I Verona flyter Adige i en krum båge kring den gamla stadskärnan, vilket naturligtvis nödvändiggör ett flertal broar. Ett par av dessa härrör från romartid och medeltid och är skönhetsverk i sig.
Den medeltida Ponte Scaligero utgör tillsammans med Castelvecchio en imponerande befästning som i modern tid pietetsfullt omvandlats till ett intagande museum. (Jag återkommer till museet). Bron var tänkt som en sista säker flyktväg norrut i händelse av att de veronesiska härskarna (familjen Scaligero) inte skulle kunna försvara sig mot angrepp utifrån eller kupper inifrån. Andra Scaligero-borgar finns bland annat i Sirmione och Malcesine vid Gardasjön.
Den andra gamla bron - Ponte Pietra (stenbron) - är av romerskt ursprung och av en helt annan karaktär. Dess nätt spända båge med fem valv har ingenting av militant stränghet över sig utan inger idel behag. Ursprunget dateras till ca 100 f.Kr. men bron har kollapsat ett antal gånger och genomgått om- och tillbyggnader fram till 1500-talet. Man antar att den ursprungliga bron genomgående hade de fönsterliknande öppningar som syns i dess äldst bevarade del (till vänster på bilderna).
Ponte Pietra tycks också vara platsen för bröllopsparens bröllopsbilder. Att bron har en särskild plats i veronabornas hjärta började jag även ana av uppgifter i min guidebok. Den nämner i förbigående en sak som nog förklarar sammanhanget.
När de allierade närmade sig Verona i krigsslutet sprängde tyskarna broarna innan de gav sig av. Varken Ponte Scaligero eller Ponte Pietra skonades. Man kunde kanske säga att nazisterna tog den flyktväg norrut som redan Scaligero tänkte på som en sista utväg. Det som efter kriget sedan sker är att man plockar upp de raserade brodelarna ur floden, sten för sten, och sammanfogar dem på nytt. Ett säkert både tidskrävande och kostsamt arbete.
Jag undrar: Finns det så mycket starkare symbolhandlingar än dessa - att på nytt skapa vardagsliv och framtidshopp genom att återställa de gamla broarna till vad de var innan förödelsen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar