De målade rummen i Mantova

I Mantova passade det med en (nödvändig) omläsning av Inger Christensens förtätade och gåtfulla roman "Det målade rummet. En berättelse från Mantova". Som redan titeln meddelar utspelas den i den vackra staden cirka fyra mil söder om Verona i ett 1400-tal när Andrea Mantegna kallades till furstehovet för att utsmycka en viktig del av palatset. Händelseförloppet är huvudsakligen koncentrerat till det omfångsrika Palazzo Ducale, som i själva verket är en serie av sammanbyggda palats, borggårdar och trädgårdar som på sin tid rymde tusentals människor med varierande uppgifter och anknytningar till hovet.

Det var passande också därför att vi, G och jag, bodde i ett Bed & Breakfast av ett slag som väl bara en gammal italiensk stad kan erbjuda, nämligen Palazzo Arrivabene. Naturligtvis inte på långa vägar så spatiöst och storslaget som hos de forntida hertigarna Gonzaga, men med en air av välbevarad, för att inte säga konserverad, tradition från sekler tillbaka i varsam uppdatering till modern bekvämlighet. Även i detta palats finns målningar på väggar och tak, från senare tid men tydligt inspirerade av de den store föregångarens lek med djupperspektiv och himmelsplafonder.

Signora Bini konverserar helst på italienska, men är idel vänlighet och låter sig inte hindras av språkförbistringar i sin omsorg om gästerna i köket om morgnarna. Vi sitter samlade kring ett och samma bord, ett fåtal som samtidigt har ynnesten av att vistas i denna miljö. Hon har redan ordnat en privat guidning i Palazzo Ducale för ett tyskt par och vi erbjuds att ansluta. Och hon har mycket bestämda åsikter om vilka restauranger som är värda ett besök, och skakar stillsamt på huvudet när hon får höra vilken vi hamnade på föregående kväll. Nej, den enda man bör besöka är Il Cigno - Svanen - som bara ligger ett par kvarter bort.

Vi får en utmärkt guidning av den sirlige professor Ricardo, en man med kalrakat huvud som för dagen klätt sig i något som jag identifierar som en afrikansk blus. Höjdpunkten blir Camera degli Sposi, (eller Camera Picta, som rummet också kallas) som är ett av Mantegnas främsta verk och det som Christensen haft som utgångspunkt för sin inlevelse i tre personers uppfattningar om vad som utspelades i hovet vid tiden för dessa freskers tillkomst. Skrivaren Marsillio är en av dem, och han är inblandad i ett triangeldrama med Mantegna som vi får följa genom hans sporadiska dagboksanteckningar. Kärleken till Nicolosia smärtar honom mycket:
Har nästan dagligen uppsökt Nicolosia. Inte för att älska henne. Snarare för att precisera mitt hat mot Mantegna. För att förstå hur denna människa kunnat beröva mig min kärlek och göra den stum, ensam och orörlig. Stackars Nicolosia! I dig är min kärlek fångad, orörlig, och jag tvivlar på att jag någonsin mer kommer att möta mig själv.

Hur mycket som har historisk förankring i den intrig som Christensen spinner vet jag inte, men det är hur som helst av mindre vikt. Tydningen av rummets bilder är i hög grad oklar, enligt vad man kan förstå av andra källor. En del av de medlemmar av Gonzagafamiljen som väggarna avbildar har också i Christensens berättelse roller som stadigt gör läsaren osäker om vad som verkligen händer. Inte minst gäller det den dvärgväxta Nanas egenartade liv i relation till påfåglarna, den förrymde maken Piero och deras många barn. Upprepningstvång gör sig gällande i incestuösa relationer med räckvidd ända upp till påvestolen. Det är med poesins koncentrerade språk som denna skildring återger en livsupplevelse som är lika modern som den är arkaisk i sin historiserande fantasifullhet. Temat? Livet, kärleken, konsten. Naturligtvis!

Bilderna, uppifrån:
Palazzo Arrivabene, takmålningen i stora trapphallen. Foto: EJ.
Palazzo Ducale, fronten mot Piazza Sordello. Foto: EJ
Palazzo Arrivabene, terassen mot gatan. Foto: EJ.
Camera degli Sposi (Palazzo Ducale), taket med det förkortade djupperspektivet.
Camera degli Sposi (Palazzo Ducale), en av väggfreskerna med Gonzagafamiljen.
Porten till Palazzo Arrivabene med den enda, diskreta skylten B&B tillsammans med vapenskölden. Foto: EJ.