Tarabas bemödade sig att kalla de syner, som dök upp för honom, "minnen" och så beröva dem deras makt. Han ville ge de tankar, som pinade honom, dessa oviktiga beteckningar, som stämplade dem som oskyldiga och ofarliga skuggor ur det förgångna, vilka förflyktigas lika fort som de dyker upp. (Ur Joseph Roth: Nikolaus Tarabas, Tiden, 1958, s 119).
Inspirerad av en del bloggar jag följer, och Torgny Lindgrens Sommar-program, plockade jag fram en bok av Joseph Roth (1894 -1939), den österrikiske journalisten och författaren, mest känd som upphovsman till "Radetzkymarschen", som av många (inklusive J M Coetzee) betraktas som hans viktigaste roman. Just den hade jag inte i hyllan, men däremot bland annat "Nikolaus Tarabas. En gäst på denna jord", som fått stå där oläst alltför länge.
Min upplaga - en femtiotalsutgåva från Tidens tyska klassikerserie - innehåller ett förord av Johannes Edfelt, som uppenbarligen värderade just denna bok (samt "Job. Historien om en enkel man") ännu högre än "Radetzkymarschen". Hur som helst råder det stor enighet om att Roth var en enastående skicklig berättare. Och jag intygar: har man väl börjat läsa honom kommer man att söka sig vidare i hans författarskap.
Edfelt talar i det där förordet om en berättelse skriven i legendens "tonart", en roman som med utsökt stilkonst skildrar central- och östeuropeiska erfarenheter under och efter den kejserliga, österrikisk-ungerska epoken. Som östeuropeisk jude och konverterad katolik med nostalgiska känslor för det forna imperiet hade Roth goda förutsättningar att skildra dess dynamiska mångfald. Den etniska mångfalden, krig, revolution och pogromer, blir i hans romaner och noveller belysta genom enskilda människoöden, som till exempel i denna historia om en rysk officers omväxlande liv i Roths egen födelsebygd Galizien, dvs. gränsområdet mellan Ukraina och Polen.
Berättelsen börjar i New York, dit Tarabas förvisats av sin välbärgade familj på grund av komprometterande revolutionär aktivitet. Där blir han spådd ett olyckligt liv av en zigenerska som hävdar att han kommer att bli både mördare och helgon, begå allvarliga synder men även göra bot och bättring. Efter ett krogslagsmål där han redan befarar spådomens uppfyllelse får han höra att krig utbrutit i hemlandet och ser möjligheten att fly hemåt igen för att dra på sig uniformen och visa sin duglighet.
Han tas till nåder som löjtnant och avancerar snabbt till överste i den revolutionära turbulens som landet befinner sig i. Överste Tarabas samlar ihop ett mindre regemente bestående av trogna officerare och soldater jämte en del andra mindre tillförlitliga krigare, och berättelsen stannar upp i en byhåla och ett judiskt värdshus, där judar och kristna, soldater och civila någorlunda välvilligt samsas till dess att allt går överstyr i myteri och en fruktansvärd pogrom. Efter det att Tarabas själv gjort sig skyldig till grymt våld mot en stackars judisk intellektuell når berättelsen sin förutsedda vändpunkt. Tarabas klär på nytt av sig uniformen och all sin auktoritet och värdighet och börjar sin irrande vandring som botgörande syndare. Oigenkännlig i sin fattigdom och förnedring besöker han både föräldrahemmet och till sist även byn där brottet begicks för att söka förlåtelse, försoning.
Det finns i berättelsens mitt en skildring av omständigheterna kring pogromens utlösning som är ett under av magiskt berättande, där en dos fantastik i den lyriska och dramatiska realismen ger händelseförloppet den prägel av legend som Edfelt nämner. Jag förstår om en författare som Torgny Lindgren på sitt sätt känner sig befryndad med Roth. Jag såg också någonstans en notis om att den här romanen ursprungligen gick som följetong, vilket måste ha fungerat alldeles utmärkt. (Jag ska inte säga ett enda jämförande ord om de deckarföljetonger som våra vanligaste morgontidningar sommartid envisas med). Det bör tilläggas att översättaren (Irma Nordvang) av allt att döma gjort en utomordentlig insats för att överföra Roths prosakonst till svenska, till ett språk som verkligen sjunger i alla tonarter hela vägen fram till den olycksalige Nikolaus Tarabas´ försonande livsslut.
Nu väntar mig boken om Job av samme författare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar