde är emellertid dess lyriska sista sats, en variationssats byggd på en mycket vacker nordisk folkvisa:
"Och riddaren han talte till unga Hillevi: Hur länge vill du vänta om jag bortreser nu? Hur länge vill du vänta om jag bortreser nu, ibland rosor?"

Britten: Stråkkvartett nr 3, op. 94
Här får man på ett angenämt sätt ställa om förväntningarna på traditionellt kvartettmusicerande. Och när man väl gjort det står det klart att man lyssnar till en märklig tonsättning där Britten låter instrumenten ömsom föra en dialog (två och två), ömsom solistiskt treva sig fram i ett ödsligt landskap under en himmel av möjligen slocknande stjärnor. I den burleska dansen däremot deltar alla. 
Det här är Brittens sista fullbordade verk, slutfört i Venedig och vars sista sats ,"Serenissima", lånar material från hans egen opera "Döden i Venedig". Bara den satsen, med tunga klockklämtningar och sirliga flageoletter som övergår i en sällsam passacaglia, är värd ett särskilt omnämnande. Det hela slutar i ett tillbakadragande, ett avsked som kan få en att tänka på Mahler.

Prokofjev: Stråkvartett nr 1, b-moll, op. 50
Den här kvartettens tredje och sista sats är ett oemotsägligt bevis på Prokofjevs storhet även i det kammarmusikaliska formatet. Dess intensiva och oavgjorda kamp med, ja vad är det - ödet? mörkret? övermakten? pejlar samma existentiella djup som Brittens i nyss nämnda kvartett, men här kanske ännu en tid före resignationens inträde. 

Bacewicz: Stråkkvartett nr 5
Enda kvinnan på min lista, men det är inte skamsen könskvotering som gör att Grazyna Bacewicz (1909-1969) finns med här. Hennes musik är en sen upptäckt för mig, trots att jag länge känt till hennes namn. Redan någon gång på 70-talet hamstrade jag polsk pianomusik vid ett besök i Warszawa, och i den bunten ingick bland annat hennes andra pianosonat. Eftersom den tekniskt ligger på nivån över min förmåga blev den aldrig inkörsporten till hennes musik. På senare tid har Bacewicz blivit alltmer uppmärksammad genom ett antal fina cd-utgåvor. Av de sju kvartetterna väljer jag här den femte, som på ett bra sätt presenterar hennes modernism, en modernism av det tillgängliga slaget och ett gott exempel på att dissonanser mycket väl låter sig förenas med både skönhet och en i grunden melodisk ansats. Jag får här och var associationer till både den sene Beethoven (tredje satsens Corale) och Bartók (sista satsen), vilket ju inte är småpotatis i det här sammanhanget.

Gustafsson och åldrandet

Jag surfar runt på en del kultursidor och hittar en länk till en artikel i Expressen av Lars Gustafsson. Den är från 2012 och handlar om åldrande och ålderstecken: "Tre kommentarer till Ciceros De Senectute". 
Vem skriver längre någonting lika befriat och befriande?
Tag och läs! Här.

Mahler - vår tids symfoniker

Vår tids störste symfoniker var verksam för drygt hundra år sedan. Påståendet kan synas som en paradox men är likväl sant. Att kompositören Gustav Mahlers tid skulle komma, att han i framtiden, det vill säga vår tid, skulle bli mer än bara den en gång så excellente världsdirigenten, det tänkte han själv, och så blev det.

Att inte Berwaldhallen var fullsatt denna septemberlördag (igår) får väl skyllas på det exempellöst vackra högsommarvädret. De som valde konsertsalen i stället för friluftsliv behövde dock inte ångra sig när de väl kom ut i solen igen. Den oförliknelige Mahler hade på nytt skakat om och påmint oss om livets stora gåva, och solskenet kändes mer välsignande än någonsin. 

Daniel Harding firar tio år som chefsdirigent för SRSO. Det sker med Mahlers nionde och sista fullbordade symfoni. Har man som jag hört denna symfoni ett oräknat antal gånger, och därav flera gånger live, kanske man kan tänka att det inte borde vara förstavalet än en gång. Men så fungerar det inte. När det handlar om musik av det här slaget dras man i stället till det man känner väl, det som många gånger tidigare gett så mycket och som man vet än en gång kan komma att gripa en till tårar. 

Redan från de första tonerna, det där fallande intervallet som sedan återkommer i olika skepnader i främst första och sista satserna, hördes det att Harding och orkestern bestämt sig för att försöka göra något alldeles extra. De solistiska inslagen var oklanderliga och samspelet vältrimmat, med många enskildheter i den sammansatta musiken att uppmärksamma. Den så centrala stråkmusiken brusade med den erforderliga spännvidden i både höjd och djup, styrka och svaghet; med kraften hos en uppbrusande stormvind såväl som med de nätt och jämt förnimbara pustarna i en sista andning.

Sveriges Radio bör vara stolt över att ha en symfoniorkester av en så hög internationell klass som den som visades denna eftermiddag i Mahlers tecken. 

Premiären på ett nyskriven hornkonsert av den tyske, samtida tonsättaren Wolfgang Rihm före paus blev tyvärr dock något av en besvikelse, om än inte för musikernas skull. Visserligen fanns där vackra detaljer, men som helhet led stycket av en brist på tematisk kärna. Jag var glad att hornisten gav ett extranummer i form av ett hornsolo - ett spännande stycke av Olivier Messaien - som visade på både hornistens skicklighet och hornets rika uttrycksmöjligheter.

Ett minne, en aria och en makalös sångerska

Det är tjugofem år sedan. Ett operabesök på La Fenice i juni 1991 gör sig påmint genom ett Youtube-klipp jag hittade. Jag hade knappt hört talas om Francesco Cilea (1866-1950), en av de där många operakompositörerna inom verismo, och visste ingenting om hans numera enda spelade opera "Adriana Lecovreur". Men det var vad som gavs just där och då, så det fick duga. 

Det finns en sopranaria i den operan som sjungs mycket oftare än operan spelas, och som för min del blivit särskilt laddad eftersom det där operabesöket kom att bli det sista som min dåvarande hustru och jag gjorde tillsammans. 

"Io son l´umile ancella" har sjungits av alla stora sopraner, och jag råkade som sagt få upp ett Youtube-klipp från ett jubileum på Metropolitan, även det för 25 år sedan, då en 57-årig Mirella Freni sjunger som om gränser och epiloger inte fanns. Och jag måste säga att det inte bara var för mina minnens skull som jag blev helt överväldigad av Frenis framförande av denna ljuva kantilena. Tala om att göra sig till ett med musiken! Som från första tonen bara flödar ...

"Semplicemente fenomenale!" som någon i kommentarsfältet utropar.

Listan: De bästa stråkkvartetterna (1)

Jag listade häromsistens (här) den bästa kammarmusiken och fann mig nödgad att spara stråkkvartetterna till en separat lista, eftersom denna kungsgenre inom konstmusiken är så omfattande och magnifik att den bara kräver det. 

Det är som vanligt fråga om ett personligt urval utan inbördes rangordning, vilket inte utesluter att mina preferenser i mycket delas av många andra. Vissa verk är helt enkelt så etablerade som mästerverk att konsensus råder. Men givetvis är det så att valet, mitt såväl som andras, styrs eller begränsas av vad man tagit del av, velat återkomma till och på så vis i någon mån lärt känna. 

När man gör en sådan lista väcks ambitionen att försöka öka sin kännedom om vissa tonsättares bidrag, i fåfäng förhoppning om att göra listan mer komplett. Exempelvis har jag förstått att både Dvořák och Borodin bidrog med ypperlig kvartettmusik, men det är först nu jag på allvar lyssnat och kunnat konstatera att det verkligen förhåller sig så.

De största kvartettonsättarna skrev som regel många kvartetter, vilket gör att mer än ett verk från var och en av dem egentligen borde få tävla om en plats på listan. Jag har försökt upprätthålla principen om endast ett verk per tonsättare, men har misslyckats med det och gjort ett par undantag - för Beethoven och Bartók. I kommentarerna har jag i några fall antytt alternativ eller påpekat att det i en del fall finns serier av likvärdiga verk med samma tillkomsttid och opustal.

Haydn var inte den ende som var tidigt ute men brukar ändå i kraft av sin storhet ses som något av stråkkvartettens fader. Även antalet är i hans fall imponerande: inte mindre än 68 (vilket dock vida överträffas av ett par samtida italienare - Boccherini med 91 och Cambini med möjligen bortåt 150). Mozart komponerade 23, Beethoven 16, Schubert 15, Sjostakovitj 15, Dvořák 14, Bartók 6, Brahms 3 och Tjajkovskij 3. Några på listan komponerade endast någon enstaka eller två. 

Haydn: Stråkkvartett nr 64, op.76, nr 5, D-dur 
Jag är ingalumda bekant med alla, men de femton mest berömda kvartetterna skaffade jag i en box med Kodaly Quartet i början av nittiotalet. Jag skulle kunna välja vilken som helst av dem, men av de sex i op. 76 får det bli nr 5 - för den fantastiska första variationssatsen och för det följande högtidliga och samtidigt finstämda Largot. I den snabba sista satsen får vi till sist också den Haydn som kanske mer än någon annan tonsättare förknippas med musik som är ren och oförfalskad lycka. Haydns outsinliga kreativitet är nog egentligen ett lika stort under som Mozarts. 

Mozart: Stråkkvartett, nr 19, KVV. 465. "Dissonanskvartetten"
Mitt spontana val faller på nr 19, den så kallade "Dissonanskvartetten", KV. 465. Men det finns andra val som jag kan böja mig för, t ex nr 22, den andra av de tre "preussiska", vilka alla bjuder på mycket innehållsrik för att inte säga sofistikerad musik med den kombination av djup och elegans som är karakteristiskt för den mogne Mozart. Sitt namn har dissonanskvartetten fått av de successivt adderade tonerna i de första takternas svällande ackord, som för övrigt visar att Mozart var så mycket mer än Eine kleine Nachtmusik. 

Beethoven: Stråkkvartett nr 14, ciss-moll, op. 131; Stråkkvartett nr 7, op. 59, nr 1, F-dur
Djup av det mer krävande slaget är vad de sex sista, revolutionerande stråkkvartetterna av Beethoven erbjuder. Här står vi inför ett av musikhistoriens krön, verk som kunde få uppta halva tiolistan. En döv och sjuklig Beethoven har uppenbarligen återhämtat sig så pass att han kan nedteckna en musik som allt sedan dess utmanat eftervärlden och aldrig överträffats. Om jag tvingas välja endast ett av dessa opus får det bli nr 14 i ciss-moll, op. 131. Vad allt denna musik rymmer av existentiella djup kan man ägna hur många lyssningar som helst att grunna över. Det gäller samtliga sena kvartetter, inte minst antytt av de berömda anteckningar som Beethoven gör i den sista kvartettens sista sats, den i F-dur, op. 135: "Muß es sein?- Ess muß sein".
Beethovens mästerskap är så stort att det vore fel att inte erinra om att han långt tidigare hade komponerat särklassiga kvartetter. Bland dem som den ryske adelsmannen och ambassadören Razumovskij beställde vill jag främst peka på op. 59 nr 1 i F-dur. Överhuvudtaget är Beethovens kvartettproduktion ett ymnighetshorn för den som älskar stråkmusik.

Schubert: Stråkkvartett nr 14, d-moll, "Döden och flickan"
Schubert lär strax före sin död ha fått sin önskan att höra Beethovens op. 131 uppfylld och därvid yttrat: "Vad återstår för oss andra att göra efter detta?" Bland Schuberts egna kvartetter är det dock inte lika svårt att välja som i Beethovens fall. "Döden och flickan" har i andra satsen hämtat material från en av hans lieder, där döden själv talar mjukt förföriskt i mycket långsam marschtakt. Kvartetten kan liknas vid ett "vita brevet", en dödsmedveten musik som publicerades och framfördes först efter hans död. Våldsamma dynamiska kontraster kännetecknar musiken, som inte står Beethoven efter i dramatisk nerv. De lyriska partierna vittnar å andra sidan på ett övertygande sätt om den skörhet som inte bara är flickans. Förvisso ett oumbärligt mästerverk, oavsett man väljer en programmatisk lyssning eller inte. 

Borodin: Stråkkvartett nr 2, D-dur
Här har den gode kemiprofessorn Borodin på sin lediga tid åstadkommit en glansfull pärla i den här genren, en jubileumsgåva till hustrun efter deras tjugo år tillsammans. Romantik av högsta karat och därtill i elegant kontrapunktiska former, vilken mästare! Om någon till äventyrs skulle ha svårt för stråkkvartett bör denne låta sig utsättas för just denna. Jag tänker inte bara på den tredje satsens Nocturne, vars melodi populariserats i amerikanska musikal- och filmsammanhang; de båda yttersatserna är minst lika intagande.

Bartók: Stråkkvartett nr 4, Sz.91; Stråkkvartett, nr 6, Sz. 114
Bartóks sex kvartetter brukar nämnas som 1900-talets svar på Beethovens. Jag kom tidigt att dyrka Bartók och dessa kvartetter och i synnerhet de tre sista var en viktig anledning. Jag vacklar i valet mellan fyran och sexan, men det får i första hand bli den fjärde på grund av att den trots allt längst varit en favorit. Modern stråkmusik är inte alltid lättlyssnad, vilket får sägas gälla för den första och sista satsen här. De tre mellansatserna är däremot inte svåra om man låter sig ledas av den kärva melodiken och inte minst den rytmiska intensiteten. Pizzicato-satsen är till exempel inte bara en lustiger dans att lyssna till utan även som partitur rent grafiskt en skönhetsupplevelse. Den sekulära mystiken i den lugna mittensatsens "nattmusik" är oerhört suggestivt gestaltad.
Den sjätte kvartetten är den där Bartók i mina öron tydligast tar Beethoven i hand. Lyssna bara till den sorgesamma men oändligt vackra melodi som inleder första satsen och jämför med inledningen av Beethovens op. 131. Den melodin återkommer i sista satsen, som tecknad med svärtan hos kol eller blyerts om den vore bildkonst. Samtliga satser betecknas med mesto (sorgligt), vilket inte hindrar förekomsten av en burletta, ett litet scherzo, en mörktonad skämtsamhet, som då i enlighet med verkets anda måst utföras med en och annan grimas. Mesto-stämningen till trots är nog denna kvartett Bartóks mest tillgängliga med sina många partier av dissonant skönhet.

Sjostakovitj: Stråkkvartett, nr 8, c-moll, op. 110
Jag har på senare tid allt flitigare lyssnat till Sjostakovitjs många kvartetter och skriver gärna under på att han hör till 1900-talets allra främsta i genren. Den åttonde, som presenterades som ett äreminne över krigets och fascismens offer, är enligt de flesta bedömare snarast självbiografisk, en mycket personlig klagosång i en situation där tonsättaren diagnosticerats med allvarlig sjukdom och själv var hårt pressad av det totalitära sovjetsystemet. Det finns en gripande historia om repetitionen av verket hemma hos tonsättaren inför premiären, där musikerna (de personliga vännerna i den legendariska Beethovenkvartetten) hade väntat sig en del kritiska synpunkter på framförandet. Dessa synpunkter uteblev helt, och i stället fick de se en Sjostakovitj i tårar med händerna för ansiktet, varför de efter att ha spelat färdigt packade ihop instrumenten och stilla drog sig undan. Av kvartettens fem satser bär tre beteckningen largo, det vill säga mycket långsamt. 

Ravel: Stråkkvartett, F-dur
I Ravels opuslista finns bara en stråkkvartett, vilket för övrigt gäller för flera andra av den franska musikens mästare, t ex Debussy, Fauré och Chausson. Ravel var känd för att vara självkritisk och aldrig släppa ifrån sig något halvdant, vilket även detta tidiga verk i Debussys efterföljd vittnar om. Jag ska erkänna att det var svårt att framhålla Ravels kvartett framför Debussys (som ju ofta nämns, spelas och inspelas tillsammans), eftersom jag blivit alltmer förtjust i den senares mer vilda men ändå snygga bukett av impressionistiska idéer. Men den mer återhållna och klassiskt tuktade glöden hos Ravel får ändå ett företräde här. Skimrande, atmosfärisk musiklyrik, som om den kunde färgsättas spänner regnbågar över himlavalvet.

Berg: Lyrisk svit för stråkkvartett
Någonting från andra wienskolan måste med och det får bli den här lyriska sviten, som trots sin delvis tolvtonstekniska modernitet torde vara lyssningsbar även för den som är obekväm med den sortens musik. Det är symptomatiskt att dessa fem satser alla har spelanvisningar som visar att det fortfarande är senromantik som laddar de kompositionstekniska nymodigheter som Schönberg lanserade: gioviale, amoroso, misterioso, estatico, apassionato, delirato. I den version som har en sjätte sats med soloröst står det slutligen largo desolato. Sångtexten är en översättning till tyska av Baudelaires dikt "De profundis clamavi". Och vet man att den här musiken har en självbiografisk förhistoria i form av gift mans förbjudna kärlek till gift kvinna kanske man lyssnar med ännu större inlevelse.

Janacek: Stråkkvartett nr 2, "Intima brev"
Här har vi ännu ett självbiografiskt kärleksdrama i bakgrunden till Janaceks båda kvartetter, och den här gången handlar det om den äldre mannens handlösa förälskelse i en ung flicka. Janaceks egensinniga musik känns omedelbart igen även i kammarformatet. Hans musik har ju uppfattats som prosodisk, som likartad med talakter, med korta och ofta upprepade teman. De båda kvartetterna hör samman, och den första anknyter genom namnet till Tolstojs berömda novell "Kreutzersonaten" medan den senares beteckning suggererar brevledes förmedlade intimiteter. Särskilt sista satsens dialogiska växlingar mellan bedyranden, skälvande förkrosselse, vädjanden och vrede är fascinerande i all sin uttrycksfullhet.

Den här bloggposten blev lång, längre än avsett. Ändå återstår flera kvartetter som jag sörjer över att inte ha nämnt. Tolv verk här i första hand, men det får alltså bli en kompletterande lista upp till sammanlagt tjugo i ett kommande inlägg, där bland annat Brahms, Dvořák och Debussy har givna platser.

Bilden visar Belcea Quartet i aktion.

Höstens kalendarium

Ibland, numera, känner jag mig passerad av tiden, eller av vad det nu är som jag inte längre finner mig riktigt tillrätta med. Det är inte någon dominerande förnimmelse, men den uppstår allt oftare när jag läser kulturartiklar i DN, som är mitt husorgan sedan ungdomen. Generationerna efter mig (ett par har det väl hunnit bli?) är fångade i strömningar med en konformitet som jag inte förmår mobilisera intresse för. Det märks till exempel när kulturskribenterna inför höstens bokutgivning och evenemang av olika slag ska tipsa om vad man borde hålla ögon och öron öppna för.

Jag läser förstrött och tänker att, jaha, då kan man lugnt ägna sig åt olästa klassiker eller omläsning av gamla favoriter. Men så borde jag ju inte tänka; öppenhet är en dygd jag alltid försökt göra till mönster. Betyder det att allt är intressant och värt att ägna tiden åt? Nej, och det är väl där åldern kommer in...

Förmodligen kommer det ändå att visa sig att det i höstens litteraturutgivning finns guldkorn som undgått DN:s katalogläsare. Musik, film och tv ska vi inte tala om, där är det masskulturellt nöjesliv som gäller för hela kulturslanten. Och teater - ja där duger ju inte dramatiken längre, utan omarbetade romaner eller "fritt efter" är vad som gäller. 

Nåväl, man kan ju med hjälp av nätet lista ut en del saker av egen kraft och för egen del. 

Musik först: Berwaldhallen öppnar höstsäsongen med Mahlers nia med Harding och SRSO. I oktober kan man sedan lyssna till Berlioz´ "Romeo och Julia", ett stort verk för solister, kör och orkester som inte ges så ofta. Även där Harding och SRSO. 

I Konserthuset bjuds flera pianoaftnar, av vilka jag vill lösa biljett till åtminstone de med den troget återvändande Grigory Sokolov (i oktober) och Andras Schiff (november). Schumanns konsertstycke för fyra horn och orkester är ett underbart verk som tillsammans med en Dvorak-serenad och Mozarts Linz-symfoni borgar för en stor kväll med Filharmonikerna och Sakari Oramo, också det i november. Bland andra maffiga orkesterverk i programmet märks Bruckners femma och Strauss´ Ein Heldenleben.

I Uppsala Konserthus ger Uppsala Kammarsolister mycket fina konserter vissa söndagar. I november är temat "Kreutzersonaten" med Beethoven och Janaceck och med Stina Ekblad som uppläsare.

När det börjar dra ihop sig mot adventstider har Kungl Operan en premiär på en italiensk opera som aldrig getts i Skandinavien förut. Det är Umberto Giordanos "Fedora" (från 1898), här och nu presenterad som en psykologisk thriller och med fina gästsolister i huvudrollerna. Där har jag redan löst biljett för att försäkra mig om lite italiensk hetta i vintermörkret. 

Så finns ju också Opera på bio numera. Bland annat ges Mozarts "Don Giovanni" från Met, lördag den 22/10.

Teater? Ja, Dramaten sätter upp Tjechovs "Ivanov", vilket jag finner både lovande och lovvärt. Jag har i all min okunskap aldrig tidigare uppmärksammat detta drama, som föregår hans senare och mera berömda verk för scenen.

Och en del läsning från höstens bokflod blir det med all säkerhet också. Om inte annat så kommer jag att hänga på låset när Lars Gustafssons sista dikter utkommer på Bonniers den 1 november. "Etyder för en gammal skrivmaskin" lyder titeln. Tre av dessa sista dikter kan man för övrigt redan nu ta del av i senaste numret av tidskriften 10-tal. Jag ser också att Modernista kommer med nyöversatta essäer av Inger Christensen: "Del av labyrinten". 

Allt detta räcker gott och väl för att jag ska känna mig tillfreds inför hösten, i all synnerhet som min länge hägrande musikresa till Leipzig och Dresden dessutom kommer att förverkligas.

Molnskådande

Jag blir alltmer fäst vid Mälarlandskapet. Efter att under så många år sommartid vistats i det öppna men ändå omväxlande slättlandskap som södra Uppland utgör är det inte underligt. I motsats till de oändligt djupa barrskogarna i min uppväxts nordliga trakter finns här blandskogar som man alltid kommer ut ur även om man händelsevis går vilse, kullar med stenrösen som bildar öar i sädesfälten, åar och lummiga vikar, medeltida kyrkor som sticker upp med torn från vilka man inte sällan ser ända till nästa, här och var ett slott eller herrgård men också gott om gamla kyrktorp i skogsbrynen, ekar och andra ståtliga ädellövträd vid vägarna, liksom runstenar som vittnar om åldern på detta kulturlandskap.

Till öppenheten hör att horisonten sjunker och breddas så att himlen upptar en stor del av synfältet, försåvitt man lyfter blicken något. Det kan göra att man som jag blir molnskådare, inte främst för att tyda väderleken utan för att det i sig är en njutning att se de oändliga variationer som bjuds och de ljusförhållanden som följer av dem. Vad vore landskapsmålningen utan en himmel?

Som vandrare med en hund i sällskap är man naturligen observant på den jordnära omgivningen; hunden går ju oftare med nosen i marken än den sniffar i luften. Men husse faller ibland i tankar och höjer blicken. På slätten ser han molnskuggorna glida över fälten och vid horisontens skogsrand åskmörker som förstärks av det solljus som ännu råder.

Särskilt vacker är himlen i kvällsljus, inte minst i augustiskymningen. När solen står lågt blir skuggorna långa och stubbåkrar och sädesfält som redan under dagen skiftat i guld, av både låg och hög karat, kan i den blå skymningen till och med anta rosa toner.

Jag har ännu bara ytligt satt mig in i vetenskapens beskrivning och klassificering av molnen, men jag har i alla fall noterat att man som vanligt (förutom latinska beteckningar i sann linneansk anda) väljer de ord som är mest talande, för att inte säga målande. Moln kan alltså liknas vid tussar, fjädrar, stackar, slöjor, böljor, valkar. När jag för några veckor sedan såg nedanstående i mina ögon ovanliga himmel blev jag till att börja med en aning brydd av beteckningen makrillmoln. Men kanske är det associationen till fiskstim som föranlett det ordvalet?

Till sist några solnedgångsbilder tagna i helgen som var. Man behöver inte vara en Marcus Larson (1825-1864) för att låta sig hänföras av en kvällshimmel som denna:

Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

Ur dagboken som inte blev av

En gång i ungdomen bestämde jag mig för att skriva dagbok. Jag köpte ett tjockt häfte med svarta pärmar och gjorde några noteringar som emellertid inte skulle bli så många. De blev allt färre tills ambitionen helt enkelt självdog. 

Bland dessa anteckningar fanns också läsefrukter med en del citat. Ett av dem var hämtat från Friedrich Nietzsches "Den glada vetenskapen":

"Man drömmer inte alls eller man drömmer intressant. Man måste lära sig att vara vaken enligt samma princip - inte alls eller intressant."

Mitt ungdomliga jag bejakade entusiastiskt denna strävan, som dock åtminstone delvis gick samma öde till mötes som dagboken med de svarta pärmarna. Ty vem kan leva upp till en sådan ovillkorlig devis?

Och nu undrar jag: Vad kan han egentligen ha menat? Drömmer gör man ju utan att styra denna nattliga aktivitet. Och det man vid uppvaknandet kommer ihåg är av varierande intresse för det vakna jaget. Kanske menade han - prefreudianskt - att det vi kommer ihåg av våra drömmar alltid bär på något intressant? En annan möjlighet, mindre trolig, är att han syftar på dagdrömmarna, de som i halvslummer har karaktären av fantasier om jaget i en iscensatt framtid.

Att leva sitt liv så intressant som möjligt är förvisso en uppfordrande tanke som varje ung människa med livet framför sig torde tilltalas av. Inte mindre så för den äldre med mindre av liv som återstår, kan jag tänka. 

Nu när jag inte längre har ett arbete som kräver den tribut som lönearbetet alltid gör, och jag således inom mina begränsningar kan välja vad som är mest intressant, ja då borde det väl vara lättare att anamma den där devisen?

Det är inte så säkert. Påminnelsen kan behövas, oavsett i vilken ålder man befinner sig.

Kanske kan man också vid min ålder vända på saken: Så länge livet ter sig högeligen intressant och ledan eller depressionen sålunda hålls stången behöver man inte bekymra sig så mycket om saken.

Listan: Ett tiotal av de mest oumbärliga kammarmusikverken

Bästalistor är ofta lockande läsning trots att de är subjektiva och aldrig innehåller hela och fulla sanningen. När jag nyligen återigen lyssnade till Mozarts kvintett för piano och blåsare började jag tänka: vilka nio andra kammarmusikverk skulle jag betrakta som lika oumbärliga? Jag blev snabbt varse att jag i så fall vore tvungen att hänvisa den största kammarmusikformen, stråkkvartetten, till en egen lista. Detta av det enkla skälet att de annars skulle tränga undan allt annat på listan. Ytterligare begränsningar verkade nödvändiga: inga soloverk eller verk för kammarorkester och endast ett verk av varje tonsättare, annars skulle nog verk av Mozart, Beethoven och Brahms dominera helt.

Kammarmusik får väl i våra dagar betraktas som den kanske mest exklusiva musikgenre som finns, en musikform för akustiska instrument, liten besättning och med höga konstmusikaliska anspråk. Med andra ord: så långt från nutidens elektromaskinella populärmusik man kan komma. Hur många bryr sig? Tillräckligt många eftersom den trots allt fortfar att existera, vilket är huvudsaken. Sedan kan man bara hoppas att insiktsfulla föräldrar genom sitt eget intresse kan så några frön i sina barn om de skatter som finns att hämta i den här musiken. Att skolans musiklektioner skulle göra det håller jag tyvärr för mindre troligt.

Här är min lista, utan inbördes rangordning:

Monteverdi: Hor che´l ciel e la terra. Madrigal ur åttonde madrigalboken. 
Från renässansen finns bland mycket annat i madrigalväg denna pärla, med text av Petrarca. Kanske inte så vanligt att räkna madrigaler till kammarmusiken, men det görs och varför inte?

Mozart: Kvintett i Ess-dur för piano, oboe, klarinett, horn och fagott, K.452.
"Det bästa jag någonsin gjort", skrev Mozart själv i ett brev till fadern om denna kvintett. Ett av de främsta kammarmusikverk som komponerats, inte minst sett till den utsökta balansen mellan instrumenten.

Haydn: Piano trio i Ess-dur, Hb.XV, nr 30.
Haydn komponerade ett fyrtiotal (!) pianotrior som hamnat lite i skuggan av all annan fin musik av honom. Visserligen musik med pianot i huvudrollen, men vilken musik! Egentligen omöjligt att välja här, men det får bli nr 30, fast jag egentligen vill framhålla de fyra sista (nr 42-45) som lika omistliga.

Beethoven: Violinsonat, nr 9 i A-dur, "Kreutzersonaten", op. 47.
Här finns den våldsamma passionen uttryckt i berättigade extremer - det vilda prestot omväxlande med den nödtvungna andhämtningens adagio och andante. Tänka sig - ett lugnt gående i en sådan atmosfär av upphetsning, måste det inte bli fråga om en tillkämpad behärskning med oron pulserande under ytan?

Mendelssohn: Oktett i Ess-dur, op. 20.
Ingen tonåring har skrivit ett större mästerverk, inte ens Mozart. Ett ohejdbart musikaliskt flöde, som vore den naturgiven. Den oförfalskade livsglädjen gestaltad.

Brahms: Klarinettkvintett i h-moll, op. 115.
Det är sällan som en tonsättare kan matcha en föregångares mästerverk med något lika fint av samma slag. Men Brahms gjorde det - efter Mozart. Här bjuds den kanske främsta trösten inför alla slags förebud om höst och förgänglighet.

Schubert: Stråkkvintett i C-dur, D 956.
Stråkkvintetternas stråkkvintett. Den andra satsens Adagio kan mycket väl vara de skönaste femton minuter stråkmusik som någonsin kommer att nå mänskliga öron.

Schumann: Pianokvartett i Ess-dur, op. 47.
Ännu ett romantikens underverk, med all den finess och bravur som var Schumanns kännetecken i hans bästa stunder.

Fauré: Pianokvartett, nr 2 i g-moll, op. 45.
Jo, jag tvekade här, eftersom jag älskar den rika franska kammarmusiken och lika gärna kunde ha valt exempelvis Ravels pianotrio. Men Fauré är alltför lite uppmärksammad för annat än sitt Requiem, så därför detta verk i första hand. Fauré - en mycket mer passionerad tonsättare än de flesta tror, vilket man upptäcker i hans kammarmusik.

Schönberg: Verklärte Nacht (för stråksextett).
Senromantiken driven till sin spets, ett måste för den som en månskensnatt gärna lyssnar till bruset i trädkronorna. Och som inte ryggar för inslag av "das Unheimliche".

Sjostakovitj: Pianotrio nr 2 i e-moll, op. 67.
Ett av hans mest gripande verk, vilket inte vill säga lite när det handlar om en tonsättare som bland annat också komponerat den stråkkvartett som har numret 8. 

Messaien: Kvartett vid tidens slut (för klarinett, violin, cello och piano).
Även här omsluts vi av stort allvar, som därför inte utesluter stor skönhet och det ljus som nog har sin grund i tonsättarens djupa religiositet. Ett verk från världskrigets dagar som för lyssnaren in i ett meditativt tillstånd. 

Ja, det blev visst fler än tio, men jag plockar ändå inte bort något. Snarare skulle jag vilja komplettera med ytterligare några verk av redan representerade tonsättare och några andra som lika gärna kunde valts. Med dessa blir det sammanlagt tjugo oumbärliga mästerverk, en sorts grundläggande kanon för klassisk kammarmusik, om ni så vill.

Mozart: Stråkkvintett i g-moll, K. 516.
Beethoven: Pianotrio i B-dur, op. 97, "Ärkehertigen".
Brahms: Pianokvartett, nr 3 i c-moll, op. 60.
Dvorák: Pianokvintett i A-dur, op. 81.
Franck: Violinsonat i A-dur.
Bartók: Sonat för två pianon och slagverk.
Ravel: Pianotrio i a-moll.
Prokofiev: Violinsonat nr 1 i f-moll, op. 80.

I sällskap med sol och måne och en gammal centraleuropé

Ett par veckor av solskensdagar och månljusnätter är förbi. Dagar med glittrande reflexer i det saftiga gräset, också när det inte vattnats av regn. Med vindilar utan nämnvärd svalka, vråkens jamande högt i skyn, och hundskall som brutit tystnaden helt nära men hörts vida omkring över de öppna fälten. Bleknande korn och vete, någon gång havre, men varför aldrig råg? Solstolen av mig förvandlad till skuggstol under parasollet, där jag i skamlös maklighet kunnat sträcka ut mig med boken i knät och lyssna till brisen i lövverket. Mot aftonen åskmuller från skogsranden, vackra mörka moln som oftast tömt sig på annan ort.

Om nätterna månen som lyst som en kökslampa in över golvet. Påverkar den oss, fullmånen, och i så fall hur? Dålig sömn? Ökad kättja? Konstigare drömmar än vanligt? Rubbad sinnesro? Ingen vet, fast några tror sig veta. Helt enkelt trosfrågor på bräckliga korrelationers grund, som så mycket annat. Och som gryningens snabbt skingrade dimstråk försvinner även dessa frågor. Och ersätts av andra, mer väsentliga.

Under dessa högsommardygn har de böcker jag växlat mellan varit givande, trots eller tack vare ett innehåll som inte primärt lockat med förströelsens behag. Det finns i själva verket inget som säger att man måste läsa lätt om brott med en kommissarie som huvudperson bara för att solen och månen lyser som allra starkast över både onda och goda.

Alternativ finns. Exempelvis en dagbok av en gammal ungersk författare, en filosofisk skrift som kräver ordentlig skärpning i vindfläktad skugga, eller en prisbelönt roman av en svensk författare i den yngre generationen.

Sándor Maraí (1900-1989) var en ungersk författare som mer än halva sitt liv levde i landsflykt och som på senare tid aktualiserats genom förnyad utgivning av hans verk på många språk. Han skrev dagbok under hela sitt liv och den del som omfattar slutfasen översattes till vacker svenska för ett par år sedan (av Ervin Rosenberg) under den givna titeln "Dagbok, 1984-1989" (Tranan, 2014).

Författaren är åldrad och lever med och vårdar sin sjuka hustru i San Diego, Kalifornien. Han skriver inte längre, påstår han, men tycks ändå av och till återvända till ett sista manus (en deckare!) och gör i alla fall noteringar om detta och annat, till exempel om vad han läser, i den här dagboken. Han är trött och stapplig, desillusionerad men välgörande osentimental, sarkastisk över kolleger som inte håller måttet och stoisk men ambivalent inför avslutningen av sitt liv.

Hustrun blir blind och måste slutligen tas om hand på sjukhus, där hon långsamt tynar bort och dör. Hennes aska strös två miles ut till havs och Máraí konstaterar att han nu efter sextiotvå års äktenskap bara är hänvisad till vad han kallar en "hotline", en sorts fortsatt kontakt med den avlidna som möjliggör utbyte av minnen från deras liv tillsammans. Frånsett sonen med familj och städerskan har han inget umgänge, inte ens inom sin egen släkt, eftersom även syskonen som är några år yngre än han själv också dör långt borta i en annan världsdel under denna period. När sedan även sonen, blott i fyrtioårsåldern, hastigt avlider står han slutligen helt ensam i livet.

"De två mystiska ögonblicken i existensen: när en oerhörd, väldig energi, livet, börjar verka i det befruktade ägget - och det andra, när denna energi upphör att verka i cellerna och en oerhörd, väldig kraft, döden, börjar verka. Detta och ingenting mer är verkligheten.Allt annat är billig illusion, frånstötande.
Genom allt lyser den döendes ansikte: det allvar som visar sig i ett ännu levande väsen, i vilket livsenergin håller på att kallna. Detta allvar liknar ingenting annat. De stora målarna och skulptörerna har inte kunnat återge det." (s. 182-83)

Redan under hustruns långsamma döende umgås Máraí med tankar på att ta livet av sig, att förekomma den dödsprocess som han fruktar mest, nämligen den där hjärnblödningen eller annan sjukdom skulle göra honom oförmögen att styra över sitt eget öde. Han berättar enkelt och sakligt hur han uppsöker en vapenbutik, vilket ju inte är märkvärdigt i USA, och där inhandlar en pistol med ammunition. Sedan anmäler han sig till en kurs där han tillsammans med andra, mestadels mycket yngre, lär sig hantera vapnet, som han därefter förvarar i en skrivbordslåda. 

Dagboksanteckningarna fortlöper men blir allt glesare. Han läser ännu tidningar, men mestadels klassiker och ungersk poesi. Sofokles, Aiskylos, Cervantes, Spinoza, m fl. Brev med födelsedags-gratulationer når honom visserligen ibland, likaså ett erbjudande från hemlandet om nyutgivning av några av hans verk. Det senare avvisar han som otänkbart så länge den kommunistiska regimen har makten. 

I näst sista anteckningen skriver han att synen försvagats, att han kan läsa högst en kvart om dagen. Vidare: "Idag stor saknad efter L, det nobla och det förnäma hos hennes kropp. Efter hennes leende. Efter hennes röst".

Det är en melankolisk bok, givetvis är det det. Men ändå på ett avgörande sätt uppbygglig genom den humanism som genomsyrar texten. Det som gjorde mig mest sorgmodig var dock att behöva konstatera att Máraí avfyrade den där pistolen bara några månader innan Sovjetunionens och murens fall. 

Foto: EJ (klicka för förstoring!).

         Fotot av bysten av Máraí är ett lån från Wikipedia.