Bilder av Baskien (4) - San Sebastian

Jag har redan förmedlat en del intryck av den vackra staden San Sebastian men delar gärna med mig av ytterligare några bilder därifrån. Tycker man om att vistas i städer med omedelbar närhet till havet, vandra längs stränder tillsammans med andra från när och fjärran, med goda möjligheter att av och till även slå sig ned på en bänk i relativ enskildhet, ja, då får man garanterat sitt lystmäte här.

Ännu en bonus är att man kan bestiga två bergknallar och belönas med en vidunderlig utsikt i alla väderstreck. Den ena - Mont Urgull - reser sig som en halvö intill gamla stan i ena änden av den buktiga sandstranden Playa de la Concha, som i andra änden upphör i och med Mont Igeldo. Mitt i bukten mellan dem ligger ön Santa Klara.

Mont Urgull låg närmast till för en bestigning, en utmaning vi inte kunde motstå. Följande dag rundade vi den också längs vägen som löper alldeles intill havet.

Urgull kröns av en borg med museala kanoner riktade utåt mot angripare från havet och en staty av Jesus vänd inåt mot staden. Starkast intryck gör trots allt utsikten, som man har svårt att slita sig ifrån.

Mindre ansträngande än berget är strandpromenaden längs La Concha som även från ett lägre perspektiv, i ebb såväl som flod, drar blickarna till sig. Den ljusgula sanden, badarna (i mitten av maj dock mestadels solbadare), bruset från svallvågorna, människorna som spatserar utan egentligt mål. Känslan av en restaurerad gammal högreståndsmiljö numera tillgänglig för en bredare publik (fast priserna på bostäderna med havsutsikt lär vara de högsta i hela Spanien).

I en stad som i mångt och mycket erinrar om sorglöshetens belle epoque finns inget märkligt i att ett sirligt gammalt näste för speldjävulen, ett kasino, numera är spelplatsen för stans fullmäktige. Det ligger precis på gränsen mellan den gamla och den nyare staden där Playa de la Concha tar sin början.

Platsen framför stadshuset är något av stans hjärta och ofta fylld av folk som firar framgångar i fotboll och annat viktigt. Ett stort antal åldriga tamariskers ljusa grönska och en klassisk karusell från anno dazumal understryker platsens speciella karaktär. 

Av kyrkorna är Basilica de Nuestra Senora del Coro, i synnerhet dess barockfasad, den mest uppmärksammade där den ligger vid foten av Urgull i slutet av Calle Mayor, gränden som för många besökare utgör första mötet med gamla stan.

Iglesia de San Vicente är äldst med anor ända till 1200-talet. Dess nuvarande utformning i romansk stil fick den tre hundra år senare. Mest lik en väldig bastion upptar den ett helt kvarter i gamla stan och är således omöjlig att som helhet fånga på bild. Dess inre visar mäktiga valv, en förgylld altaruppsättning i stort format, vackra rosettfönster och - inte minst - en förnämlig fransk orgel från senare delen av 1800-talet.

Den eftermiddag jag besökte kyrkan hade jag turen att få höra orgeln, eftersom en mycket skicklig organist uppenbarligen var i färd med att testa instrumentets alla möjligheter. Det handlade om improvisationer där allt från minsta diskantpipa till värsta basmullret demonstrerades. En orgel av den bär kalibern är som enskilt instrument verkligen helt ojämförligt. Givetvis gick mina tankar till orgeln i Notre Dame, som av rapporterna att döma lyckligtvis klarade sig från de hemska brandskador som först befarades.

Foto: EJ (klicka för förstoring!)

Försommarmysterier

Nog är det märkvärdigt att man befinner sig här igen - mitt i försommarens allra vräkigaste blomning. Jorden snurrar och åren går. Än en gång får man gå omkring i lustgården utan att ens ha lagt två vissna strån i kors för den sakens skull, bara utstått en vintrig tid av slask och kyla. Där bara för några veckor sen grågrusiga pucklar av snö låg spridda ligger nu drivor av bevingade frön. Snöbollsträdet bär sitt namn som en skämtsam metafor.

Här och nu besannas än en gång att "vad syntes dött får liv igen, det spirar här och där", som den trosvisse sångaren från min barndom sjöng. Luften fylld av fågelsång i det blanka dagsljuset, det milda skenet från kastanj och oxel långt in på kvällarna, låg sol som bländar ögat och värmer ens kind, vindar med virvlande frön och doften av syren. Under tårpilens skärm ett grönaktigt skimmer kring ett grenverk inte olikt ett pulserande kärlsystem - en av många hållplatser att stanna upp vid.

Små gåtor gömmer sig i detta stora med sol och måne, cyklisk tid och årstidernas växling. Man ser sig omkring, gör triviala iakttagelser, noterar ett och annat märkvärdigt och går vidare. Om i San Sebastian för en dryg vecka sen floden inte längre syntes flyta mot havet utan motströms, gav hundpromenaden på landet norr om Uppsala nyligen ett annat huvudbry.

Grusvägens dikeskanter befanns som vanligt tätt garnerade med maskrosor, men med en tydlig skillnad kanterna emellan. På ena sidan redan fröbollar för vinden medan andra sidan fortfarande lyste så intensivt gult som bara maskrosor kan göra. Det är vidöppet för sol och vind från alla håll så denna egendomlighet måste ha en annan förklaring. Skulle vägen utgöra skiljelinjen mellan två klimatzoner? Nej knappast ens på någon subtil mikronivå. Skulle möjligen någon gödselspridare oavsiktligt ha skänkt den ena sidan ett försteg? Försteg, förresten, varför se försten till mogen fröboll som gynnad vinnare? 

Frågorna är som framgår inte av det djupsinnigare slaget. Ändå kommer mig Predikaren i GT slutligen till hjälp. Inte med precisa förklaringar av det småttiga utan snarare hjälp med att höja visdomsnivån, rätt rejält och till metafysik dessutom. Allt är tomhet, säger visserligen Predikaren, ingenting är nytt under solen, allt kommer att glömmas bort. Men ändå...

Solen går upp och solen går ner,

så skyndar den tillbaka

till platsen för sin uppgång.

Vinden blåser åt söder,

så slår den om mot norr,

ständigt slår vinden om,

slår om och vänder igen.

Alla floder flyter mot havet,

men havet blir aldrig fullt.

Dit floderna har vandrat

vandrar de alltid på nytt.

Inga ord räcker till,

ingen kan utsäga allt.

Ögat blir aldrig mätt på att se,

örat får aldrig nog av att höra.

Vad som har varit kommer att vara,

vad som har skett skall ske igen.

Det finns ingenting nytt under solen.

Säger man om något: ”Det här är nytt!”

så har det ändå funnits före oss,

alltsedan urminnes tid.

Ingen minns de släkten som gått,

och framtida släkten skall glömmas

av dem som följer efter.

Ja, men i denna mörka, fåfängliga värld likafullt denna ljusa, märkvärdiga, njutbara, varje jordvarv återkommande lustgård med dess distraherande små och stora gåtor.

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

Bilder av Baskien (3) - Broarna, torgen och barerna

Om jag i ett tidigare inlägg skrev något som kunde uppfattas som att Bilbao vore en trist gammal industristad som fått ett lyft enbart genom Guggenheimmuseet, så vill jag omedelbart korrigera mig. I själva verket fann vi stan trivsam, med rik tillgång på konst och kultur, ypperliga restauranger och strövtågsvänliga miljöer som vi borde avsatt mer tid för att undersöka. Men vi hade i första hand valt San Sebastian, en av den gamla aristokratins lekplatser och fortfarande den turistmagnet som vid första mötet vinner med sin charm och sitt enastående vackra läge vid biscayabukten.

Sorlet från människorna som i kvällningen intar torgen och gränderna i de gamla stadsdelarna ger i båda städerna känslan av att kliva in i ekande salonger i det fria. Plaza Nueva i Bilbao (närmast ovan) och Plaza de la Constitución i San Sebastian (närmast nedan) är livliga men städade oaser där man sittande eller stående kan ansluta sig till det ständiga småätandet, drickandet, kallpratandet, det avslappnade umgänget. Mer om detta strax.

Båda städerna genomkorsas av en slingrande flod nära sitt utlopp. En blandning av gammalt och nytt finns i båda, även om Bilbao ger ett tyngre intryck av modern industristad, med Spaniens näst största hamn en dryg mil bort i Nervións mynning, medan San Sebastian slår an med skönheten och behaget hos ett gammalt värdigt semesterparadis med havsbad, långsträckta strandpromenader och en i huvudsak äldre bebyggelse kring Urumeas utflöde.

En flod i en stad betyder att broar måste byggas. Broar, gamla som nya, hör till det jag brukar uppmärksamma, även i de fall där de kanske inte av sig själva väcker uppseende. I Bilbao finns dock en relativt nybyggd gångbro som man omöjligt kan missa om man från gamla stan kommer gående längs högra stranden i riktning mot Guggenheimmuseet (se bilden överst). Zubizuri (baskiska för "vita bron") invigdes 1997 och är ritad av ännu en av dessa arkitekter med världsrykte, spanjoren Santiago Calatrava, mannen bakom bland annat Turning Torso i Malmö.

Bron påminner något om en segelbåt med det bågformade "seglet" och den svängda, lutande konstruktionen som grundläggande element. Vacker? Elegant? Jag tycker det. Gående bjuds på en luftig och bilfri passage över vattnet till andra sidan. Belyst under kvällstid lär den vara än mer till sin fördel.

I San Sebastian finns också några broar som jag fäste mig vid, ett par av dem i art deco-stil från början av förra århundradet. Den mest anslående är Puente de María Cristina, den man möts av om man anländer till norra stationen. Det är naturligtvis främst de fyra jättelika obeliskerna vid brofästena som toppade av sina dramatiska statyer gör att man inte kan undgå att stanna upp och undra över vad det är man egentligen ser. Vackra? Nja, nej, grandiosa i överkant, enligt min mening.

Mer tilltalande fann jag Puente de Zurriola, eller Kursaal-bron som den också kallas. Det är de ståtliga lamporna i en mer återhållen art deco som gör den bron till en sevärdhet. 

Bäst ter sig i mina ögon ändå den äldsta från 1800-talets senare hälft, Puente de Santa Katalina, på platsen för flera föregångare som byggts om, förstörts och ersatts. En klassiskt skön valvbro som denna vinner nästan alltid i längden.

Efter en sådan kort inspektion av de närmast liggande broarna gör man bäst i att söka sig till någon bar för ett par pintxos, den baskiska motsvarigheten till tapas, och ett glas txakoli, ett friskt vitt vin av lägre alkoholhalt som hälls upp med ordentlig fallhöjd över glaset. Frestelserna ligger uppradade på disken och blir man sugen på fler än två går man vidare till nästa bar och upprepar proceduren. 

Under det att man njuter dessa välgjorda plockrätter kan man förslagsvis ta tillfället i akt att begrunda ett eller annat mysterium, till exempel det som uppstod nere vid broarna när vi med blicken följde strömmarna under dem. 

I San Sebastian strömmade vattnet nämligen åt fel håll. En optisk illusion, eller vad? Puente de Zurriola ligger bara ett hundratal meter från Urumeas möte med havet, men icke desto mindre rann vattnet i fel riktning under den och samtliga andra broar vi besökte den dagen.

Till sist kom jag fram till att det rimligen måste ha att göra med ebb och flod; att havet under flod ger upphov till ett bräckande inflöde som gör att floden under en tid kommer att åtminstone på ytan pressas av havet i en riktning motsatt det naturliga utflödet. Varför har jag aldrig sett och förstått detta förut? Helt enkelt för att jag inte haft förmånen av en uppväxt och ett liv i havets närhet.  

Eller kan man, när man satt sig ner och inhämtat en del information, inbilla sig att man börjar förstå ett och annat om det baskiska språket. Som det att det lär vara ett så kallat isolatspråk utan känd släktskap med övriga språk och språkfamiljer. Alltså därför som det förefaller en smula exotiskt. Skyltarna med alla z och x blir plötsligt någorlunda läs- och uttalbara när man inser att x är ett sj-ljud och framför allt att den tungvrickande konsonantkombinationen tx, som likaså är frekvent, helt enkelt är ett tje-ljud.

Jatetxe (restaurang). Txoritxo batek (en liten fågel). Ez itzazu txutxu-mutxuak entzun (lyssna inte på skvaller).

Visserligen är detta varken djupsinniga eller definitiva slutsatser om fenomen som egentligen på grund av kunskapsbrister framstår som egendomliga. Men det är ändå något man med viss tillfredsställelse kan fira med ännu ett glas txakoli.

Foto: EJ (klicka för förstoring!)

Libertango

I väntan på solens och värmens återkomst - varför inte en åkarbrasa, en eldig tango. Hör här Astor Piazzolas underbara musik i en version för slagverk och piano som visar att den klarar sig väl bandoneonen förutan. Med pianisten Juja Wang och slagverkaren Martin Grubinger & Co.

https://youtu.be/8ukbezsn_RQ

Och saknar ni ändå gitarr och dragharmonika så finns en version där visserligen bandoneonen är utbytt mot ett accordeon och där inga mindre än musikerna i berlinfilharmonikerna backar upp, en version när den hattklädde spelemannen näranog får spelet att börja ryka.

https://youtu.be/GnyAgOWhMnk

Bilder av Baskien (2)

Att genom djärv arkitektur "sätta orten på kartan" har blivit något av varje makthavares dröm om att själv visa sig djärv. Att låta uppföra en byggnad av sällan skådat slag som kan bli ett särmärke och helst av egen kraft förmår attrahera besökare från när och fjärran - så kunde möjligen framgångsreceptet se ut för en trist gammal industristads fullmäktige som äntligen anat att kulturen kanske vore värd att satsa på. Jag tänker på exemplet Bilbao och Guggenheimmuseet där.

I min ungdom var Sydneys operahus en sådan där skapelse som väckte uppseende och antog status av emblem. Numera har vi även den världsvida, lite löjeväckande tävlingen i höjd, där vackra Empire State Building i New York sedan länge hamnat i skuggan av de absurda torn som i rika delar av arabvärlden och Kina tycks vilja inte bara skrapa utan genomborra skyn.

Påfallande ofta är det i musei- och konserthusprojekt som arkitekter tillåts kasta loss i spektakulära former. Inte alla resultat övertygar, men bland dem som i mina ögon gör det, tar tveklöst Guggenheimmuseet i Bilbao priset.  

En förmiddag med växlande molnighet närmade jag mig komplexet och såg redan på håll de tusentals titanplattorna som täcker byggnaden på ett raffinerat sätt skifta med ljusförhållandena. Själva huskroppen skiftar också form vartefter man cirkulerar omkring den, ibland lik en strandad val eller sjöelefant, ibland ett sillstim, till sist kanske snarare något okänt urtidsdjur med fenor, vingar och öppet gap. 



På den breda flodstranden utanför finns skulpturer utplacerade, bland annat en av Louise Bourgeois´berömda jättespindlar, "Maman", denna tvetydigt omfamnande figur som under sina bågformade ben låter flanörer, museibesökare och gatuförsäljare obehindrat passera. 

Jag kunde inte riktigt frigöra mig från känslan att själva byggnaden överträffade sitt innehåll, trots att den rymmer en del betydande moderna verk av Kiefer, Richter och Warhol. Även i det inre erbjuds man hisnande vindlingar och perspektiv som är minst lika intressanta som konstföremålen.

Nu hade jag turen att en omfattande specialutställning av Giorgio Morandis stilleben pågick i några av salarna. Denne 1900-talets störste i den genren har sedan länge varit en av mina stora favoriter (se även här), och här presenterade man hela hans karriär med påvisande av ett par av hans möjligen något oväntade inspirationskällor: Zurbaran och Chardin.

Finns det någon annan konstnär, frågar jag mig, som tydligare visat att valet av ett begränsat motiv, det konsekventa fasthållandet vid några enkla vaser, flaskor och burkar i olika sammanställningar, kan räcka för att lyfta sinnligt konkreta objekt till en abstrakt metafysisk nivå. En fantastisk utställning som gladde mig mycket.

Om Frank Gehry skapade en omedelbart intagande och fantasieggande arkitektur för Guggenheim i Bilbao, krävde däremot Rafael Moneos stränga konsert- och kongressbyggnad - Kursaal - i San Sebastian ett par, tre dagars betänketid innan jag började uppskatta dess kvaliteter. Denna mörkt granitgrå koloss framstod som en fyrkantig motpol till Gehrys dekonstruktiva, formupplösta oförutsägbarhet. 

Efterhand som jag såg mer av den omgivande miljön tyckte jag mig förstå mer av poängen med byggnaden, som alltmer kom att likna ett av de egendomligt jämnt skarpskurna granit(?)block som i hundratal kantade havsstranden. Så att man till sist kunde se den som ett väldigt sådant block som spolats upp på land. Upplyst inifrån kvällstid får den också en helt annan, glödande, karaktär.

Rafael Moneo står också för en ny kyrkobyggnad, Iglesia de Iesu, i utkanten av San Sebastian som jag gärna hade velat se - inuti. Det är ljusinsläppet via takets utformning som ett orgelbundet kors som lär vara speciellt. Ytterligare ett originellt drag är att kyrkobygget finansierats genom att den byggts på ett garage och ett köpcentrum. 

Tydligen förutsätter ett besök att man kontaktar församlingens präst i förväg, så jag vågade inte chansa på en spontan utflykt till området, som också rymmer ett minneslund.

För övrigt har jag även lärt mig något om hemmaplan genom denna utrikes resa med visst fokus på arkitekturen. Moneo har även ritat Moderna museet i Stockholm, som dock, måste jag erkänna, aldrig gjort något speciellt intryck på mig.

Bilderna: 
Foto: EJ 
Foto (nederst): Lån från nätet, Wikipedia.
Foto (Morandi): Wikiart. 

Obs! Klicka för större bilder!

Bilder av Baskien(1)

Vi anlände till pensionatet på kvällen när receptionen redan hade stängt för dagen. Jag hade hemifrån meddelat att vi förmodligen inte skulle hinna fram till klockan åtta, men troligen inte heller bli mer än högst en timme sena. Med taxichaufförens resoluta hjälp blev vi via en grannes ringklocka insläppta i det stora husets trapphall där Pensione Arriaga är inrymt, alldeles bakom Teatro Arriaga mitt i centrala Bilbao. 

Pensionat i gamla stadskvarter ligger som regel minst en trappa upp, vilket visade sig stämma även här. Dörren var försedd med både klapp och ringklocka, men lika lite som ute på gatan kunde vi väcka någon till liv därinne. Via telefonnumret och en automatisk svarare kunde vi i alla fall skicka ett sms om att vi var på plats, och satte oss i trappen att vänta. 

Hade vi nu trots allt dragit en nitlott, genom att den här gången satsa på pensionat i stället för ett bättre, stjärnförsett hotell? Resan startade onekligen i frågetecken och gnagande tvivel, men skälet till att jag så noga redogör för detta är naturligtvis att det var obefogade tvivel. Efter en halvtimme dök en kvinna upp, som glatt hälsade mig med förnamnet, öppnade dörren och prompt ordnade med registrering, nycklar och nödig information. 

Receptionen var minimal, endast ståplatser vid en liten disk med några broschyrer och enkla kartblad. På väggen ett färgglatt, serietecknat porträtt av en flörtig man i burrigt hår, tydligtvis på samma goda humör som kvinnan, som nu öppnade dörren till ett rum strax intill, det som var vårt. 

Den vid nycklarna (tre stycken) vidhängande plåten sattes på modernt vis i en ficka på väggen för att tända belysningen. Vår reaktion på den syn som mötte oss förstärktes av att det som nyss framstod som ett beklagansvärt öde nu hastigt förbyttes i raka motsatsen. Visserligen skulle det enligt alla recensioner vara ett alldeles utmärkt pensionat, men att det var så stort och inbjudande, att det var så nyrenoverat och i alla stycken tiptop, var ändå överraskande.

I själva verket var det två ljusa och fräscha rum, vilket ett bättre klassat hotell med all säkerhet skulle ha betecknat som en minisvit. Ingen frukost, men goda möjligheter att själv laga den i det främre rummet, som förutom en bäddsoffa, fåtölj och ett stort kylskåp utrustats med mikro, vattenkokare med the och kaffe, ett utfällbart bord och ett par pallar. Badrummet likaså förstklassigt.

Nöjda kunde vi konstatera att ett pensionatsrum som detta, i centralt läge och lika prydligt som ett tre- eller fyrstjärnigt hotell, ibland kan fås till mindre än halva hotellpriset om man är villig avstå en flott vestibul, frukostbuffé och dygnet runt-service. 

Rummen var inte numrerade utan namngivna efter baskiska tonsättare. Vårt rum hyllade på så sätt Andrés Isasi (1890-1940), ett namn som antagligen förblivit okänt om vi inte hamnat här. En vägg i förrummet var tapetserad med kopior av notblad med hans kompositioner. Enstaka verk av honom finns på Youtube, medan Spotify erbjuder de fem stråkkvartetterna och den andra symfonin, samtliga i Naxos serie Spanish Classics. Alls ingen oäven musik, melodisk och lättlyssnad i närmast nationalromantisk anda.

Och nog tyckte jag att den flörtige mannen i receptionen hade något bekant över sig. Nog måste det vara Spaniens Mozart som på detta okynniga sätt hälsar pensionatets gäster välkomna. Baskiens mest berömda kompositör - Jean Crisostomo Arriaga (1806-1826) - var i likhet med Mozart ett underbarn som redan i yngre tonår komponerade en opera och även fick den framförd. Han hann också visa sin häpnadsväckande talang i ett antal bestående stråkkvartetter innan han dog i tuberkulos i Paris, strax innan han skulle fylla tjugo. 

Bland klassiska mästare från Baskien har jag funnit ytterligare en som väckt mitt intresse. Hans namn var José Gonzale Zulaica (1886-1956), mer känd som Aita Donostia eller Padre José de Donostia. Han var som namnet anger från San Sebastian (som på baskiska alltså heter Donostia). Det är framför allt hans charmerande preludier för piano med inspiration av baskisk folkmusik som jag är säker på att jag kommer att återvända till. 

Eftersom resan tyvärr inte passade ihop med något konserttillfälle blev dessa påminnelser om musik något att anteckna för vidare undersökning hemmavid. Om musiken fick anstå fanns desto mer av konst och arkitektur att beskåda. Och därtill förstås både små och stora rätter i barer och restauranger. Mer om detta senare.

Bilderna uppifrån och ner: 
Foto (1 och 2): EJ 
Foto (3 och 4): Lån från nätet

I månaden maj

Temperaturen har fallit ordentligt i förhållande till förra månadens fläktar av försommarvärme. Jag håller nu ogärna i hundkopplet utan handskar på händerna. Kyliga vindilar gör att jag tacksamt noterar när molntäcket brister och solen får göra sin stora skillnad. 

Efter det behövliga regnet i torsdags har resterna av fjolårsgräset ätits upp av den översvallande grönskan. Så intensivt grönt det är under Issas nos! Ingenting kan längre hindra att knoppningen också i den mer senfärdiga växtligheten övergår i späd grönska och blomning. Herregud, det blommar ju för fullt i träd och buskar runt omkring mig där jag går med henne i parker och på nysopade gator.

Sköna maj är redan välkomnad av Orphei Drängar och jag är givetvis en av de många som än en gång gärna sjunger med och ser fram emot ljuset och värmen. Jag skrev i oktober om den händelserika tid som jag då förutsåg; den här våren och sommaren hoppas jag ska bjuda på minst lika mycket av övervägande gott. 

Jag har börjat spela på min gamla konsertflygel igen, och det går mycket bättre med den medicinska tillsats av dopamin som är vad läkarvetenskapen har att erbjuda den som lider brist på den substansen. Vänsterhandens finmotorik är klart förbättrad och därmed ökar lusten att spela. Jag är glad och tacksam över detta; värre saker än detta har drabbat vänner och bekanta i min ålder och ingen undgår den skröplighet som förr eller senare inträder för alla som inte dör i förtid knall och fall.

En vårresa förestår, traditionsenligt. Denna gång till ett nytt resmål: Baskien. Där lär det finnas mycket att se och njuta av, konst och arkitektur, god mat, hav och natur. Jag gillar resplanering, att läsa in mig på miljöerna, studera kartor och kommunikationer, undersöka utbudet av kulturevenemang och restauranger. Fantisera om lugna strövtåg, som i det här fallet längs den buktande strandpromenaden - ja, jag kan redan höra bruset från vågsvallet i San Sebastian.  

En Mahler-konsert väntar senare i maj, den sjunde symfonin med Filharmonikerna och Oramo. 

Det nya sommarstället på en bondgård nordost om Uppsala är klart för invigning. Förhoppningsvis blir sommaren varm och skön med uppfriskande nattliga regn som vattnar jorden och fyller på de sinande grundvattenmagasinen.

Kärleksbrev från en passionerad äldre herre

Allt sedan Haydn lanserade stråkkvartetten under senare delen av 1700-talet har det stått klart att man som tonsättare inte måste tänka sig en hel orkester för största möjliga uttryck och konstfärdighet - att det egentligen kan räcka med fyra stråkmusiker för precis den saken.

Haydn komponerade närmare 70 stråkkvartetter över en lång tidsperiod. Två av dem framfördes i lördags i Grünewaldsalen av Belcea Quartet, en av de mest hyllade kvartetterna för närvarande och en återkommande gäst i Stockholms Konserthus. De hade valt två av hans mogna verk i genren: den så kallade "Goddagkvartetten" i G-dur, op. 33:5, och den sent tillkomna "Kvintkvartetten" i d-moll, op. 76:2. Båda lysande exempel på min inledande anmärkning, vilket särskilt musiker av Belceas kaliber visar bortom allt tvivel. 

I kontrast till Haydns raffinerade wienklassicism gavs ett par andra exempel på utsökt kvartettkonst av modernare slag, nämligen Leoš Janáčecks båda bidrag från 1920-talet. Frågan är om inte denne Janáčeck är 1900-talets mest egensinnige tonsättare. Hans tonspråk känns lätt igen, oavsett det gäller opera, mässa, kammarmusik eller solopiano: de korthuggna, talaktsliknande fraserna, mährisk folkton, upprepade melodiska infall, de abrupta kasten mellan skör lyrik och häftiga utbrott.

Speciell är också inspirationskällan till det mesta av hans senare musik. Det handlar om en ung, gift kvinna - Kamila Stösslova - som han, nästan fyrtio år äldre, förälskade sig i och uppvaktade med glödande kärleksbrev i hundratal. Kärleken lär inte ha varit ömsesidig, men Kamila avvisade inte heller hans svärmeri utan lät honom hållas. Från och med mötet med henne finns hon på ett eller annat sätt med i hans musikskapande, och alldeles särskilt i den andra stråkkvartetten med den talande titeln "Intima brev".

Passion och drama låg operakompositören Janáčeck nära, och så även i den första kvartetten - "Kreuzersonaten" - med den från Tolstojs kortroman lånade titeln som i sin tur alluderade på en sonat av Beethoven. I den storyn är det som bekant inte bara fråga om svärmeri och glödhett begär, utan oregerlig svartsjuka som leder till ett knivmord. I ett av breven till Kamila säger sig Janáčeck här vara gripen av offrets, den stackars pianospelande kvinnans, situation.

Det är en kärv och lidelsefull musik med sågande stråkar och blixtrande infall, om än emellanåt också med milda folkmelodiska inslag. Det gnistrade och sprakade om Belceas makalöst virtuosa spel. Trots de häftiga växlingarna är deras rytmiska precision oklanderlig, de skärande dissonanserna alltid lika tveklöst distinkta och flageoletterna flyktigt försvinnande som tunna insektsmoln. Men, som sagt, inte sällan också innerlighet och längtan, i synnerhet i den andra kvartettens tredje och fjärde satser med deras uppammade bild av det ouppnåeliga kärleksobjektet. 

En musikupplevelse av rang var vad Belcea Quartet bjöd på genom detta väl valda program. Endast det allra yppersta är gott nog, tänkte de väl när vi ville höra ett extranummer och de gick oss till mötes genom att nästan ohörbart intonera den närmast överjordiska musiken i Beethovens allra sista stråkkvartett, op. 135, den tredje satsen Lento assai, cantante e tranquillo. 

Bilderna:
- Belcea Quartet Foto: Jan-Olav Wedin (Konserthuset)
- Leoš Janáčeck och Kamila Stösslova (lån från nätet)

Vid påsktiden

Jag läser på nytt Emil Hagström, både diktsamlingarna och de tre prosaböckerna. Jag gör det nu för att kort kunna presentera tre av hans verk för projektet "Sverige läser", ett initiativ av DELS (De litterära sällskapen i Sverige) som i ett första steg vänt sig till medlemmarna med en anmodan att göra just detta. 

Jag ser bland de många för mig välbekanta dikterna också sådana som inte tidigare fäst sig i minnet, men som nu tycks mig lika fint komponerade som de allra bästa. Jag väljer här ordet komponera, eftersom den vackra rimmade vistonen går igen i det mesta han skrev, samtidigt som raderna låter ana en flerstämmighet i sången.

Som så ofta finner han ljus som bryter mörkret, glädjekällor i det svåra och outgrundliga, i det liv som för "en fattig resenär" framstår som  endast "mull och fråga". Där finns trots allt en silvertråd i omslagspapperet till barndomens begravningskonfekt, en tröst i "vägarnas bugande juniblom" och "broder koltrastens" sång. 

I samlingen "Gröna kransar och röda band" från 1951 (LTs Förlag) finns dikten "Vid påsktiden". Dedikationen på det lilla häftets försättsblad lyder: "Syster Anna. En liten bukett visor från Emil". Anna var min mormor, som själv med morfars blå anilinpenna skrivit: "De med bläck understrukna visorna upplästes i radio den 14/11 1951". 

En av de understrukna är "Vid påsktiden": 

Bland spirande liv i en söderslänt
jag vandrar till spelande strängars ljus.
Vårens vindar har vänligen ställt dörren på glänt
till den blånande himmelens väldiga hus.
Vad en vinter 
i gravarna lade
till uppståndelse,
grönska och strå
brister fram ur
signade tuvor, som ett under vi
knappt kan förstå.

Vid skvaltbäckens gröna och mossiga strand
vill jag stanna och vila och höra en sång
om Soria Moria, barndomens land,
där ingen sorg eller natt varder lång.
Vad åren därute
i världen
förödde och lade
i grav,
är idag en
spelande källa
och en blommande
aronsstav.

Kanske bör ett par ord förklaras. 
En skvaltbäck är en porlande, skvittrande bäck, som tidvis under året sinar.
Soria Moria är ett drömslott i den norska folksagan med samma namn.
Aronsstav refererar till GT:s berättelse om Arons blommande stav i Fjärde Moseboken, kapitel 17 och är ett av flera namn i Sverige på Fläckig munkhätta. 

Bilden: Emil Hagström i hemmet i Österskär vid 60-talets mitt. Foto: EJ.

Glad Påsk!

Påskmusik

Påsken är i musikens värld en tid för lamentation, för passioner och rekvier. Förutom den handfull välbekanta dödsmässor som alltid förekommer den här tiden finns många ohörda eller sällan hörda, faktiskt fler än man kanske anar. Min senaste upptäckt är en från den franska barocken, komponerad av André Campra (1660-1674). 

Campras oeuvre består främst av ett antal operor i den franska stil som går under beteckningarna operabalett och musiktragedi. Därtill kantater, motetter och ett alldeles betagande Messe de Requiem som borde ha stora möjligheter att vinna bred popularitet. 

Det var en annons som satte mig på spåren: i helgen framfördes nämligen den här mässan i Konserthuset i Stockholm. Jag var inte där, tyvärr, utan har bara lyssnat till några inspelningar via strömningstjänster. 

Det är ett rekviem mindre i en dramatisk, mer i en lyrisk innerlig stilart, så tillvida besläktad med andra sentida franska kompositörer som Fauré och Duruflé. Prélude, Kyrie, Graduel, Offertoire, Sanctus, Agnus Dei, Post-Communion är satsbeteckningarna, och bland dem innehåller i synnerhet kyriet, offertoriet och Agnus Dei höjdpunkter som jag använt vid jämförelser mellan inspelningarna.

Två inspelningar vill jag rekommendera. Först och främst en från 80-talet med La Chapelle Royal och Philippe Herreweghe, men även en med Les Pages et Les Chantres under ledning av Olivier Schneebeli (2016). 

Det är nog solisterna och kören som i slutänden fäller avgörandet, om än en smaksak vilka röster man föredrar. Offertoriet tycker jag visar prov på det allra bästa hos Campra, särskilt i början när en manstrio i olika röstlägen sammansmälter i tonslingor av enastående skönhet. Och lika vackert är solot i början av Agnus Dei, där även en blockflöjt blandar sig i med en upprepad stilla kommentar och lyfter musiken till eteriska höjder. I det senare fallet har Schneebeli valt en gossopran, som om möjligt förmedlar än mer av innerlighet och andakt. Detta är bara ett par exempel; ju mer jag lyssnar desto mer övertygad blir jag att Campras Requiem borde höra till påskens standardrepertoar. 

De båda nämnda inspelningarna kan avlyssnas på endera Youtube eller Spotify. 

Bilderna:
Överst: Sandro Botticelli, Kristi begråtande (Alte Pinakothek, München).
Nederst: Densamma, detalj med Kristus och Maria Magdalena. Omslag till Herrewehges inspelning.

Luftig, ljusblå Bachmusik

Kylan bromsar in våren. Snålblåsten är värst, men Johann Sebastian Bachs konserter är bäst. Det vill säga den bästa gottgörelse man under rådande förhållanden kan få. Jag lever kvar i intrycken från konserten med Amsterdam Baroque Orchestra som lät det eviga livet i några av Bachs mest kända melodier än en gång förnimmas. 

Ton Koopman har sedan decennier sin egen lilla trogna församling i denna barockorkester med tidsenliga trumpeter, träblås med blockflöjter och stråkar som dansar lätt, lätt, lätt till den sprött klingande cembalon, där Koopman sitter med ryggen mot publiken, och lyfter ibland ena handen, ibland båda händerna från tangentbordet, håller i skeendet, tillser att musiken svävar och stiger i ljusblå rymder. 

Det är frisk, genomlyst och genomblåst musik som får det fullsatta konserthuset att gemensamt glömma och glädjas. Särskilt i den svängiga, raska tredje Brandenburgkonserten - och i den fjärde, en concerto grosso, där solistgruppen bestående av två blockflöjter och en violin med sina instick förpassar lyssnaren till de akustiskt vida rymder där sådan musik hör hemma. 

Bach komponerade inte bara för kyrkan, även om tyngdpunkten i hans gärning hade den anknytningen. Kaffehaus Zimmermann i Leipzig var en annan sorts musikscen för mindre besättningar och sekulär musik. Både Telemann och Bach höll till där med gratiskonserter; ägaren nöjde sig med inkomsterna av gästernas kaffedrickande. Om någon kantat framfördes så var det väl den världsliga kaffekantaten, den som inleds: "Schweigt stille, plaudert nicht". I övrigt kammarmusik, musik av det slag som Koopman och hans medmusikanter fortsatt ägnar sitt liv åt att tolka på ett närmast oöverträffat sätt. Givetvis jämte den stora sakrala. 

Så när jag nu huttrande går här i den vassa motvinden tänker jag på damen bredvid mig i Konserthuset i lördags, hur jag speglade min egen salighet i hennes - i hennes enkla ord när ord inte räcker långt för att uttrycka vad man vill: " Åh, vad Bach skulle ha gillat det här!"

Och hon och jag och hela den upprymda publiken klappade fram ett extranummer, en repris på andra satsen i Orkestersvit nummer 3 i D-dur: den berömda "Air". Det bör ha stått klart för var och en att denna lugna, gränsöverskridande, absoluta musik - särskilt när den spelas så här - är av den arten att den automatiskt tystar varje tendens till pladder, oavsett man befinner sig på en begravning, i ett konserthus eller i ett kaffehus där ingen just då vågar röra koppen.

Bilden: Ton Koopman och Amsterdam Baroque Orchestra. Foto: Jan Ola Wedin

Sångarfest från London

Ja, vad ska man säga så här dagen efter. Efter att ha suttit i Royal-biografens fåtölj i cirka fyra timmar (inklusive pauser) och överväldigats av en samlad röstprakt som söker sin like. Av sångare som trots sin allmänt erkända status som världsartister ändå lyckas överträffa ens förväntningar. 

En sceniskt i och för sig inte märkvärdig uppsättning av en mindre känd opera av den alltid förtrollande mästaren Verdi. Men yttre ramar är mindre betydelsefulla när det sjungs och spelas och skådespelas som om det gällde livet, som om enda räddningen mot det förbannade ödet, den oundvikliga döden, vore att sjunga sig in i evigheten. Vilket ju fantastiskt nog medges i opera.

"La forza del destino", en opera om komplicerade relationer med alla klassiska ingredienser: förbjuden kärlek och oförsonliga familjekonflikter, skuld och botgöring, vänskap och fientlighet, gyckel och dödligt allvar. Just denna för Verdi typiska brygd av starka känslor kom till maximalt uttryck i gårdagens direktsända föreställning från ROH Covent Garden.  

De tre huvudrollerna var besatta med några av världens för närvarande bästa sångare. Jonas Kaufmann (som Don Alvaro; Leonoras älskare), vars barytonala tenor klingade lika glansfull som alltid, den här kvällen också med en styrka som på ett sällsamt sätt matchades, för att inte säga utmanades, av kvällens stora överraskning, nämligen den franske barytonen Ludovic Tézier (i rollen som don Carlo di Vargas; Leonoras hämnande bror). Vilka mäktiga röstresurser har inte den mannen begåvats med! Duetterna mellan dessa båda, först under falska identiteter som broderligt vänsälla, sedan (efter avslöjandet) som våldsamma fiender, sammansmälte i helt berusande samklanger.  

Och så då kvällens primadonna Anna Netrebko (i rollen som Leonora), på vilken jag inte riktigt visste hur högt jag skulle ställa mina förväntningar, om sanningen ska fram. Jag har visserligen hört henne i flera utmärkta inspelningar, men aldrig i verkligheten.

Min försiktiga skepsis kom snart rejält på skam. I presentationen av operan (se den ovan anvisade länken) är hon kaxig nog att påstå att Verdi är underbar för den som behärskar den nödvändiga tekniken, annars livsfarlig - någonting i den stilen. Och hon har ju rätt! Att hon själv är en av dem som verkligen vet vad hon både talar och sjunger om är ovedersägligt. Dessutom tyckte jag om hennes scenframträdande; hon har som sagt den teknik som möjliggör koncentration på uttrycket både i höjden och på djupet. Därtill en utsökt känsla för dynamik och egaliserad frasering som är nyckeln till allt emotionellt laddat musicerande. 

De två mest anslående ariorna i denna opera är Leonoras, dels "Pace, pace, mio Dio" mot slutet, dels i första akten den lika gripande bönen till jungfru Maria, "Madre, madre, pietose vergine". Publikjublet som mötte henne efter denna aria var verkligen välförtjänt.

Det finns förstås mycket mer att säga om denna som helhet mycket minnesvärda föreställning. Jag har här koncentrerat mig på sångsolisterna och vill till sist nämna ytterligare en. Det var fint att på nytt få se och höra den store italienske basen Feruccio Furlanetto i rollen som patern i klostret. Djupet i den basen är närmast rysk, skulle jag vilja påstå. Hans närvaro bekräftade att man i den här uppsättningen inte sparat på ansträngningarna att hitta de bästa även i de mindre rollerna.

PS: För den som vill ta tillfället i akt och se denna opera erbjuds en möjlighet i form av den inspelade reprisen den 8/4, på en bio som kanske finns nära dig. För en plats i salongen i London under någon av de återstående utsålda föreställningarna lär man på svarta börsen få betala fyrsiffriga belopp, eller ungefär vad en begagnad småbil kostar. Att den moderna tekniken medger att man för lite drygt ett par hundralappar kan få delta på lite andra premisser, är minst sagt tacknämligt. 
  
Bilden visar Josef Kaufmann och Anna Netrebko i La fora del destino. ROH. Foto: Bill Cooper

Pace, pace, mio Dio med Leontyne Price

Jag går i spänd förväntan på morgondagens operaföreställning på bio. Direkt från Royal Opera House sänds Verdis "La forza del destino" (Ödets makt) med stjärnsolisterna Anna Netrebko och Josef Kaufmann i huvudrollerna och dirigenten Antonio Pappano i orkesterdiket. 

Ett av de stora numren i den operan är sopranarian "Pace, pace, mio Dio". När jag via Youtube lyssnar till några av de stora sångerskornas bidrag fastnar jag för ett konsertant framförande av Leontyne Price, den legendariska svarta operasångerskan som klev av operascenen redan 1985, men som fortfarande finns i livet, 92 år gammal. Filmen är suddig, men ljudet hyfsat och visar med all önskvärd tydlighet vilken fantastisk Verdisångerska hon var. Den mogna, fylliga timbren i hennes röst är rent gudomlig och inlevelsen och kraften i den slutliga förbannelsen finns där när den som mest behövs: slungas i höjden som ett glödgat spjut. 

"O, oblida öde!" - "Maledizione! Maledizione! Maledizione!"