Skrivaren Marsilio vid hovet i Mantova är, enligt Inger Christensen, full av grälsjuka och förtrytsamhet över Andrea Mantegnas planerade bostadshus, där även Marsilios älskade Nicolosia i sin egenskap Mantegnas hustru kommer att flytta in. Till skillnad från Nicolosia själv är Marsilio övertygad om att hon kommer att bli mycket olycklig där.
För av ritningarna att döma är det fråga om ett fängelse, en isolerad kub på 25 gånger 25 meter utan andra öppningar mot omvärlden än den kamouflerade ingången, som ska målas som vore den av sten, och handtaget som vore det en del av den löpande reliefborden. (Marsilios dagbok, den 13 augusti 1472).
Om det yttre är stramt, strängt och rätlinjigt är däremot det inre anpassat till Mantegnas storhetsvansinne, enligt Marsilio enligt Christensen, och följaktligen ytterligare ett bevis för hur bedrövligt det kommer att bli för Nicolosias del.
Jag kom aldrig in i Mantegnas hus, det var stängt för renovering. Men jag kunde konstatera att Marsilio i sin upprördhet överdrev karakteristiken av husets yttre en hel del. Eller också justerades ritningarna efterhand. Att husets exteriör skulle ha förändrats och försetts med fönster under någon senare epok är väl mindre troligt. Men visst är det fråga om ett strikt yttre, nästan befästningslikt, dock utan kreneleringar eller ståndsmässiga markörer. Snarast en slag funkis från 1400-talet.
Nicolosia går ett oblitt öde till mötes, om än inte direkt för det fängelseliknande husets skull. Hon hittas död "vid brunnen i den innersta gården" enligt en saklig notering i Marsilios dagböcker enligt Christensen. Uppgifterna om orsakerna till hennes plötsliga död divergerar och beror på vem som återger händelsen, men att hon bragts om livet står klart. Är Marsilio gärningsmannen eller tar han bara på sig skulden?
Det är bara på grund av Nicolosia som jag ännu anropar den Gud, som om natten kastar ut stjärnorna i kylan. (Marsilios dagbok, den 14 augusti 1472, enligt Christensen)
Inger Christensen: Det målade rummet. En berättelse från Mantova (övers: Marie Silkeberg) Modernista, 2010.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar