Torgny Lindgren 1938-2017

En till av de omistliga har gått bort. Hörde det nyss på radion att Torgny Lindgren dött. Nu är det bara ytterst få svenska författare kvar av dem som jag följt i decennier och som påverkat mig - och roat mig - mest. Ingen har så ofta vid läsningen fått mig att skratta högt och samtidigt njuta i fulla drag av en så precis prosakonst, den som under skrönan alltid illa dolde en filosofisk tanke eller referens till den lättburna lärdomen. Så sorgligt att det inte blir fler historier från hans penna, som blev vassare och vackrare och roligare ju äldre han blev. 

PS: Om hans sista bok skrev jag här.

Mariavespern i Storkyrkan

För första gången har jag hört Claudio Monteverdis "Vespro alla Beata Vergine" (Vesper för den heliga Jungfrun) framföras live, och jag begriper inte varför först nu. Jag var i alla fall klok nog att gripa det tillfälle som erbjöds i Storkyrkan igår eftermiddag. 

Jag känner verket väl via inspelningar och uppskattar det som ett av de främsta kyrkomusikaliska verken över huvud taget. Jo, visst - Händels Messias, Bachs Matteus- och Johannespassioner, Brahms Requiem och en del annat finns också, men egentligen är det nog bara Bachs h-mollmässa som kan fylla mig med samma odelade entusiasm som de här ljuvligt tonsatta aftonbönerna från 1610.

Verket är för kör (sex-, åtta- och tiostämmig), solister och barockorkester, tar halvannan timme att framföra och består av psalmer, motetter, instrumentalinslag, en hymn (Ave maris stella) och en Magnificat (Marias lovsång); ordningsföljden ej fastställd utan kan varieras.

Gårdagens konsert hade (konsertmässigt, kanske man kan säga) utelämnat de gregorianska antifonerna till förmån för instrumentala ritorneller. I övrigt var allt bekant, även så placeringen av solisterna på skilda platser i kyrkorummet. 

Det säger sig självt att själva kyrkorummet skapar vissa bekymmer rent akustiskt samtidigt som det skänker verket en adekvat inramning. Den ofta mycket komplexa harmoniken flyter ut i den långa efterklangen till skillnad från den mer distinkta ljudbild som erhålls i studioinspelningar. Men i synnerhet solistsången (med duetternas ekoinslag) blir mycket effektfull i kyrkorummet. Kanske var det kvällens eminenta solister ur St Jakobs kammarkör som förstärkte det intrycket, där särskilt tenorerna i ett par av verkets höjdpunkter - Nigra sum och Duo Seraphim - imponerade stort. 

St Jakobs kammarkör, ensemblen REbarock och dirigenten Gary Graden har all heder av denna konsert, där kraftfull lovprisning precis som sig bör växlade med den innerligaste skönsång till ackompanjemang av stråkar, tromboner, sinkor, dulcian och orgel. 

Nigra sum (ur Höga visan):

Jag är svart och skön, ni Jerusalems döttrar.
Ta mig med, låt oss skynda, konung, till ditt rum.
Min vän säger till mig: Kom, min älskade,
min vackra flicka, kom ut! Vintern är över, 
regntiden är förbi. Marken täcks av blommor,
tiden för beskärning är inne.

Foto: EJ

Monteverdis äventyrliga resa

Claudio Monteverdi (1567-1643), hovkapell-mästaren, madrigalisten och operakonstens portalfigur, fyller 450 år i år. Det bör naturligtvis firas! 

Jag gör det gärna genom att till att börja med lyssna till några av hans många affektladdade madrigaler. Och jag gör det genom att på nytt ströläsa i en gedigen avhandling om hans liv och verk (Paolo Fabbri: "Monteverdi", Cambridge University Press, 1994; det italienska originalet från 1985). 

Jag letar upp det avsnitt som handlar om hans resa från Mantova till Venedig. Efter tjugo års tjänst i alltmer avancerade musikaliska befattningar vid Gonzagaättens hov avskedas han utan pardon. Elaka intriger ligger bakom och den nye unge hertigen är inte längre angelägen om hans tjänster. 

I sällskap med sonen Francesco, en tjänsteflicka och en kurir lämnar han Mantova med pick och pack för att i stället tillträda tjänsten som maestro di capella vid Basilica San Marco. Det sker i oktober 1612, och på den tiden krävde den resan inte en dag utan flera. Först väntade en färd med postvagn och därefter från Este via Padova en med pråm och båt till slutmålet Venedig. 

Resan skulle bli ovanligt strapatsrik. Någonstans i trakten av Sanguinetto överfölls och plundrades vagnen av stråtrövare, ett drama som Monteverdi själv ingående beskrivit i ett av sina många bevarade brev.

Helt plötsligt, skriver han, dök två brunhyade män - av medellängd och inte särskilt skäggiga - upp ur fältet invid vägen beväpnade med långa laddade musköter. Den ene pekade hotfullt på Monteverdi medan den andre höll hästarna i schack och drev ekipaget åt sidan utan att yttra ett ord. 

Monteverdi steg ur, tvangs ner på knä och befalldes öppna börsen, medan den andre krävde att kuriren skulle landa koffertarna. En efter en öppnades de av kuriren och banditen tog för sig av det det han ville ha, vilket Monteverdi knästående således bara kunde bevittna. En tredje man försedd med en grov spik höll uppsikt över vägen och eventuella andra resenärer. 

Han som noggrant undersökt godset går sedan fram till Monteverdi och befaller honom att klä av sig för att visa att han inte har pengar undanstoppade. Efter att ha övertygat sig om att inget mer finns att hämta vänder han sig till tjänsteflickan med samma order. När hon förtvivlat värjer sig med böner, vädjanden och rop lämnas hon dock ifred.

Därefter tillverkar den ene av banditerna ett knyte för de finaste föremålen och får då även syn på den långrock av finaste cheviot som Monteverdi nyligen låtit sy upp åt sig i Cremona. "Hjälp mig sätta på mig den", manar han kuriren. Men då den visar sig för stor vill han i stället prova sonens - som är för kort. När kuriren påpekar att den tillhör den stackars seminaristen och att denne borde få behålla både den och kostymen, går banditen med på det. Och efter kurirens enträgna vädjan om att få tjänsteflickans saker som gåva beviljas även detta. Det övriga som utvalts packas i knytet och banditerna drar sin kos. Monteverdi med sällskap samlar ihop resterna av sina ägodelar och tar in på ett värdshus. 

Följande dag gör de en brottsanmälan och fortsätter sedan resan, som även i sin senare del bjuder på stora påfrestningar. Den oövertäckta pråmen till Padova blir stående i bottenslammet i nästan ett dygn, och när den väl kommer iväg är det i både storm och regn och med kuriren som ende akterroddare. Ju längre den fördröjda resan pågår desto mer tålamodsprövande blir denne kurir, som med armen i band under den sista etappen på båten från Padova sprider förvanskade historier om sig själv och sina blessyrer från vägrånet, möjligen avsedda som narraktiga skämt.

Så långt Monteverdis beskrivning av resan, av mig här återgiven i koncentrat. Det intressanta med berättelsen är inte bara att den ger en inblick i dåtidens resande, utan att den också visar att inte ens en vida berömd tonsättare på väg till den kanske mest glansfulla kyrkomusikaliska anställningen lyckas ordna med bättre och säkrare resevillkor än så här. Läsaren av detta brev lämnas till och med med misstankar angående kurirens karaktär: är han en erfaren färdledare som vet hur man hanterar stråtrövare eller är han i själva verket i maskopi med banditerna? Oavsett vilket ger han på Monteverdi intryck av irriterande sorglös gycklare.

Hur som helst, väl framme i Venedig kröner Monteverdi efterhand sin karriär med att framgångsrikt lyfta sången och musiken i San Marco till nya höjder, och finner dessutom i denna stad med dess scuole och operascener god efterfrågan på världsliga madrigaler och operor. Och hovet i Mantova hör även i fortsättningen av sig med beställningar av kompositioner för bröllop och andra högtidligheter.

Bara ett par år innan ankomsten till Venedig komponerade Monteverdi den underbara Mariavespern - Vespro della beata vergine - hans mest berömda kyrkomusik. Det finns många fina inspelningar av den, men en har en alldeles speciell karaktär. John Eliot Gardiner, Monteverdikören och The English Baroque Soloists stod för ett berömt framförande på plats i San Marco år 1989. Den dubbel-cd:n blev för min del den verkliga öronöppnaren för detta enastående verk. (Filmatiseringen finns för övrigt på Yotube, här).

Sångare och musiker placerades ut i olika delar av den gamla basilikan och man lyckades bemästra de akustiska problemen på ett bra sätt. Det måste ha varit en mäktig upplevelse att i det bysantiskt mosaikklädda dunklet leverera detta vidunderliga välljud från tidig barock, från den tid då kapellmästaren hette Claudio Monteverdi, sedermera begravd i Basilica dei Frari, en annan av Venedigs storslagna kyrkor. 

PS. På söndag ges tillfälle att lyssna till Mariavespern i Storkyrkan i Stockholm.

Bilderna:
- Mantova, Palazzo Ducale (foto: EJ)
- Venedig från lagunen (foto:EJ)
Teckningen är hämtad från nätet

En dubbelgångares död

Nyligen har ännu ett par romaner av Vladimir Nabokov utkommit på svenska, av vilka "Förtvivlan" (Modernista, 2017) är den ena. Det är Aris Fioretos som med uppenbar förtjusning stilsäkert fortsätter att översätta denne sparsmakade språkkonstnär, väl värd att uppmärksammas också för verk som tidigare ej översatts till svenska.

"Förtvivlan" får nog sägas vara en förvillande titel, eftersom innehållet ingalunda beskriver några djupt kända känslor av sorg och missmod. Det är tvärtom en jagberättelse av en tämligen kallhamrad och inbilsk herre som visserligen framstår som en medioker affärsman i chokladbranschen men som frejdigt ger sig i kast med ett författarskap i kombination med det perfekta brottet, bådadera högaktat som konst. 

Hermann, som han heter, vandrar lite håglöst i ett naturområde i utkanten av Prag i väntan på ett affärsmöte av mindre betydelse. Där stöter han på en luffare som ligger raklång och orörlig i gräset med kepsen över ansiktet som vore han död. När Hermann puttar på honom tror han knappt sina ögon; han får sitt livs chock som när han väl hämtat sig blir själva anledningen till berättelsen:

"Jag stirrade på ett mirakel, och dess fulländning, dess brist på orsak och syfte, fyllde mig med främmande bävan."

Vad var det då som skakade Hermann så in i märgen i mötet med luffaren i skogsbacken? Jo, trots olikheterna i klädseln och några smärre fysiska differenser ser han omedelbart att den andre liknar honom själv som bara en dubbelgångare kan göra. Oron över detta föder idén om det perfekta brottet. Han tar tag i situationen snarast som en utmaning, som en regissör av det perfekta brottet, där både Felix, som är luffarens namn, och hustrun, var och en för sig involveras så att han i slutänden ska kunna kvittera ut en saftig livförsäkring. 

Idén så som han förklarar den för hustrun går ut på att han själv i sin dubbelgångares gestalt kommer att mördas, vilket gör att hon måste spela rollen som den sörjande änkan så skickligt hon bara kan. Felix snyggas upp för att mot en måttlig dusör utföra vissa uppdrag i rollen som Hermanns dubbelgångare. Under en biltur tillsammans byter de kläder med varandra varefter Hermann skjuter sin like i ryggen. Efter mordet flyr han till sydfranska bergstrakter där han under en tid på behörigt avstånd följer tidningarnas skriverier och slutför sitt skrivande med några dagboksanteckningar.

Lyckades Hermann med det han föresatte sig? Perfektion eller inte - det blev alla fall en intelligent berättelse som av och till med diverse blinkningar vänder sig till läsaren med övertalningar, bekännelser och kommentarer om konsten, minnet och referenser till andra författare (bland annat den lågt värderade "Dosto" och hans "Brott och giraff"!). 

Och brottet då? Det händer ju att mördaren förbiser någon detalj eller stupar på att något oförutsett händer. I det här fallet rör det sig dock om ett mer grundläggande misstag som - och här bör jag inskränka mig till en antydan - handlar om Hermanns egen förvillelse eller egocentriska syn på saken. 

En sådan här resumé av intrigen räcker inte långt, särskilt inte beträffande Nabokovs romaner, vilkas kvaliteter i så hög grad bygger på språk och stil och stimulerande tankegångar. Jag tycker att den här romanen växer ju längre in i boken man kommer och att slutkapitlen är de allra bästa. Som vanligt hos Nabokov finns det dimensioner av texten som man inte alltid först noterar eller kanske uppfattar som överflödiga sidospår, men som ändå efterhand uppstår som intressanta frågor hos läsaren. Exempelvis:

Varför inger dubbelgångaren ett sådant obehag hos Hermann, och vem eller vad är det egentligen han vill göra sig av med? Hur galen är Hermann, och varför ter han sig trots allt inte mer obehaglig än han gör? Hur ser relationerna till hustrun och hennes trolige älskare ut? Är det bara konstnärer och dårar som frestas regissera föreställningen om sitt eget liv? 

Herr Palomar vid havet

Berättelserna om herr Palomar hör till Italo Calvinos mest underfundiga och humoristiska. Att denne Palomar är namne med det berömda teleskopet i Kalifornien är knappast en slump, snarare signifikativt för den han är: en filosofiskt lagd iakttagare av omvärlden, en man som blir närmast autistiskt stående inför en eller annan gåtfull aspekt av tillvaron, särskilt inför fenomen som inte kan kategoriseras på gängse sätt, och där frågorna som uppstår är av den arten att de av många skulle betraktas som meningslösa.

När således herr Palomar står vid havsstranden är det inte för att rofyllt betrakta vågsvallet. Nej, han blir tvångsmässigt upptagen av läsningen av en våg, av att urskilja den i sin enskildhet, följa den och försöka förstå vad som konstituerar den. Han får då givetvis svårigheter med den flytande sömlösheten, med upphov och återverkan i det komplicerade förlopp som vågens färd mot stranden innebär. 

Palomar misslyckas med vågen liksom med mycket annat, men hans idoghet har en intressant drivkraft: om han lyckades "skulle det kanske innebära att han behärskade världens komplexitet genom att begränsa den till den allra enklaste mekanismen".

Och vi slås av att han delar syfte med den moderna vetenskapen, inte minst beträffande mödan med avgränsningen av en verklighet som skall men inte alltid låter sig kontrolleras och utforskas. Herr Palomar är inte den som ger upp, tvärtom. Med obruten iver tar han sig an det mer eller mindre ogripbara, det som går utöver ramen. Därav komiken. Och därav den spirande mystiken.

Den här lilla tankedigra boken på cirka 130 sidor - "Palomar" (Bonniers, 1985) - är med sin formella härmning av en systematiskt strukturerad rapport (i tre kapitel med under-avdelningar) en sorts poetiskt tänkande i sak, en liten avhandling som i stort förmedlar en bild av tillvaron som metafysiskt gungfly och som kan tjäna som pendang till all betryggande fakticitet. Det sker i skiften från det visuella och antropologiska till det spekulativa oändlighetsperspektivet (där enligt Calvinos egen efterskrift siffrorna 1, 2 och 3 svarar mot respektive perspektiv). Så jag måste få vidarebefordra två citat, av vilka det första helt enkelt är den stilfulla innehållsförteckningen:

1. Palomars ferier

1.1. Palomar på stranden
  1.1.1. Läsning av en våg
  1.1.2. Nakna bröst
  1.1.3. Solens svärd

1.2. Palomar i trädgården
  1.2.1. Sköldpaddornas kärlekslekar
  1.2.2. Taltrastens vissling
  1.2.3. Den oändliga gräsmattan

1.3. Palomar tittar på himlen
  1.3.1. Eftermiddagsmånen
  1.3.2. Ögat och planeterna
  1.3.3. Att betrakta stjärnorna

2. Palomar i staden

2.1. Palomar på terrassen
  2.1.1. Från terrassen
  2.1.2. Geckoödlans buk
  2.1.3. Stararnas invasion

2.2. Palomar går och handlar
  2.2.1. Ett och ett halvt kilo gåsfett
  2.2.2. Ostmuseet
  2.2.3  Marmor och blod

2.3. Palomar på zoo
  2.3.1. Girafferna när de springer
  2.3.2. Albinogorillan
  2.3.3. De fjällbetäcktas ordning

3. Palomars tystnader

3.1. Palomars resor
3.1.1. Sandrabatten
3.1.2. Ormar och dödskallar
3.1.3. Den omaka toffeln

3.2. Palomar i sällskapslivet
3.2.1. Om att bita sig i tungan
3.2.2. Om att förarga sig på de unga
3.2.3. Modellernas modell

3.3. Palomars betraktelser
3.3.1. Världen ser på världen
3.3.2. Universum som spegel
3.3.3. Hur man lär sig att vara död

Till sist ett smakprov från 3.3.3:

"En person läser till exempel vid mogen ålder en bok som är viktig för honom, som får honom att säga: ´Hur kunde jag leva utan att ha läst den!´ och även: ´Så synd att jag inte läste den när jag var ung!´Nåväl, dessa påståenden är inte av någon större betydelse, i synnerhet inte det sistnämnda, ty från det ögonblick då han läst den där boken, blir hans liv livet hos någon som läst den boken och det har föga betydelse att han läst den tidigt eller sent, för även livet som föregick läsningen antar nu en form som är märkt av den där läsningen."

Och jag frestas tillägga: Hur kan någon leva utan att ha läst den här boken!

Bilderna: 
Träsnitt av Albrecht Dürer 
Italo Calvino

En tidig dikt av Rilke

Än en gång har jag fastnat för en dikt av Rainer Maria Rilke. För en tid sedan hittade jag den på familjesidan i Dagens Nyheter, i det som var cancerforskaren och författaren Georg Kleins dödsannons. 

Så här lyder dikten på svenska i Ebba Langenskiöld-Hoffmanns tolkning:

Vet du vad längtan är? Att bo i bruset

av tidens vågsvall utan hem och strand.

Och lyss till evighetens röst i suset

från fjärran världar bortom havets rand.

Så är vårt liv. Tills stum ur det förflutna

den tystaste av alla timmar går,

som med ett sällsamt leende på slutna 

och bleka läppar upp till ljuset trår.

Jag sökte upp originalet, som visade sig vara den allra första dikten i den gamla utgåva som jag lyckligtvis hade i min poesibokhylla - "Die frühen Gedichte", Leipzig, Im Insel-Verlag, MCMXIX.  

Das ist die Sehnsucht: wohnen im Gewoge

und keine Heimat haben in der Zeit.

Und das sind Wünsche: leise Dialoge

täglicher Stunden mit der Ewigkeit.

Und das ist Leben. Bis aus einem Gestern

die einsamste von allen Stunden steigt,

die, anders lächelnd als die andern Schwestern,

dem Ewigen entgegenschweigt.

Det är som synes en vacker, men mycket fri tolkning till svenska som Langenskiöld-Hoffmann gjort, säkert betingad av strävan att bibehålla dikten rimmad och framför allt att komma till rätta med den sista strofens båda sista rader som onekligen bjuder på vissa svårigheter. 

Jag utmanade mig själv att försöka komma närmare originalet i en egen tolkning, också för att tränga djupare in i ordalydelserna. Jag är långt ifrån säker på de sista radernas kryptiska innebörd. Rilke låter oss fritt spekulera om den där stunden ur det förgångna vars gåtfulla leende avviker från "systrarnas" mera välbekanta. Leendet är givetvis centralt för dikten och med all sannolikhet av det sällsamma slag som Langenskiöld-Hoffman tänker sig. 

Så här blev min version, som jag betraktar som oavslutad. Framför allt sista raden tvingar fram en egen tolkning som kan diskuteras. Och kanske kan någon tyskspråkig läsare komma med alternativa förslag, i detaljer eller som helhet.

Längtan är att bo i vågen

och sakna varje hemort här i tiden.

Önskan är att föra dialogen

stilla dagligen med evigheten.

Sådant är livet. Ur gårdagen uppstiger

sist den ensammaste av alla stunder

som med ett leende olikt andra tiger

inför evighetens under.

Foto: EJ

PS. Jag ser att denna dikt finns textad på en husvägg i Leiden, Nederländerna. Bilden är hämtad från Wikipedia:

Musiken att dö till

Den gamla frågan om vilket musikstycke man skulle ta med sig till den öde ön lever fortfarande. Den ställs bland annat i kortintervjuer med aktuella artister i den förträffliga franska musikkanalen mezzo. Och det visar sig förstås att den inte är lätt att besvara för någon, inte heller för dem vars yrke är musik.

En besläktad och lika hypotetisk fråga är vilken musik man skulle vilja lyssna till på dödsbädden, om man nu skulle hamna i en situation innebärande sängläge och ett tidsförlopp. Den store brittiske musikologen och musikkritikern Ernest Newman (1868-1959) skrev för drygt hundra år sedan en artikel i The Musical Times där han försökte ge ett svar. Han bad då läsaren observera att det inte var begravningsmusik han hade i tankarna, inte musik som riktar sig till andra utan den man själv skulle vilja somna in till.

Han resonerar lite fram och tillbaka i den där ovanliga essän, avfärdar några typexempel och stannar till vid andra. Chopins berömda sorgmarsch, begravningsmarschen i Beethovens "Eroica", sorgmarschen i Wagners "Götterdämmerung", Strauss´ "Tod und Verklärung" hör till det som diskvalificeras. Det är på tok för spektakulär och heroisk musik för vanliga dödliga; snarast just solenn begravningsmusik än elegisk musik för den som står i begrepp att lämna livet.

Beträffande Chopins sorgmarsch kan den för Newmans del inte komma ifråga sedan han hört en lustig kommentar om dess ABA-form: (A) den gamle gossen gick och dog, (B) nåväl, han kom förmodligen till himlen, A) och ändå, den gamle gossen gick och dog. För min egen del är den - i synnerhet i arrangemang för blåsare - störande förknippad med begravning av senila sovjetdiktatorer et consortes.

Det är tveksamt om stor symfonisk musik är det som ligger närmast till i sammanhanget. Det skulle i så fall vara en stilla orkestermusik som i den långsamma marschen i Händels "Saul", av Newman nämnd som tänkbar. Men är det verkligen marschera man vill göra in i evigheten? Och Tjajkovskijs "Pathetic" saknar enligt Newman tillräckligt filosofiskt djup och liknas lite elakt vid den högljudda gråten hos ett skräckslaget barn som skuffats in i ett mörkt rum. 

Han nämner Brahms men har ingenting att säga om exempelvis Bruckner och Mahler, vilket väl får ses som ett utslag av att deras status när artikeln skrevs inte på långt när var vad den nu är. Särskilt hos Mahler kan man naturligtvis finna många relevanta anknytningar, både i den extatiskt förhöjda livskänslan som i sista satsen av "Uppståndelsesymfonin" och det gradvisa utslocknandet i nionde symfonins sista sats, så illusorisk att tanken att koordinera sin sista suck med den musiken onekligen fascinerar. Likväl är nog detta i första hand musik för livsbegrundan än någonting för själva dödsprocessen. 

Någon av Mahlers lieder, till exempel "Ich atmet´ einen Lindenduft", kunde kanske väcka angenäma minnen och ge vilsam bekräftelse i en avskedssituation där doft och andning hör till det som ska gå förlorat. Ett mörkare alternativ är den sång som Newman nämner, dock förbehållen människor "med nerver av stål": Hugo Wolfs tonsättning av Michelangelos dikt "Alles endet, was entstehet". 

Sång - ja, kanske det, men troligen är det den ordlösa musiken som skulle få företräde. Det förslag från Newman som väcker starkast anklang hos mig är Adagiot i Mozarts stråkkvintett i g-moll. Hos Mozart finns ju i rikligt mått den sammansatthet som både livet och musiken rymmer och som man förhoppningsvis förmår att uppskatta även mot livets slut. Och vill man ha sång så varför inte Mozarts version av "Ave verum corpus" - detta den enkla klarhetens skönaste hastverk (direkt och felfritt nedskrivet, kanske en timmes verk, enligt Wolfgang Hildesheimer) är det nog många som kan tänka sig.

Viss sympati har jag också för "Pavane för en död prinsessa" av Ravel. Pianomusik i lugnt tempo finns det gott om, och om vi med Newman återvänder till Chopin är preludiet nr 20 i c-moll givetvis ett alternativ, men jag skulle i så fall hellre välja nr 4 i e-moll. 

Bachs "Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ" är ett annat preludium som håller i alla situationer. Likaså densammes "Saraband" ur femte cellosviten. Men tvingas jag välja blir det slutligen ändå Schubert, den helt vidunderligt vackra, oändligt sorgesamma andra satsen i sista pianosonaten, D 960, Andante sostenuto. Skönare vaggvisa in i resignationen är svår att föreställa sig.

Jag lät mig som synes dras med i Newmans spekulationer men undrar till sist över tystnaden i och omkring den där bädden. Vem vet hur den i verkligheten skulle gestalta sig? Möjligen är det just tystnaden, markerad av det stilla tickandet från ett urverk och nu och då avlägsen klockklang utifrån, som skulle upplevas som en ynnest. Och i den tystnaden skulle då kanske överraskande en välkänd melodi utan yttre ljudkälla stiga upp ur barndomens djupaste dunkel.

______________________________

Om Hugo Wolfs "Alles endet..." skrev jag här.
Om Mozarts g-mollkvintett skrev jag bland annat här.
Om Schuberts Andante sostenuto skrev jag bland annat här.

Bilden: Dödens ö (Arnold Böcklin, en av flera versioner)
Ernest Newman: The Music of Death, i The Musical Times, July 11, 1915, s 398-399.

Det själviakttagande ögat

Ibland måste man läsa en roman två gånger på raken för att få ett ordentligt grepp om den. Det behöver inte betyda en brist utan kan snarare vittna om berättelsens densitet, dess krav på noggrann läsning så att man inte missar knutar, tvetydigheter och subtila skiften mellan perspektiv och identiteter.

Så det fick bli två gånger "Ögat" av Vladimir Nabokov (Modernista, 2015, i som vanligt föredömlig översättning av Aris Fioretos), en till omfånget lång novell som nog rättvist kan betecknas som kortroman. Den skrevs 1930 i Berlin men utkom på engelska först 1965.

Händelserna utspelar sig bland ryska emigranter i Berlin och berättaren, en något vilsen ung man som försörjer sig som privatlärare för ett par pojkar i en välbeställd familj, är en av dem. Hans eskapad med en gift kvinna avslöjas av kvinnans make, som misshandlar honom på ett så förödmjukande sätt att han beslutar sig för att ta sitt liv. 

Han avfyrar mycket riktigt sin pistol mot bröstet, men huruvida detta skott dödar honom eller inte förblir ovisst. Klart är dock att han fortsättningsvis i någon form bevarar ett öga för den följande händelseutvecklingen, möjligen som ett spöke från andra sidan, men i så fall ett med förmågan att av och till materialisera sig och ingripa i handlingen.

Hur som helst hänvisar berättaren "med okynnig och sorglös logik" till livet efter denna dödliga handling och till det mänskliga tänkandets och föreställningskraftens överlevnad. Han är fortsatt maniskt upptagen av den ännu olösta gåtan vem bokhandelsbiträdet, en viss herr Smurnov, egentligen är.   

Denne Smurnov framstår som en dubiös karaktär, en misstänkt spion och bedragare, men samtidigt en intressant och charmerande person. Han är förvisso också en bland herrarna som i likhet med berättaren själv har svårt att slita blicken från den unga attraktiva Vanja. Den förblindande åtrå hon väcker bidrar till misstanken att läsaren har att göra med ett återkommande tema hos Nabokov, nämligen dubbelgångaren, den volatila identiteten eller jagets spegel i en annan. 

Är inte Smurnov i själva verket berättaren fast utifrån betraktad, en fiktiv konstruktion som inte bara inger osäkerhet om vad som är fantasi och verklighet, subjektivt och objektivt, närvaro och minne, utan till och med om vad som är levande liv och överlevnad efter detta. 

Berättaren misslyckas med erövringen av Vanja, ånyo utsätts han för en svår nesa. "Det är skrämmande när det verkliga livet plötsligt visar sig vara en dröm, men hur mycket mera skrämmande är det inte när det man trodde var en dröm - svävande och ansvarslöst - plötsligt stelnar till verklighet." (s. 63)

Ändå försäkrar, ja, bedyrar berättaren frenetiskt att han är lycklig. Lycklig trots insikten om att överlevnaden är villkorad, att den dagen kommer då den sista personen som minns honom dör och att sedan allt är slut.

"Jag svär, jag svär på att jag är lycklig. Jag har insett att den enda lyckan i denna värld består i att iaktta, att spana, att spionera, att granska sig själv och andra, att inte vara något annat än ett stort, glasartat och något blodsprängt öga som aldrig blinkar. Jag svär att detta är lyckan." (s. 67)

Nästa roman av Nabokov skrevs 1932 med titeln "Förtvivlan".

Nicolai Gedda 1925-2017

Idag meddelas att den store tenoren Nicolai Gedda har dött. När han fyllde 90 i juli 2015 skrev jag några rader om honom, en av min barndoms stora idoler. Jag skickar er vidare dit, där det också finns en länk som påminner om att röster som hans aldrig kan tystna så länge vi själva är i livet och kan lyssna till inspelningarna. Ja, även om skivorna försvunne kommer hans röst för oss som älskat den alltid att kunna höras i vår egen inre konsertsal. 

Wang & Kavakos i duorecital

Stora salen i Stockholms Konserthus fylld till sista plats inger alltid speciella förväntningar. Inte minst när det paradoxalt nog är fråga om en kammarkonsert med en pianist och en violinist som med trygg tillit till sin världsberömmelse vågat välja ett program med nästan enbart 1900-talsmusik. När en tidigare annonserad Beethoven-sonat byttes mot Béla Bartóks första violinsonat blev kanske några besvikna, men de fick förhoppningsvis i stället upp öronen för ett mindre känt mästerverk. Leos Janacecks och Claude Debussys violinsonater hör väl inte heller till det mest spelade på konserter av det här slaget.

Leonidas Kavakos och Yuja Wang hade på grund av sjukdom inte hunnit repetera tillräckligt på Beethoven-sonaten. Det säger allt om deras professionalitet att de trots feber i kroppen (Wang) genomför ett så avancerat program med den sanslöst svårspelade Bartók-sonaten som virtuos kulmen. 

Janacecks musik attraherar med sin egenart, sin släktskap med korthugget talspråk blandat med lyrismer som genomgående stildrag, oavsett det är fråga om solopiano eller opera. (Jag ser verkligen fram emot "Jenufa" på Kungl Operan i mars) Även om den här violinsonaten kanske inte hör till hans starkaste kort är det lätt att också här identifiera hans kvaliteter. I likhet med Bartók inspirerades han på ett avgörande sätt av folkmusik, vilket här främst märks i andra satsens "Ballada". Det är ett verk att återvända till; min känsla är att det kommer att växa med upprepade lyssningar.

Gemensamt för musiken i lördags var kontrasterna mellan finstilt och braskande, lyriskt och dramatiskt, möjligen med undantag av Schuberts Fantasi i C-dur, op. 159, med dess variationer på hans egen sång "Sei mir gegrüsst". Inte heller det är kammarmusik man ofta hör. Redan det inledande tremolot i pianot och en stilla växande ton hos violinen anslår styckets karaktär av rofylldhet i milt brusande natur. 

Samspelthet visar sig som bekant inte bara i komplexa och fartfyllda partier utan även i svaga och serena, där finstämt handlag med stråke och tangenter är vad som krävs. Med utsökta nyanser spelade Kavakos och Wang fram en Schubert med fantasier om en lång och ljusomstrålad utflykt i fåglars och forellers omedelbara närhet.

Hur annorlunda då i det avslutande huvudnumret - Bartóks mer än halvtimmen långa violinsonat, Sz 75 från 1921. Här blev kontrasterna mellan ljus och mörker starkare, den rytmiska energin kraftfullare och klangen tjocknade i dissonanta kluster. Vilket inte hindrade att Kavakos och Wang även här ibland fick excellera i konsten att spela på gränsen till det hörbara, inte minst i Adagiots konfessionslösa andakt. 

Första satsen blandar ytterst kärv harmonik med långa avbrott för tunn och skir lyrik, och jag slogs av att Bartók i flera stycken faktiskt framstår som en impressionist med skarpare kanter och en häftigare attityd än hos den Debussy han tidigt påverkades av. Tillfälle gavs ju att jämföra med Debussys eget verk, hans sista, den vackra och sorgsna violinsonaten i g-moll från 1917.

Rytmiken, ja. Sista satsens dansanta tumult måste vara bland det vildaste Bartók åstadkom i den vägen. Ett exempel på hur han stilistiskt kunde utnyttja folkmusikaliska element och med bibehållen energi skapa komplex konstmusik av dem. Musikerna får briljera i en katalog av rytmer, tempot drivs upp med tvära stopp och med ett fortsatt driv som ingen vet hur och var det ska sluta. Ibland dansar de tillsammans, ibland som solister var för sig men ändå i ett komplicerat samspel. Det är förstås hänförande att inte bara höra utan också se detta utföras av musiker som i någon mening samtidigt förvandlas till cirkusartister i konstens tjänst.

___________________________________

För den som vill lyssna till Bartók-sonaten rekommenderar jag en cd som kom för några år sedan med Isabelle Faust och Ewa Kupiec (finns på Spotify). Men framför allt: på Youtube kan man både se och höra legendarerna Svjatoslav Richter och David Oistrach (här). 

Balladen i populärmusiken. Några personliga reflektioner

Om det finns någonting gemensamt för populärmusikens många fack och former torde det vara balladen. Kanske är den i själva verket den länk som gör att såväl skilda generationer som vurmare för olika genrer kan mötas i gemensamt gillande. Givet att balladen är bra, förstås.

Jag vill alltså tro att det finns ett gränsöverskridande musikskapande som oavsett tidsbundna moden och kategorier enklast igenkänns som en ballad - hur man nu vill definiera en sådan.

Jag tänker inte bara på en berättande visa i folkton utan något mycket bredare än så: en sång i lugnt tempo som vilken annan som vilar på uttrycksfull melodik och harmonik. 

Det kan vara en amerikansk ever green men också en chanson eller en fado eller en svensk poplåt. En rockballad hör också hit och inte bara i kraft av att begreppet existerar. Ett annat sätt att säga det är att balladen inte i lika hög grad som nutida populärmusik i gemen är hårt knuten till ett beat, en genomgående markerad rytmisk puls. Det lyriskt melodiska är i stället mest framträdande.

Jag har alltid betraktat mitt eget musikintresse som brett och relativt frikopplat från genrernas tyranni. Samtidigt är jag präglad av vissa tidiga erfarenheter och förebilder som inspirerade och utvecklade min känsla för sång och musik på ett sätt som gjorde mig krävande och på så sätt begränsad.  

Uppvuxen i ett frikyrkligt sammanhang var det de folkligt förankrade traditionerna med psalmer, sånger och andliga visor som förde mig in i tonernas värld. Det kan låta underligt, men sant är att när min barndoms kompisar tog ställning för antingen Tommy Steele eller Elvis Presley hade jag Einar Ekberg som idol. 

Snart nog blev det jazz och klassiskt för nästan hela slanten, medan rocken nästan helt gick mig förbi, i varje fall från och med att jag i de övre tonåren så sakteliga backade ut ur frikyrkan. Det hade inte med någon avoghet mot rockens vilda utlevelse att göra; den sidan fann jag lika bra om inte bättre representerad i jazzen med dess rötter i blues och gospel. 

Tidigt kom jag också i kontakt med pianomusik av Mozart, Debussy, Schumann och Rachmaninov. Och förutom Ekberg och några andra kyrkosångare beundrade jag Jussi Björling och Nicolai Gedda, samtidigt som till exempel Mahalia Jackson och Edith Piaf också berörde mig starkt. Visst lyssnade jag som mycket ung också på radions Tio i topp, men pop och rock blev aldrig så där betydelsefull som den kan bli för ungdomars identitetsutveckling när den sammanflätas med moden och livsstilar.  

Med åren har jag alltmer inriktat mig på de klassiska mästarna, vilket tydligt framgår av den här bloggen. Anledningen är den begränsade tid man har till sitt förfogande - en fråga om first things first. Konstmusiken ger mig, generellt sett, mer i utbyte på grund av sin sammansatthet, sitt utnyttjande av alla till buds stående musikaliska medel. Men av och till påminns jag fortfarande om annan värdefull musik som jag missat och missar. 

Senast inträffade det när jag häromsistens såg ett tv-program om och med David Bowie, en av alla dessa pop- eller rockikoner som jag aldrig haft någon relation till. Och jag gillade verkligen det jag hörde av rösten, sången och musiken i flera av de låtar som spelades. På Spotify hittade jag sedan exempel på det jag menar med ballader och som också i hans fall kan ge de flesta musikälskare mersmak: "Where are we now?" och "Remembering Marie A".

Det fick mig att fundera vidare och anteckna några av de mest kända balladerna av dem jag inte missat och som jag oavsett genre fortfarande med glädje spelar eller lyssnar till. Naturligtvis blev det främst jazzballader och sånger från förr, och endast en som har en genuin rockmusiker som upphovsman.

- A song for you (Leon Russell)
- Sounds of silence (Paul Simon)
- Something (George Harrison)
- Så skimrande var aldrig havet (Evert Taube)
- Somewhere over the rainbow (Harold Arlen)
- Your song (Elton John)
- Ne me quitte pas (Jacques Brel)
- Caruso (Luigi Dalla)
- Anthem (Leonard Cohen)
- My funny Valentine (Rodgers & Hart)
- Here´s that rainy day (J van Heusen)
- Les feuilles mortes (Joseph Kosma)
- Lost in the stars (Kurt Weill)
- My foolish heart (Victor Young)
- Angel eyes (Matt Dennis)
- Höstvisa (Erna Tauro)
- L´Hymne à l´amour (Marguerite Monnot)

Jag förstår att listan (som givetvis kan göras mycket längre) avslöjar mig som en gammal man med dålig koll på de senaste decenniernas låtar. Men den kan i alla fall duga som exempel, om jag nu har rätt i att balladerna har denna potential av tidlöst och gränsöverskridande tilltal. 

PS. Jag har endast angett namnet på kompositörerna inom parentes.

Bilden: Frank Sinatra, File Photo

Den fula lärkan

Kanske är det avgörande beviset på en god berättare att han eller hon kan ta sig an ett ämne ur den vardagliga erfarenhet vi alla delar och göra något stort och betydelsefullt av det. Ta till exempel följande: 

En ungersk småstad vid förra sekelskiftet, en familj bestående av far, mor och en vuxen dotter som lever tillbakadraget i ytligt sett en lugn och prudentlig självtillräcklighet. Tänk då ett avbrott i vardagslunken genom att dottern gör en tågresa till släktingar för ett veckolångt besök. Gör sedan något spännande och läsvärt av detta föga upphetsande ämne.

Jo, det var så sant, ytterligare en sak hör till förutsättningarna: familjen Vajkays dotter är inte vacker, nej hon är uppriktigt sagt ful. Hon är redan i trettiofemårsåldern och det man åtminstone förr i världen kallade en "gammelungmö", en av dem som blivit över och aldrig kommer att bli gift.

Romanen heter "Lärkan" (Perenn, 2015, översatt av Maria Ortman) och är skriven av en av Ungerns stora författare, Dezsö Kosztolányi (1885-1936), som i denna roman verkligen visar vad som kan göras av ett sådant ämne. Familjesystemet rubbas i grunden, nu när hemmadottern som skött allt det väsentliga i hushållet inte längre är på plats. Det originella med berättelsen är emellertid att det inte är "Lärkan" (sedan barndomen dotterns smeknamn) utan föräldrarna vi får följa. I den nya situationen tvingas de ut ur sin familjära kokong till uteätande på restaurang och sociala kontakter, teaterbesök och för faderns del även sällskapsliv. 

Fadern låter sig nämligen motvilligt dras med i "Pantrarna", ett brokigt brödraskap som träffas för ett tämligen uppsluppet umgänge med kortspel, god mat och riklig tillgång till starka drycker. Renlevnadsmannen faller plötsligt för en för honom främmande livsstil som kulminerar i en fyllenatt när den smärtsamma insikten om det onämnbara, det som håller familjen så tätt tillsammans, spricker upp: 

Lärkan, deras älskade dotter är för ful för att duga på äktenskapsmarknaden. 

På köpet får vi en livfull skildring av den borgerliga småstadsmiljöns både bigotta och backanaliska sidor, vilka återges med en bitsk och road blick på de enskilda individerna, deras mentalitet, fysionomier och mänskliga svagheter. 

Jag har sett att andra läsare liknat Kosztolányi med vår egen Hjalmar Bergman, vilket jag finner träffande. Joseph Roth är en annan släktskap som föll mig in. Det är samma fullödiga precision i berättandet och utmärkta känsla för de kvaliteter i miljön som belyser band och bindningar som både innesluter och utestänger. 

Italo Calvinos debutroman

Det var i början på åttiotalet jag hade min stora Calvino-period. Då hade "Om en vinternatt en resande" kommit på svenska och jag var fast. Jag läste sedan på både svenska och engelska allt jag kunde komma över av honom. En av de romaner jag oftast återvänt till är "De osynliga städerna", som jag räknar som en av höjdpunkterna i den moderna prosakonsten. Ja, jag skulle kunna räkna upp flera av hans titlar som alltid kittlar min lust till omläsning. 

Calvino dog i hjärnblödning i Rom 1985 och jag minns att tidningarna skrev att Italiens president besökte hans dödsbädd, vilket alltså är sådant som kan ske i kulturnationer som Italien.

Nyligen kom Calvinos debutroman "Stigen där spindlarna bygger bon" för första gången på svenska (Natur och Kultur, 2016, översatt av Johanna Hedenberg). Det är en fin liten roman om krigsåren, på ett sätt påminnande om hans mest berömda om pojken som bor i träden: "Klätterbaronen". Även här handlar det om en ung pojke som utmärker sig, fast på ett helt annat sätt. Pin, som han heter, är en odåga som skriker och gapar, sjunger skabrösa visor, retas och är allmänt oförskämd, en gatpojke som vistas bland gubbarna på krogen och bor tillsammans med sin äldre prostituerade syster. 

Pin stjäl en natt en pistol av en tysk sjöman medan denne är upptagen av systern i systerns säng, om man säger så. Han gömmer pistolen i ett spindelbo i skogen, känner sig med ens betydelsefull och hämtar kraft från denna sin hemlighet under sina eskapader bland stridande på båda sidorna i kriget. Han haffas och misshandlas av fascisterna men hamnar därefter i sällskap med partisanerna i ett förband för avskrapet, huvudsakligen bestående av vilsekomna, måttligt dugliga individer. 

Berättaren är allvetande även om händelserna mestadels ses ur pojkens synvinkel och trots sin ställvis brutala realism har en ton av saga över sig. En grym saga för vuxna kanske man ska tillägga, och med flera vackra naturskildringar. 

Pin kan aldrig riktigt förstå de vuxna männen, deras drifter och oberäknelighet. Men han är en fena på att uppfatta deras svagheter och tar sig fram med provokationer som väcker både förargelse och munterhet. Han liknar en blandning av gnom och storögd gosse som alltför tidigt blir vittne till alltför mycket av ondskan här i världen. 

Med tanke på att detta skrevs när Calvino var i tjugoårsåldern måste man säga att han redan här är en förvånansvärt durkdriven författare. Skildringen av partisanerna är på intet sätt förskönande, snarare tvärtom. Calvino lyckas ändå framställa deras vrede och umbäranden med sympati och till och med plantera ett resonemang om vad kampen går ut på hos några ideologiskt skolade befäl i ett kapitel som bryter av mot resten. 

Diskussion uppstår vid den politiske kommissariens besök om bevekelsegrunderna för motståndskampen och den revolutionära "förlösningen", om likheter och skillnader mellan dem själva och fienden och vilken nytta, om någon, man kan ha av de "dåliga" människorna, det vill säga trasproletariatet. Här och nu är i alla fall uppgiften att bekämpa fienden och att sedan en och annan blir en överlöpare är sådant man får skriva på den bristande medvetenhetens konto. Så ungefär går diskussionen bland dem som anser sig medvetna.

Calvino skrev 1964 ett förord till detta sitt förstlingsverk och det finns lyckligtvis med. Där talar han om tidsandan och "neorealismen" och rannsakar sig själv och det sätt på vilket han skildrade det ämne som alla var upptagna av då strax efter inbördeskriget. Intressant nog påpekar han att realismen i berättelsen snarare borde ses som en form av expressionism, eftersom den gestaltning han gjorde av sina krigserfarenheter förvreds i en sorts grotesk. Som försvar mot heroism och tillrättalagd ideologisk prosa valde han detta tillvägagångssätt och de udda människorna och deras tillvaro. Med en gatpojke som central gestalt fick författaren distans och berättelsen sin behövliga objektivitet. Det är en beundransvärd text som innehåller intressanta tankar om författarskap och mognad, och om litteraturens förhållande till liv och verklighet. 

Januari, trettondag

Tio minusgrader och knarrande nysnö, stingande vit. Trängsel vid fågelborden, träden står tysta. Människor i dunjackor sneglar ur kapuschongerna med tårade ögon och rör sina stela fingrar i handskarna. En flicka halkar till på stigen i parken men behåller balansen. Hundarna pissar en tydlig hälsning och vänder sen hemåt. Dämpat surr från motorerna, stan vilar middag. Bussen välkomnar passagerarna in i värmen och dagsljuset blånar. En gamling ställer ned matkassen, stampar av sig och fumlar med nyckeln i låset. Någonstans tänds nu en brasa i kaminen och serveras en kopp med det sista av glöggen. Musiken är Schuberts.

Foto: EJ

Det verkliga livet

"Hans geni har alltid tyckts mig ett mirakel helt oavhängigt allt i vår barndoms gemensamma bakgrund. Kanske ser och minns jag vad han såg och minns, men skillnaden mellan hans uttrycksförmåga och min är jämförbar med den mellan en Bechsteinflygel och ett spädbarns skallra."

En yngre halvbror till en framgångsrik författare - Sebastian Knight - vill författa en biografi över sin nyligen alltför tidigt döde anförvant. Det vill han göra av skuldkänslor för att inte ha ägnat honom större intresse medan han levde och i polemik med hans sekreterare, en annan levnadstecknare som inte vederhäftigt lyckats skildra "Sebastian Knights verkliga liv". 

Det sistnämnda inom citat är titeln på Vladimir Nabokovs första roman på engelska, skriven i Paris 1938 (till svenska av Aris Fioretos, Bonniers, 2002). Det lär väl också vara titeln på den bok som brodern V. avser att skriva.

Kanske vill han skriva den helt enkelt för att han beundrar broderns romaner men egentligen inte vet så mycket om hur hans vuxenliv gestaltade sig och hur det förhåller sig till romanerna. Där finns som i alla människors liv en gåta som han vill undersöka. Dessutom har de trots sina olika liv i skilda länder onekligen en far och sitt ryska ursprung gemensamt. 

Varför vill vi nå en djupare förståelse för en annan människas liv och verk? Hur mycket kan vi komma åt av det som är betydelsefullt för vem hon var? Vilket mått av identifikation är nödvändigt och i vad mån kan detta samtidigt förvränga bilden? Vilka gåtor måste kvarstå?

Den föregivna undersökningen utgår från några efterlämnade dokument - ledtrådar som framför allt riktar intresset mot två kvinnor i Sebastian Knights liv. Det hela får därmed drag av en detektivhistoria när V. väl ger sig i kast med uppgiften.

Han stöter omedelbart på hinder och motgångar i jakten på de personer han vill träffa och intervjua. Som bäst är det andrahandskontakter som bidrar med en del upplysningar som pekar vidare men som inte tycks leda någon vart. Redogörelsen för det mödosamma insamlandet av material hamnar i fokus; miljöer och karaktärer passerar revy och resorna, sökandet och tankarna blir för läsaren lika viktiga som Sebastian Knights romaner och livshistoria. 

Nyckelpersonerna - de båda älskarinnorna - låter sig nämligen inte kontaktas utan vidare. I den mån de visar sig framstår de åtminstone till en början som undanglidande och gäckande skuggfigurer. Den första, som V. en gång flyktigt mötte i Paris tillsammans med brodern, stöter han till sist ihop med av en slump på gatan men kommer av sig när hon inte känner igen honom. 

Efter att systematiskt ha betat av en lista med fyra namngivna och tänkbara kandidater börjar han ana vem den andra, den senare kvinnan är, ryskan som vistades på samma hotell som Sebastian under en period mot slutet av hans liv. Hennes väninna blir intresserad av V:s ärende och lovar att förmedla kontakten, ett möte som dock hela tiden skjuts upp och där väninnan till sist avslöjas som falsk och troligen den som V i själva verket söker. 

Romanen kulminerar i beskrivningen av författarens resa till broderns dödsbädd, en kapplöpning med tiden vars utgång inte ska röjas här, mer än att verkligheten än en gång visar sig bedräglig. Än en gång en för Nabokov typiskt underfundig och flerdimensionell historia. Än en gång en sofistikerad lek med identiteter, fiktion och verklighet. Och som Nabokov själv en gång så klokt och riktigt skrev: En författare bör ha en poets precision och en vetenskapsmans fantasi.

Vem denne Sebastian var och är förblir en gåta. Kanske är han författarens alter ego, kanske ren fiktion, eller också verkligen en halvbror till någon som genom honom försöker fylla ett tomrum inom sig själv. Oavsett vilket lär deras biografier aldrig kunna överbrygga glappet mellan det nedtecknade och det verkliga livet. 

Sannerligen en märkvärdigt modern roman för att vara skriven för åttio år sedan.

Bilden: Vladimir Nabokov