Hur många konstmuseer jag besökt under årens lopp har jag ingen räkning på, men med den respektabla ålder jag uppnått har det av naturliga skäl blivit ganska många. Några av dem har jag besökt flera gånger, som regel då i städer som i sig själva är historiska museer och därför alltid lika lockande att återvända till.
Man skaffar sig favoriter, och inte endast bland de största och mest berömda konsttemplen i världens metropoler. Jag tänker nu särskilt på några mindre museer, som inte bara för konstverkens skull utan även som helhet erbjuder ett historiskt och estetiskt mervärde. De liknar varandra i det att man förmått utnyttja byggnadens karaktär på ett sätt som skapar en totalupplevelse. Så är det med San Marco-klostret och Bargello i Florens liksom med Castelvecchio i Verona.
Castelvecchio tillkom på initiativ av Cangrande II della Scala ("cangrande" betyder storhunden) i mitten av 1300-talet. Cangrande I (1291-1329), som grundlade Scaligeri-dynastins ryktbarhet, var en framgångsrik krigare som utökade sin maktsfär ända till Vicenza, Padova och Treviso. Han var också en gynnare av konst, poesi och lärdom och har sålunda även gått till historien som beskyddare av Dante, som efter förvisningen från det politiskt turbulenta Florens under några år fick en fristad i Verona. Han står mycket riktigt staty på Piazza dei Signori (liksom för övrigt i flera andra italienska städer som han besökte under resten av sitt kringflackande liv i exil).
Dante hyllar Cangrande I i "Den gudomliga komedin":
Hos honom får du möta en som präglats
så vid sin födsel av vår starka stjärna
att vida skall hans gärningar berömmas.
-
Hans ädla handlingar skall bli så kända
att inte heller fiendernas tungor
i längden är i stånd att dem förtiga.
På honom och hans ynnest kan du lita;
han kommer att förändra mångas öde
och låta rik och fattig byta villkor.
(Paradiset XVII; 75-77, 85-90. I Ingvar Björkesons översättning, Natur och Kultur, 1983)
Jag ska inte närmare än så gå in på borgens äldsta historia utan direkt ta språnget till efterkrigstiden och dess förvandling till konstmuseum. Det finns ett namn förknippat med denna omvandling, nämligen Carlo Scarpa, en arkitekt som specialiserade sig just på ombyggnader och som lyckades särskilt väl med Castelvecchio. Det är en fröjd att återkomma till dessa rum som växlar mellan yttre och inre och som förtjänstfullt demonstrerar byggnadens olika sidor från alla möjliga positioner.
På en liten plattform (ett verk av Scarpa) i en av trapporna står den fascinerande ryttarstatyn av Cangrande I. En leende härskare (leendet framgår tyvärr inte av mina bilder här) som dock inte fick något långt liv som härskare och naturligtvis inte heller kunde förverkliga Dantes revolutionära förhoppningar på honom. Han dog i fält efter att offficiellt ha druckit ur en förorenad källa, förmodligen dock förgiftad av fingerborgsblomma (digitalis).
Och så finns där också Veronas egen Giovan Francesco Caroto (1480-1555), vars ovanliga motiv på en av tavlorna på ett angenämt sätt bryter den massiva religiösa och mytologiska dominansen. Porträtt av pojke med teckning, heter den och visar grabben som glatt visar upp porträttet av den gubbe som han själv åstadkommit. Vem vet, kanske är det pojkens egen bild av Caroto medan han tvangs sitta modell för honom?
Foto: EJ (utom Carotos målning "Porträtt av pojke med teckning")
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar