Lars Gustafsson och mörten

Vid en bloggrond efter hemkomsten från Italien finner jag en nyskriven dikt av Lars Gustafsson på hans egen blogg. Det är en typisk Gustafsson-dikt och en av de där fullträffarna man bara kan finna hos honom och några få andra. Dikten heter "Mörten bär sitt namn med tystnad" och finns här.
Läs och förstå att herr Gustafsson är en av våra allra största poeter, fullt i nivå med en Tranströmer eller en Ekelöf.

En måltid i Mantova

Nej, signora Bini anser ingen annan restaurang än Il Cigno värd ett besök om man vill ha en god måltid. Ja, jag säger måltid och översätter henne på det sätt som Carl Jan Granqvist, den verserade professorn i Grythyttan, skulle ha gjort. Så vi lyder hennes råd och går dit i god tid för att säkra ett bord redan vid sju-halvåttatiden.

Jag har inte för vana att recensera krogar men om det någon gång ska ske bör det vara efter ett sådant besök. Vi kommer in i en vacker sal som inte alls liknar den traditionella trattorian eller osterian med dess cozy atmosfär och tätt placerade bord. En sval och i alla bemärkelser vältempererad skönhetssyn möter oss med öppna dörrar mot trädgårdens gigantiska hortensior i olika färger och en stillhet som är fjärran den stimmiga och i och för sig charmerande miljö som vi förknippar med italienska krogar.

Vi förses med menyer utan prisuppgifter (jo, i egenskap av man och främling fick jag en med priser utsatta, dock inte G) och den förbindlige hovmästaren i sin gula fluga med prickar är liksom personalen i övrigt, diskret och uppmärksam på ett mycket behagligt sätt. Man lämnas ifred men får ändå bästa tänkbara uppassning. Vi hinner knappt landa våra små handväskor innan en liten pall sticks under dem så att de slipper hamna på golvet. Ett skäl till viss munterhet, även den diskret, hos oss som ännu inte anat att en sådan sak kunde ingå i det man kallar optimal service.

Nå, maten är ändå det viktigaste, och den var verkligen välsmakande. Vi kunde nästa morgon tacka signora Bini för tipset och glädja henne med vårt oförbehållsamma lovordande av denna restaurang, som så här i efterhand framstår som den allra bästa på resan och på bra länge.

Vad jag åt? Som primo en venetiansk specialitet, nämligen ål. Som secondo: ankbröst, med ankleversås och kanderade frukter (jag är förtjust i anka och denna var nog en av de allra bästa jag serverats någonsin). Som dolce: en torta av det där utsökta slaget som italienare älskar att förfina recepten på.

Om någon undrar över priset, så kan jag utan diskretion meddela att det inte blev dyrare än vad ett ordinärt restaurangbesök med tre rätter och vin kostar i Stockholm eller Uppsala.

Foto:EJ
Bilderna (som är klickbara) är från Il Cigno-Trattoria dei Martini, Piazza Carlo D´Arco, 1. Mantova

De målade rummen i Mantova

I Mantova passade det med en (nödvändig) omläsning av Inger Christensens förtätade och gåtfulla roman "Det målade rummet. En berättelse från Mantova". Som redan titeln meddelar utspelas den i den vackra staden cirka fyra mil söder om Verona i ett 1400-tal när Andrea Mantegna kallades till furstehovet för att utsmycka en viktig del av palatset. Händelseförloppet är huvudsakligen koncentrerat till det omfångsrika Palazzo Ducale, som i själva verket är en serie av sammanbyggda palats, borggårdar och trädgårdar som på sin tid rymde tusentals människor med varierande uppgifter och anknytningar till hovet.

Det var passande också därför att vi, G och jag, bodde i ett Bed & Breakfast av ett slag som väl bara en gammal italiensk stad kan erbjuda, nämligen Palazzo Arrivabene. Naturligtvis inte på långa vägar så spatiöst och storslaget som hos de forntida hertigarna Gonzaga, men med en air av välbevarad, för att inte säga konserverad, tradition från sekler tillbaka i varsam uppdatering till modern bekvämlighet. Även i detta palats finns målningar på väggar och tak, från senare tid men tydligt inspirerade av de den store föregångarens lek med djupperspektiv och himmelsplafonder.

Signora Bini konverserar helst på italienska, men är idel vänlighet och låter sig inte hindras av språkförbistringar i sin omsorg om gästerna i köket om morgnarna. Vi sitter samlade kring ett och samma bord, ett fåtal som samtidigt har ynnesten av att vistas i denna miljö. Hon har redan ordnat en privat guidning i Palazzo Ducale för ett tyskt par och vi erbjuds att ansluta. Och hon har mycket bestämda åsikter om vilka restauranger som är värda ett besök, och skakar stillsamt på huvudet när hon får höra vilken vi hamnade på föregående kväll. Nej, den enda man bör besöka är Il Cigno - Svanen - som bara ligger ett par kvarter bort.

Vi får en utmärkt guidning av den sirlige professor Ricardo, en man med kalrakat huvud som för dagen klätt sig i något som jag identifierar som en afrikansk blus. Höjdpunkten blir Camera degli Sposi, (eller Camera Picta, som rummet också kallas) som är ett av Mantegnas främsta verk och det som Christensen haft som utgångspunkt för sin inlevelse i tre personers uppfattningar om vad som utspelades i hovet vid tiden för dessa freskers tillkomst. Skrivaren Marsillio är en av dem, och han är inblandad i ett triangeldrama med Mantegna som vi får följa genom hans sporadiska dagboksanteckningar. Kärleken till Nicolosia smärtar honom mycket:
Har nästan dagligen uppsökt Nicolosia. Inte för att älska henne. Snarare för att precisera mitt hat mot Mantegna. För att förstå hur denna människa kunnat beröva mig min kärlek och göra den stum, ensam och orörlig. Stackars Nicolosia! I dig är min kärlek fångad, orörlig, och jag tvivlar på att jag någonsin mer kommer att möta mig själv.

Hur mycket som har historisk förankring i den intrig som Christensen spinner vet jag inte, men det är hur som helst av mindre vikt. Tydningen av rummets bilder är i hög grad oklar, enligt vad man kan förstå av andra källor. En del av de medlemmar av Gonzagafamiljen som väggarna avbildar har också i Christensens berättelse roller som stadigt gör läsaren osäker om vad som verkligen händer. Inte minst gäller det den dvärgväxta Nanas egenartade liv i relation till påfåglarna, den förrymde maken Piero och deras många barn. Upprepningstvång gör sig gällande i incestuösa relationer med räckvidd ända upp till påvestolen. Det är med poesins koncentrerade språk som denna skildring återger en livsupplevelse som är lika modern som den är arkaisk i sin historiserande fantasifullhet. Temat? Livet, kärleken, konsten. Naturligtvis!

Bilderna, uppifrån:
Palazzo Arrivabene, takmålningen i stora trapphallen. Foto: EJ.
Palazzo Ducale, fronten mot Piazza Sordello. Foto: EJ
Palazzo Arrivabene, terassen mot gatan. Foto: EJ.
Camera degli Sposi (Palazzo Ducale), taket med det förkortade djupperspektivet.
Camera degli Sposi (Palazzo Ducale), en av väggfreskerna med Gonzagafamiljen.
Porten till Palazzo Arrivabene med den enda, diskreta skylten B&B tillsammans med vapenskölden. Foto: EJ.

Paus i rapsodin

Jag förflyttar mig till Italien ett par veckor och lämnar datorn hemma. Strövtåg, vandring, läsning och vila väntar.Vem vet, kanske några skisser och en eller annan akvarell också. Jag ser fram emot att återse Verona och Lago di Garda, den vackraste av de stora italienska sjöarna. Men framför allt ser jag fram emot några dagars vistelse i Mantova, där jag aldrig varit förut. Mantova - ännu en i raden av dessa forna stadsstater som satt märkvärdiga avtryck i konst, musik och arkitektur. Här härskade hertigfamiljen Gonzaga i flera hundra år. Vergilius föddes här redan före vårt sätt att räkna tiden. Mantegna (1431-1506) kallades till hovet av Ludovico Gonzaga och satte sin prägel på hertigpalatset. Giulio Romano (1492-1546), en elev till Rafael skapade ett annat palats, Palazzo Te. Claudio Monteverdi fanns också vid hovet några år i slutet av 1500-talet. Mozart besökte staden den 13 december 1769 på sin italienska turné, och pappa Mozart som var med lär ha tyckt att Teatro Bibiena (se bilden) var den vackraste sal som sonen uppträtt i. Svjatoslav Richter spelade också där, det har jag bevis för i form av en live-inspelad cd. Verdis opera Rigoletto är förlagd till Mantova. Och Shakespeare använde inte bara Verona utan även Mantova som spelplats för sitt kärleksdrama Romeo och Julia. Etectera, etcetera.
Men så där är det ju med Italien, det är inte bara maten och vinet och den omväxlande medelhavsnaturen som får en att njuta, utan en överväldigande kulturhistoria erbjuder sig för var och en som lyfter blicken och skaffar sig lite perspektiv på det gemensamma europeiska arv som i så hög emanerar från detta land.

Till sist tar det ändå slut

Jag nämnde i ett tidigare inlägg (här) om Karl Aage Rasmussens biografi om Svjatoslav Richter, 1900-talets kanske störste pianist. Skildringen är i stort kronologisk men med många inskjutna bakåtblickar och anknytningar till betydelsefulla personer och miljöer. De sista kapitlen av boken ägnas helt logiskt slutet på huvudpersonens långa och rika levnad. Det är också bokens mest gripande avsnitt, inte minst i kraft av att Rasmussen där visar sig från sin allra bästa stilistiska sida.

Richter plågades på äldre dagar av ett omfattande sjukdomslidande där allvarliga hjärtproblem bara var ett bland många tillstånd som krävde upprepad medicinsk och kirurgisk behandling. Trots detta, och trots en tidvis förlamande fysisk och psykisk nedbrutenhet, ger han aldrig riktigt upp. Han säger att han är slut, att andra nu får ta över, han är nedstämd och till synes uppgiven, men på något underligt sätt återhämtar han sig på nytt. Igen och igen återgår han till spelet, börjar öva på nya verk och planera för konsertframträdanden. Visserligen måste de ställas in ibland, men han ger ofattbart många konserter, är plötsligt tillbaka på scenen efter den konsertserie man befarade var den sista.

Vad håller honom vid detta pyrande livsmod? Varför lyckas han häva sig upp ur missmod och uppgivenhet? Det är uppenbart att han har omtänksamma människor som han älskar omkring sig. Sin livskamrat förstås, men också en ung pianist tillsammans med vilken han kan studera in verk av Max Reger. Och ingen kan ytligt sett uppfatta hur sjuk han egentligen är, förrän han på nytt drabbas av försämringar och måste dra sig tillbaka.

Naturligtvis är det i grunden även musiken som håller honom vid liv, också till sist när han blir för svag för att själv kunna spela. Det är som sagt gripande att läsa hur han till sist, efter år i Frankrike och Italien, återkommer till lägenheten i Moskva för att, som det kommer att visa sig, dö. Han ägnar sig åt vännerna, högläsning, musiklyssning, restaurangbesök, lever upp på nytt och börjar umgås med planer på en Schubertkonsert. Så underbart rikt, ville man utbrista! Och Rasmussen citerar hans smått ironiska självhjälpsrekommendation: "Borsta tänderna noggrant morgon och kväll och läs lite Proust eller Thomas Mann varje dag!"

Men någon gång måste även denna uppblossande energi sina. Jag väljer till sist ett lite längre citat där Rasmussen talar direkt till oss om allas vårt oundvikliga öde, att bli överlevande vittne till hur någon levande försvinner ur de levandes krets:

Hans död var väl "väntad", som man brukar säga. Men hur kan man bereda sig på att en levande människa med ens förvandlas till ett orörligt, livlöst föremål, hur kan någon förbereda sig på evig separation? Vänkretsen kring Richter miste inte en världspianist, de miste en gammal, sjuk, skröplig, avmagrad man som alltid hade varit förunderligt levande. Även när man tänker på döden är medvetandet oförmöget att föreställa sig något annat än liv. Vår och sommar, sol och måne föds, dör och kommer åter. En människa föds, dör och kommer inte åter.


PS. Jag vill gärna länka till Thomas Nydahls recension av Rasmussens bok. Med tack för tipset om boken!

Med all önskvärd tydlighet

Ett nytt modeord grasserar för närvarande i den lilla population av massmediebevakade makthavare som ständigt dyker upp i tv-rutan och som har fri nyttjanderätt till DN:s debattsida.
Tydlighet är honnörsordet för dagen. Man säger att man är och måste vara mycket tydlig, i den ena eller andra frågan. Och för att riktigt understryka tydligheten så svarar man gång på gång med samma inövade fras, och glömmer inte att hela tiden lägga till att man är mycket tydlig med den här saken. Om man sedan nästa vecka säger någontig helt annat spelar ingen roll, eftersom man är lika tydlig nu som då.
Behöver vi sväva i tvivelsmål om varför detta behov av att markera sin egen tydlighet uppstått?

Papegojorna

Bland alla förfärliga klyschor finns det en som trots allt är förfärligast. Den är en favorit bland alla sorters politiker, byråkrater och ombudsmän, alla de som på papperet har något diffust ansvar för att saker och ting är som de är här i världen. Så fort de får en mikrofon uppstucken under näsan och avkrävs en kommentar hör man dem säga: "Detta är fullständigt oacceptabelt".
Fullständigt oacceptabelt. Jag grimaserar av obehag när jag hör det. Det ekar som ur en tom brunn. Detta begrepp, vars innebörd en gång måste ha varit att någonting inte på några som helst villkor kan godtas, har blivit så missbrukat att det tömts på sitt innehåll. Ingen menar längre allvar med det ordet oaccceptabelt. En anständig människa kan inte längre använda det.
Jag noterar att det numera inte heller behöver sägas med minsta eftertryck, utan bara så där automatiskt och oengagerat som när man väntar på att få återgå till sysslorna eller få tala om någonting annat. Ekolaliskt språk, papegojspråk.
"Det är naturligtvis fullständigt oacceptabelt", säger papegojorna och ansluter sig därmed till det rådande opinionsläget.
"Det är helt sjukt", som de unga papegojorna säger.

Elbharmonie

I Hamburg närmar sig fullbordandet av Elbharmonie, det nya konserthuset i floden Elbe i stans hamnområde. Invigningen sker nästa år. När den väl är avklarad kommer jag givetvis att sälla mig till de kulturresenärer som i och med detta fått ett nytt intressant resmål. Jag vet ju sedan förut att Hamburg redan nu har mer att erbjuda än vad som blir känt genom våra vanligaste resekataloger.

Man kan givetvis ha olika synpunkter på alla dessa arkitektoniskt storslagna muséer och konsert-/operahus som byggs världen över som prestigefyllda monument, som ett slags "varumärken" för staden eller nationen. Hur många år av diskussioner tog det inte innan Göteborg fick sitt nya operahus eller Uppsala sitt konserthus? Någon som tror att de stockholmska politikerna inom överskådlig tid kommer till skott med en ny operabyggnad? Själv gläds jag åt att det inte bara är gallerior, bankpalats och sportarenor som landar som beställningar på arkitektkontorens ritbord. Arkitektur var i förbigående sagt den enda tekniska högskoleutbildning som jag i min ungdom kunde tänka mig som ett alternativ. Det intresset har jag bevarat.

Som nästan alltid i sådana här sammanhang kommer Elbharmonie att rymma mycket mer än bara stora och lilla konsertsalen. Förutom ett femstjärnigt hotell, restauranger, barer och kongressutrymmen ingår till och med bostäder i komplexet. Inga studentlyor får man förmoda, utan snarare våningar med spektakulär utsikt över staden.

Som framgår av bilden ovan består byggnaden av två markant olika delar. Det hamnmagasin som legat på platsen utgör basen (nu med ett stort antal parkeringsplatser) som sedan fått en kristallpalatsliknande påbyggnad. Tanken slår en att arkitekterna -Herzog & de Meuron, med olympiastadion i Peking och Tate Modern på meritlistan - möjligen lite narraktigt lekt med den gamla marxistiska tesen om kulturen som överbyggnad. Det är också lätt att associera till en väldig farkost som tillfälligt förtöjt vid Kejsarkajen, som adressen är.

Ingen möda sägs ha sparats för att skapa bästa möjliga akustik, och skam vore väl annars. Pelarfritt med balkonger som i en terasserad sluttning för vinodling. Vad den stora tratten i taket står för vet jag inte, men kanske är det örat som förbinder oss med sfärernas harmoni? Ja, nog ser detta ut som ett värdigt tempel för den sekulariserade världens främsta andliga övningar.

För den som läser tyska finns mer intressant information här.

Fisketur



Allt det jag kommer att säga här är sant. Om jag blir överdrivet lyrisk är det likafullt sant. Bilderna visar också med all tydlighet hur osannolikt vacker en Kristi Himmelsfärdsdag som den igår kan vara när vädrets makter bjuder på sommarvärme med lagom starka och ljumma vindar. Vinden går i gräset, vattrar åns yta motströms. Ån speglar molnbankarna som aldrig denna dag mörknar till hot utan makligt delar plats med solen. Min brorsons skicklighet i att fånga gös laddar som vanligt luften med förväntningar. Metspön, kastspön och annan utrustning, inklusive medhavd öl och smörgås, packas upp. Löjorna nappar visserligen sämre än vanligt men annan agnfisk låter sig luras på både maggot och mask. Sedan kan gösfisket starta medan vi lugnt sittande eller stående införlivas med den vidunderliga naturen omkring oss.

Sävjaån är ett biflöde till Fyrisån, endast några få kilometer söder om Uppsala. Om man klättar upp på slänternas krön ser man den välkända silhuetten med domkyrkan och slottet över havet av åkersenap och de vidsträckta fälten. Sjunker man i stället ner i gräset låter sig sländorna obekymrat inspekteras. Några hästar hörs gnägga på avstånd. Rakt över våra huvuden fylls luften av lärksång.

I strandkanten växer rika bestånd av svärdsliljor. Och mängder av nässlor kan plockas till det som brorsonen talar så varmt om, nämligen en nässelhollandaise som lär ska smaka utmärkt till gösen som vi strax ska dra upp.

Och visst drar vi upp ett par gösar i kilosklassen, dessutom en braxen som min ciceron hävdar inte ska underskattas som matfisk. Jag kollar på nätet och där bekräftas att den förr ansågs som mycket god, dock numera "utan kommersiellt värde".

Solen sjunker, det klara ljuset lyser upp liljebladen, vinden mojnar och allt övergår i stilla klarhet. Temperaturen sjunker också, men utan att det blir kyligt. Lärkorna fortsätter att drilla som galningar långt in i sena kvällen. Måsar och tärnor slår sina lovar kring oss. Vi byter funderingar om ditt och datt, men största delen av timmarna förflyter i tystnad, i en slags försjunkenhet och ordlös närvaro där allt mentalt bråte bara försvinner.

En and simmar över ån. Vi rensar fisken,  packar ihop och cyklar hemåt i junis förstummande vackra skymningsljus. Klockan har redan hunnit bli halv tolv.

Kungajakt

En manipulerad bild - och äntligen någonting att skratta åt i den förödmjukande följetong som just nu rullar på i alla media. Förödmjukande för kungen? Förvisso, men lika skymfligt för anständiga journalister och läsare som nu tvingas uppleva hur mängder av journalister traskar patrull och snaskar hejvilt i den lägsta divisionen av billigt (men förmodligen lönsamt) murvlande. De lär dock till skillnad från kungen inte själva lida av det.

Förment seriösa jornalister ställer först impertinenta frågor i artig ton och kommenterar sedan allvarligt hur allvarligt detta är, det vill säga om nu kungen under sitt relativt långa liv någon gång befunnit sig på klubb där av- eller lättklädda flickor, med eller utan kaffe på brickan, suttit med. Kvalificerat hyckleri, om ni frågar mig! Spel för galleriernas förtrytsamma moralister.

Det får räcka nu! Eller är jaktlystnaden alltför stor för att kunna hejdas? Att ha nedlagt en kung smäller antagligen mycket högt i den journalistiska älgskogen. Men hur intressant är detta journalistskapade problem egentligen? Det hela började med en låtsasseriös bok i höstas som nu ska följas upp med "bevis". En kungavän blir nervös och tappar huvudet, och snart är hela hovet i gungning. Naturligtvis kan man befara en eld någonstans när det ryker så kraftigt!

Kungen har inte lätt för att finna ord för det han vill säga, det vet alla, inte minst journalisterna. Men han får inte heller tiga. Han tvingas ut på banan, kameran zoomar in hans ansikte och vi får se hans tillkämpade försök att hålla god min i elakt spel, vi får se hans osäkra blick och höra hans taffliga försök att vara tillmötesgående, att inte undvika frågorna hur insinuanta och privata de än är. Har han någon gång vistats på en klubb som kan vara komprometterande för hans rykte? Och kungen rannsakar sig (fast han helst skulle vilja be murveln dra åt helvete), snärjer in sig i definitionsfrågor och undrar lite försiktigt om Folies Bergere i Paris någon gång för länge sen kan räknas dit, eller förresten kan han ju inte veta om det ligger fotografer i buskarna på Öland när han badar på stranden och kaffeflickorna från Solliden samlas kring hans magra ben. Inte riktigt så, men i det avloppsdiket hamnar ändå intervjun. Höga komikpoäng om det inte samtidigt vore förnedrande för alla inblandade.

Kungen är statschef, försvarar sig skrymtarna. Men kungadömet är på låtsas, det vet alla. Kung Carl Gustaf är maktlös, och visste man det inte förut så kunde man se det nu. Helt maktlös inför den förhörande kommissarie till journalist som utan att blinka siktade mot hjärtpunkten på tjugofyrataggaren.

Själv är jag i likhet med de flesta svenskar republikan rent principiellt men accepterar kungen som symbol och historisk kvarleva. Jag är inte rojalist ens i den meningen att jag skulle sörja om vi införde republik fullt ut, också i symboliskt hänseende. Men vi vet också att monarkens symbolvärde överträffar allt det som en president skulle kunna lägga av symbolstyrka i den andra, republikanska skålen. Så länge kungafamiljen fullföljer sitt jobb som dörröppnare, bandklippare och invigningstalare finns det ingen anledning att detronisera den. Det är en pragmatisk hållning som jag tycker att vi kan bibehålla. Hur kungen lyckas eller misslyckas med att övertyga om privatlivets oskuld ställd inför snaskjournalisternas domstol kan vi lämna därhän. Oavsett om vi är helt hundra eller inte i själva snaskfrågan.

Juni randas. Schubert i mästarens händer.

Sommarvärmen är här. Den hinner nätt och jämnt anlända innan den ovanligt tidiga försommarblomningen detta år skingras för vinden. Morgnarnas griniga blåst är förhoppningsvis över, ljumma vindar tar över.

Känslan av det prunkande livets korthet lämnar en aldrig ifred på tröskeln till juni. De långa ljusa dagarna fyller en med melankoli av ett slag som är lätt att bära. Hur lyckligt gifter den sig inte med euforin i just denna månad! Och ett sammansatt tillstånd som detta förmår väl egentligen bara musiken ta hand om.

Alla nyanser av grönt genom bussens solkiga fönster. En bok uppslagen i knät.

Under några dagar har jag nu, till och från arbetet, vilat blicken på det inbjudande landskap som Mälardalen uppvisar så här års, ratat det mesta av tidningsläsning och i stället omväxlande med vyerna från bussfönstret låtit mig fängslas av en fascinerande biografi över en av de bästa pianisterna någonsin.

"Svjatoslav Richter. Pianist" (Akvilon) heter boken, författad av den danske musikessäisten Karl Aage Rasmussen och just utkommen på svenska. Den beskriver en egensinnig och ofta motsägelsefull persons liv och verksamhet, dessutom många andra fascinerande livsöden under den sovjetkommunistiska epoken.

Försjunken, inåtvänd, starkt koncentrerad. Öppen för stundens ingivelser och avog mot det planlagda, alltför mekaniska. Ovillig att öva men samtidigt intensivt övande inför en konsert. Full behärskning men ändå en inspirationsmänniska obekymrad om publiken och yttre distraktioner: "Jag tänker inte över huvud taget på publiken, bara på mitt spel. Jag vet att folk lyssnar och sitter stilla om jag spelar bra."

Richter provade någon gång på att dirigera, men övergav snabbt tanken på att fortsätta med det. Mer än en pianist har ju gjort den sortens dubbelkarriär - Daniel Barenboim, Vladimir Ashkenazy, Christoph Eschenbach, bara för att nämna några just nu aktiva. Men Richter ville inte ha den makten över andra, ville inte påtvinga andra sin uppfattning. Han spelade för sig själv och för musiken. Och med oerhörda krav på sig själv. Hellre i en liten sal i någon sibirisk avkrok, i en lokal för arbetarna i Yamaha-fabriken, i Mantova och andra mindre städer i Italien, hellre där än i de stora konserthusen i London, Paris, Berlin och New York med krav på bokningar åratal i förväg.

En dikt om blåsipporna av Tomas Tranströmer säger ungefär detsamma:

Här är extas men lågt i tak. "Karriär" - ovidkommande! "Makt" och "publicitet" - löjeväckande!

När jag hemma i lugn och ro sätter på cd:n där Richter spelar sin favorit bland Schuberts pianosonater, den i G-dur, D894, besannas det. Den oerhörda koncentrationen tar lyssnaren i ett järngrepp. Djup som pejlas genom ett dynamiskt legatospel och ett anslag som omspänner allt mellan lenaste pianissimo och rungande fortissimo! Här har någon erövrat musiken och vill ha något sagt! Och man tänker att detta nog verkligen var vad Schubert ville ha sagt.

Allt annat ovidkommande. Extasen nära.

Foto: EJ

Verdis Stiffelio i Stockholm

Jag såg igår Kungliga Operans föreställning av Verdis "Stiffelio" från en utmärkt plats på andra raden. De förväntningar jag hade och skrev om i vintras (här) infriades på det hela taget. Det här är en Verdi-opera som aldrig tidigare spelats i Sverige men som verkligen förtjänar den ökade internationella uppmärksamhet den fått under senare år. Handlingen - som i korthet återges här - skapade stora hinder i Verdis samtid, trots att musiken i långa stycken är av bästa Verdi-karat. En präst som är gift och vars hustru därtill är otrogen var alltför svårsmält stoff för dåtidens katolska publik. Och visst var detta ett både oväntat och ovanligt operaämne även för en Verdi som inte drog sig för att utmana invanda föreställningar.

Häromveckan rekommenderade Lars Sjöberg i CD-revyn (SR P2) en DVD-inspelning där Placido Domingo sjunger huvudrollen som den bedragne pastorn. Själv har jag en annan inspelning med José Carreras som också är se- och hörvärd. Med sådana jämförelser blir förstås utmaningarna för stockholmsensemblen stora, men Lars Cleveman och Lena Nordin i rollerna som pastorsparet måste ges överbetyg även om de inte alltid når upp till den italienska glöd som den italienske dirigenten (Pier Giorgio Morandi) manar fram hos Hovkapellet och Operakören, som gör en strålande insats. Med Verdi har man aldrig tråkigt, förutsatt att han spelas med italiensk brio. Det sker dessbättre i den här föreställlningen, som för övrigt vad gäller ljus och scenografi är snarast kalvinistiskt renskalad om än på ett mycket tilltalande sätt. Kören har som alltid hos Verdi en framträdande roll, och här sammanfaller den på ett självklart sätt med den återförsamlade menighetens uppgifter. Särskilt vid uppladdningen mot slutet och den stundande försoningen är körsången tillsammans med solisterna ett under av dramatisk skönhet. Kan avlyssnas på Spotify här:

http://open.spotify.com/track/2M0bJEf8WeAz1nbYkdv4wE

Mannen i tunneln

Foto: Daniel Modzinski

För några veckor sedan dog den argentinske författaren Ernesto Sabato nästan 100 år gammal. De prosaverk han lämnade efter sig är mycket få men tungt vägande. De tre romanerna finns i svensk översättning sedan många år och jag har sparat dem i hyllan, där de under årens lopp bligat tillbaka på mig, uppfordrande. De borde läsas och läsas om.

Sabatos första roman - El túnel (1948) - blev jag någon gång på 80-talet entusiastiskt anbefalld att skaffa mig av spansktalande vänner. Den och "Pedro Paramo" av en annan stor latinamerikan, Juan Rulfo, omtalades som koncentrerade små mästerverk. "Tunneln" kom redan 1951 på svenska och var inte lätt att uppbringa antikvariskt, men jag lyckades i alla fall till sist. Den kommer glädjande nog i en nyöversättning, enligt vad översättaren själv (Peter Landelius) meddelat i DN i anslutning till en fin presentaton av Sabato och hans verk.

Jag har nu läst om "Tunneln" (i Martin Rogbergs översättning) och den är precis så bra som jag mindes den och som mina vänner hävdade. Det är en berättelse ur en mördares mun när han i fängelset blickar tillbaka och så uppriktigt och sakligt som möjligt försöker redogöra för det händelseförlopp som ledde fram till mordet. Det blir då en historia om en ensam människas kamp för att med passionens hjälp bryta sig ut ur ensamheten.

Det finns som bekant människor som lider av att känna sig missförstådda och osedda, de må vara konstnärer som huvudpersonen Juan Pablo Castel i denna roman eller inte. De lever med en särskilt stark inre drift att äntligen få bli bekräftade "för den man är", som det brukar heta i schlager- och terapivärlden. Eller omvänt, när man väl tycker sig finna en själsfrände, någon som förstått och som delar ens belägenhet, tänds hoppet om verklig gemenskap. Inte sällan förstärks dessa mestadels illusoriska föreställningar av att erotiken blandar sig i leken. Förälskelsen, den narcissistiska bekräftelse som ligger i det erotiska gensvaret, denna form av vansinne om vi får tro Freud, förvränger synen på självet och den andre, vilket samtidigt dunkelt anas och därmed sluter cirkeln och underminerar trygghet och självtillit. Man får aldrig nog, de svartsjuka anspråken på unicitet och exklusivitet anmäler sig och passionen blir mer av plåga än njutning.

Juan Pablo Castel är alltså konstnär och upptäcker en kvinna på sin vernissage som uppmärksammar och blir helt absorberad av en detalj i en målning som alla andra, inte minst de förkättrade kritikerna, förbiser. I det övre vänstra hörnet av denna målning kan man genom en fönsterglugg se en avlägsen scen med en kvinna som betraktar havet. "Kvinnan blickade ut som om hon väntade något, kanske en dämpad och fjärran kallelse. I min mening antydde scenen en total och svårmodig ensamhet". Från denna stund är Juan monomant upptagen av hur han ska kunna komma i kontakt med denna kvinna och få tala med henne om hennes upplevelse av målningen. Det lyckas honom, och de inleder en relation fylld av komplikationer som huvudsakligen Juan själv är upphov till.

Det märkliga är att Sabato hela tiden förmår hålla spänningen vid liv i denna berättelse som egentligen endast går ut på att återge den av passion svårt anfäktade huvudpersonens inre tankar och föreställningar och vad de får för konsekvenser när de omsätts i tvångsmässig handling. Juan kämpar med att upprätthålla en slags rationalitet mitt i denna hans emotionellt och existentiellt rubbade livssituation. Det ger berättelsen en stråk av ömklig tragikomik när hans förtvivlade hypoteser om Maria Iribarne, så heter kvinnan, nogrannt först prövas enligt en förment nykter och klar logik för att sedan stanna för det mest rationella alternativ som också måste prövas. Hur tänker hon? Varför sade hon så? Vilka är egentligen hennes känslor för honom? Varför har hon undanhållit honom att hon är gift? Älskar hon sin man? Är kusinen på estancian hennes älskare? Är hon i själva verket bara en simpel sköka?

I de dialoger som uppstår i konfrontationen med Maria framstår hon som ett offer för Juans plågsamma provokationer, misstänksamma förhör, sårande anmärkningar och ångerköpta insikter. Juan drivs allt längre in i sin egen tunnel där han endast glimtvis ser verkligheten som genom gluggar mot yttervärlden. Och tunneln för honom obönhörligt mot den ödesdigra bekräftelsen på de värsta misstankarna och upplösningens desperata våld.

Ett tag under läsningen frågade jag mig om detta endast var en utomordentlig studie i narcissistisk patologi, men stannade för att det i förlängningen nog lika gärna kunde ses som en studie i manligt själsliv satt under påverkan, en studie av styrkan i drivkrafterna bakom utbrytningsförsöken från en ensamhet som inte kan uthärdas.

Boken hör till definitivt till dem som tål många omläsningar, och jag ser fram emot att ta del av den nya översättningen när den kommer.

Haydns pianosonater

Joseph Haydns sonater har naturligtvis haft en inte obetydlig plats i mitt musikaliska liv, dock inte lika länge och på samma sätt som Mozarts. Det har sina orsaker. Redan under den alltför korta tid jag som tonåring fick pianolektioner av musikdirektören, organisten och kompositören Wäinö Ruottinkoski övade jag på Mozarts B-dur-sonat K570, vars innerliga Adagio jag vill minnas att jag även spelade på någon skolkonsert. Mozarts musik blev med Ruottinkoskis hjälp den musik som invigde mig i den klassiska pianomusikens värld av nyansering och interpretation. Ett par sonater av Haydn kom så småningom med i min notsamling, men det var först långt senare som jag skaffade mig samtliga i Edition Peters utgåva.

Jag är nog inte ensam om att till en början ha ställt Haydn i skuggan av sin geniale efterföljare, för att sedan upptäcka honom som hans jämlike, ja kanske till och med mer än så om vi talar om pianosonaterna.

Haydns inflytande på Mozart är betydande, inte minst i pianomusiken. Gemensamt bär de upp storheten i den wienklassicistiska epoken (Beethoven får i huvudsak räknas till romantiken). Pianotrion och stråkkvartetten är andra genrer där Haydns insatser är väl så märkvärdiga som Mozarts. Även om Mozart i övrigt både som pianovirtuos och kompositör får räknas som Haydns överman så gäller det alltså inte generellt. Å andra sidan: i den oerhörda mängd musik som flödade ur Haydns notpenna finns mycket som är umbärlig underhållning av det lättsamma slaget. Men dit hör definitivt inte pianosonaterna.

Nyligen har två framstående pianister dokumenterat sitt Haydn-spel på cd: Jean-Efflam Bavouzet och Marc Andre Hamelin. Båda gör det med den äran och de är redan inne på volym 2 (i Hamelins fall en dubbel-cd) med uppenbara ambitioner att beta av hela serien. Båda uppvisar ett distinkt spel och exekverar de fartfyllda satserna med all den virtuositet som krävs i denna rikt ornamenterade musik. Om man vid längre lyssnande kan bli en aning mätt på allegro-satsernas glittrande rusningar över klaviaturen så är det ingalunda fallet med de långsamma satserna, där ofta djupet och fantasirikedomen i Haydns komponerande kommer till sin fulla rätt. Haydn var en kontrapunktiker av guds nåde och hans förmåga att variera ett tema verkar inte ha haft några som helst gränser.

Endast en sonat, den i C dur, Hob. XVI:35, finns på båda inspelningarna. Första satsen är typisk med sina trioler som rullar högerhanden över åtminstone halva klaviaturen och med sina omtagningar som kräver en god portion nyanseringsförmåga för att inte bli för enahanda. Jag tycker nog att Hamelin lyckas bäst med detta, eftersom han är djärvare och mer dynamisk i sitt spel. Som Bavouzet säger i sin kommentar ger Haydn få instruktioner utöver tempobeteckningarna. Tolkningsutrymmet är således relativt stort, vilket Hamelin utnyttjar med accenter och kontraster som ger musiken ytterligare liv. I den långsamma satsen är han också något långsammare och återger tydligare satsens karaktär av eftertänksamhet.

En av mina favoriter är en annan C-dur-sonat, Hob. XVI:48. Dess första sats (Andante con espressione) visar på djupet under solglittret och den sommarlätta fjärilsflykten i det haydnska tonspråket. Hamelin spelar den alldeles utmärkt, men när jag går till skivhyllan och plockar fram en inspelning med Svjatoslav Richter, får jag ännu ett exempel på det utrymme som verkligen finns i eller under notskriften. Det är en live-inspelning från 1987 i Mantova (Teatro del Bibiena) - (vad är det som gör att jag nu när jag äntligen bokat en resa till Mantova ständigt stöter på referenser till den staden?) - och här visar Richter prov på sitt och Haydns obestridliga mästerskap. Hans spel i denna sal för 24 år sedan lämnar inget övrigt att önska vad gäller den närmast andaktsfulla atmosfär som musik kan skapa när spelet rätt beaktar pausens betydelse. Jag önskar att jag suttit med den gången.

Richters inspelning finns på Spotify, som alltså kan avlyssnas här:

http://open.spotify.com/track/6DZO6u9j2bWw93sXGbv44A

Dikt som bön och lovsång

Jag har ganska länge följt Jesper Svenbros diktning. Han har, tycker jag, visat en fin förmåga att foga samman självbiografiskt stoff från uppväxten i en prästfamilj och mogen existentiell reflektion. Med de senaste årens diktsamlingar har han successivt närmat sig en kristen livstolkning som i den nyutkomna "Inget andetag är det andra likt" (Bonniers, 2011) landar i öppen bekännelse. Diktsamlingen har författarens stroke och rehabilitering som utgångspunkt för det "vittnesbörd" om livet efteråt och den "botandets frist" som givits honom.

Det har varit intressant att läsa en del recensenters bryderi med bedömningen av dikter som inskjuter "o Gud" här och var i texten. En del har menat att det skulle vara svårt att på sedvanligt sätt kritisera en sådan troende och lovsjungande poet. Lite oklart varför, om man nu inte blir så störd av trosinnehållet att de poetiska kvaliteterna går förlorade i läsningen.

Svenbro har dock förutsett detta och låter det bli ett inslag i den ständigt pågående självreflektionen. I dikten "Genrebyte" skriver han:

"Om du ska fortsätta så här, kommer resultatet att bli en bönbok/och inte en diktsamling"/säger en uppbragt röst i mitt inre,/men jag känner mig inte tillintetgjord av denna radikala kritik./Då får det helt enkelt bli en bönbok!/Jag är mogen för genrebytet.

En annan dikt har titeln "Avbanaliseringen börjar här" och beskriver diktarens återerövring av bordsbönen, som "gav en storslagenhet/åt det vardagligt enkla/som jag ännu kan minnas". Ett svar, kan man tänka sig, till dem som menar att hotet om banalitet skulle ligga i bönespråket snarare än i "avformaliseringen" av vardagslivet.

Svenbro är en lärd man som enkelt kan hämta stöd för tanken att den lyriska dikten är nära besläktad med bönen i antiken och framåt, så till exempel i Sapfos ode till Afrodite eller i det moderna samhällets diktning som en form av avkristnad bön. Anna Hallbergs oförmåga att sjunga med i lovsången kan jag ha viss förståelse för, själva ordet lovsång är för min egen del besmittat av en särskild sorts frikyrkligt (och paradoxalt nog även nyandligt) malande som jag inte förstår att ens de redan frälsta kan ha behållning av. Men måste man kunna sjunga med i allt? Själv finner jag även denna gång tillräckligt av meningsfull reflektion i Svenbros "böner" för att de ska kunna knytas till min egen existentiella vacklan. Det hindrar inte att jag välkomnar den sista avdelningens återgång till den typ av dikt baserad på ett barndomsminne som "Snorfanan" representerar, och som talar för värnet av det egna livet mot givna roller och allsköns yttre påtryckningar, inklusive de andliga.