Jag har varit där förr och återvänder gärna. Närmare bestämt tre gånger, med många års mellanrum, har jag sett en operaföreställning på Arena di Verona. Och alltid Aida. Mer av slump än medvetet valt, men oavsett vilket är det ett bra "val". Just Aida är särskilt lämpad för ett gigantiskt sceniskt uppbåd i det fria. Den väldiga arenan möjliggör hundratals människor (inklusive några livs levande hästar) på scenen och en mångtusenhövdad publik bänkade på de lite obekväma platserna, som emellertid enkelt görs uthärdliga med de sittdynor som finns att hyra eller kan köpas på torget för en billig penning.
Första gången jag var där avbröts föreställningen på grund av åska och mäktiga skyfall. Den här gången gjorde drickaförsäljarna goda affärer i pauserna i den trettiogradiga värmen under en småningom stjärnklar himmel. Föreställningen började i skymningsljus 21.15 och var över först i mörka natten, kl. 1.00.
Man kan ha farhågor för bristande stillhet under en sådan utomhusföreställning. Det märkliga är att ytterst få ljud från de omgivande gatorna tränger in genom de väldiga murarna. Det enda som kan störa är ett eller annat passerande flygplan och de många onödiga blixtarna från den kameraförsedda del av publiken som av någon obegriplig anledning tror att de kan förbättra bilderna med blixt. De skriande tornseglarna lägger man bara märke till medan folk bänkar sig innan föreställningens början; de verkar respektera orkesterdikets företräde när det väl är dags för ouvertyren. Eller också har de redan stigit till de höga höjder där dessa märkliga vackertvädersfåglar tydligen tillbringar natten seglande i sömnen.
En mycket bra föreställning var det inte bara för den spektakulära uppsättningens skull, utan också för det rent musikaliska, för orkesterspelet och de utomordentliga sångarinsatserna under den energiske dirigenten Daniel Oren. Italienska sopranen Micaela Carosi i titelrollen var en för mig ny och angenäm bekantskap, liksom för övrigt motspelaren i rollen som Radames, Marco Berti. Båda är tydligen redan stora sångare på världens stora scener om man får tro nätets presentationer av dem. Båda har vackra röster, kraftfulla när det behövs men framför allt med den där bel canto-lystern och den italienska glöd som ska till för att Verdi ska komma till sin fulla rätt.
Och när Oren slår av det sista ackordet, alldeles innan applådåskorna bryter ut, prövar en man någonstans högt upp i raderna den utmärkta akustiken:
- Viva Verdi!
Foto: EJ (bilderna är klickbara)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar