Denne Mahler!

Det har väl knappast undgått någon enda som är intresserad av klassisk musik att det just nu pågår en Mahler-festival i Stockholms Konserthus. Jag kom mig inte för att i tid skaffa biljett till någon av de symfonikonserter som jag annars gärna hade gått på. I lördags eftermiddag sändes i alla fall den tredje symfonin direkt i radions P2 medan jag stod och förberedde en middag till kvällen.

Skälet till att jag inte varit mera på alerten är att jag är periodare när det gäller hans oerhört engagerande musik. Det kan ibland gå flera månader utan att jag lyssnar till ett enda Mahler-verk, vilket är helt i sin ordning. Men så plötsligt dyker han upp igen och ockuperar mig på nytt så där unikt och fullständigt som bara han kan. Under den här vintern har han dock varit relativt frånvarande.

Tills nu! Jag står i köket och putsar en lammsadel och skär grönsaker till en caponata under direktsändningen med Finska radions symfoniorkester under Sakari Oramo. Den tredje symfonin är inte precis Mahlers mest kända, men det är den längsta och innehåller som vanligt "en hel värld" av musik i den där fenomenala blandningen av naivitet och sofistikation som det är stört omöjligt att värja sig mot.

Efter en dryg timme kommer den sista satsen, som i denna symfoni är en sådan där långsam sats (Langsam. Ruhefull. Empfunden) som varit Mahlers främsta kännemärke alltsedan femte symfonins Adagio lanserades i filmen Döden i Venedig och blev ett av den klassiska musikens mest älskade stycken. Under tjugofem minuter av sakta stigande intensitet vävs de långspunna melodilinjerna samman och kulminerar i ett typiskt mahlerskt crescendo som liksom i en allt försonande självklarhet förenar vemodsfylld resignation och livsberusad extas. Vilket jag antar bara är möjligt i musikens värld.

Jag blir stående vid köksbänken, än en gång fullständigt tillintetgjord och upplöst i tårar. Och det är inte på grund av löken som ligger där halvskuren och väntar.

Vad är det med denne Mahler? Jag förstår det inte - hur han gång på gång lyckas övertyga en om hur fruktansvärt sorgsen och glad man samtidigt kan vara över det enda liv man äger. Det är en slags själslig acklamation som han framtvingar och som väller fram ur skikt av själslivet som man så där till vardags inte riktigt vet hur man ska uttrycka utan att göra sig löjlig eller omöjlig.

Två saker till sist. 1. Det var ett suveränt framförande som Sakari Oramo och den finska radioorkestern gjorde, särskilt av den sista satsen. Jag är glad att jag via radion ändå blev en festivaldeltagare. 2. Den långsamma satsen i den tredje symfonin är minst lika vacker och gripande som adagiot i den femte symfonin. Det kan till och med vara så att det är det allra vackraste denne ofrånkomlige tonsättare skrev.

Melodifestivaleländet

Jag har bestämt mig för att ignorera melodifestivalen - en gång för alla. Det är länge sedan det fanns någon anledning att ägna den något som helst intresse, och i år har jag inte sett ett enda avsnitt av detta tröttsamt utdragna jippo. I själva verket är intresset för denna sorts musik konstruerat med hjälp av en massmedial propaganda av gigantiska mått och med ett tävlingsmoment som främsta kittling. Jag hoppas innerligt att den tar död på sig själv, innan den tar död på allt vad musiksmak heter i de så kallade breda lagren.

En lördagkväll när man inte har något annat för sig kan jag mycket väl tänka mig att titta på ett underhållningsprogram i teve, det är inte det. Men det ska i så fall vara ett som inte försöker få mig att regrediera till en tonårings nivå. Inte ett som genom sitt enorma genomslag likriktar all musik i ett och samma strömlinjeformade maskineri. Inte heller ett som förvandlar estetik och kultur och frågan om vad som är god underhållning till en fråga om folkets "demokratiska" röstning via mobilerna.

Det finns alla goda skäl att sätta sig till motvärn, så gott det nu går. Jag blev djupt beklämd när jag läste en artikel i Expressen i fredags av en tidigare musiklärare till en av de deltagande sångarna. För övrigt enligt omdömesgilla personer en av ytterst få som i år haft något mer att komma med än de banala massprodukter som är gängse.

Han heter Salem Al Fakir, och hans f.d. violinlärare skriver och berätttar (här) att denne yngling en gång för inte så länge sedan var en mycket lovande elev, ja, han tvekar inte att beteckna honom som en förväntad elitviolinist. Han övergav dock fiolen och den klassiska musiken, främst på grund av de begränsade försörjningsmöjligheterna inom det området.

Det är möjligt att både Salem Al Fakir och Malena Ernman genom sin närvaro i festivalen kan locka en och annan att intressera sig för något mer än idoljuryformade slagdängor. Men jag tvivlar starkt på den nyttan. De uppträder i det här sammanhanget för att få tillgång till en masspublik, men under villkor som innebär anpassning till normer som utesluter variation och seriöst musikskapande.

Jag kan inte heller se att det finns någon anledning för seriösa musikskribenter att flirta med detta massmediefenomen genom att ta denna "populärmusik"på allvar. Melodifestivalen är ett groteskt upphaussat jippo som bara undantagsvis innehåller någonting värt att analysera eller kommentera. Det blir bara ännu ett exempel på den allmänna trenden att slå följe med en förment "folklighet" som vill utplåna alla rågångar mellan värdefulla, kulturskapande aktiviteter och nöjesmaskinernas dussinprodukter. (Häromdagen hade DN Kultur en tonårsidol som omslagspojke. Lita på att detta kommer att bli ännu vanligare nu när DN ska skära ned kultur/nöjesredaktionen).

Jo, jag vet detta kommer att kunna betraktas som elitism och allt möjligt annat fult och förkastligt. Det må så vara. Det får så vara. Jag kan inte annat än känna mig både förbannad och sorglig till mods när jag tänker på vad vi alla går miste om när sådana begåvningar som Al Fakir inte kan beredas andra karriärvägar än den bredaste och minst intressanta.

Inte för att det betyder någonting i det stora hela, men jag har alltså bestämt mig för att ignorera melodifestivalen, en gång för alla. Detta inlägg kan ju tyckas motsäga detta. Men det är skenbart; det är sista gången jag befattar mig med ämnet annat än möjligen som nu i principiella ordalag.

Respekt och respekt

- Respekterar du inte mig din blasfemiska djävel så dödar jag dig!
Den som resonerar så bör vi givetvis be dra åt helvete!
Samt kalla på polis och åklagare.

Ordmissbrukaren

DN har idag publicerat några kändisars utsagor om sina barns födelse. En känd författare (gissa vilken!) staplar sentenser av följande slag:

"Varje havande kvinna bär två hjärtan som slår i ett tempel" - "När ett barn föds tystnar alla krig" - "Paradiset får plats i barnets öga" - När ett barn föds upphävs tyngdlagen och modern faller uppåt som om någon osynlig makt lyfter henne i en sugklocka" - etc, etc.

Och så mitt i allt detta högtravande svammel, värdigt en salongsberusad prost från provinsen som en gång drömde om att bli poet, dyker ett påstående upp som oavsiktligt påtalar futiliteten i hela denna predikoverksamhet: "En kvinna som ammar ett barn är inte av denna värld. Då går ordet lydigt undan och vilar".

Att denne ord- och metaformissbrukare någonsin kommer att upptäcka att hans ord för länge sedan borde dragit sig undan för vila är tyvärr föga troligt.

Jag tänker mig nu situationen att Pozzo befinner sig längst ner i kyrkan och avbryter den salvelsefulle prosten med sin författares berömda ord:

"Kvinnan föder grensle över en grav. Dagen glänser till ett kort ögonblick, och sen är det natt igen."
(Samuel Beckett: I väntan på Godot)

Roberts Clara

Jag skrev i ett tidigare inlägg om de alias som Roberts Schumann använde i många av sina verk: Florestan och Eusebius. Två olikartade och komplementära temperament, en flamboyant sida och en lyrisk introvert. I den åttonde Noveletten lyssnade jag in dessa sidor hos tonsättaren.

Nu läser jag i en bok om Schumanns pianoverk att den lyriska delen av denna underbara Novelette i själva verket bygger på ett tema som Robert lånat från sin älskade Clara, också hon som bekant en mycket kompetent tonsättare, en inspiratör som Robert ofta ville skulle bekräfta hans musikaliska idéer.

Hade jag då helt fel beträffande den där Noveletten? Inte nödvändigtvis. Dessa båda sidor av ett yttre och ett inre förhållande är inte oförenliga. Kontrasten mellan det utåtriktade maskulina och det innerliga feminina fanns alldeles säkert hos Robert just i form av de alias eller personlighetsaspekter som han uppfann åt sig. I detta romantikens främsta tonsättaräktenskap var ett tema från Clara säkert i hög grad besläktat med det som Eusebius representerade och ville ge uttryck åt.

Om man sedan lyssnar till det enligt honom själv "mest passionerade jag skrivit" - den första satsen av Fantasie i C, op. 17, som också innehåller ett tema som han uttryckligen hänförde till sin längtan efter Clara, förstår man med vilken intensitet han hoppades övervinna de hinder som Claras familj satte upp mot deras kärlek. Och man får tänka sig att Eusebius i denna sin passion inte alls var främmande för Florestan. Eller omvänt Florestan för Eusebius.

Othmar Schoeck och kvinnorna

Jag återkommer till Othmar Schoeck, den schweiziske tonsättaren som levde 1866-1957. Det fanns flera kvinnor i hans liv före hustrun som lämnade betydelsefulla spår i hans musik. En av dem var Stefi Geyer, en ungersk violinist som även Bela Bartok förälskade sig i. Båda tillägnade henne violinkompositioner, i Schoecks fall bland annat violinsonaten, op 16 och Albumblatt. Båda hör till det mest charmerande och tillgängliga i hans verklista. Geyer var emellertid svårflirtad och bjöd Schoeck det starkaste motstånd han dittills mött. Han som var van att kvinnorna föll för hans charm kom här inte längre än till heta kärleksbrev och en kyss. Hon gifte sig så småningom med en advokat från Wien - "en utsliten modetokig hallick" som Schoeck syrligt kommenterade saken.

En annan älskarinna hette Mary de Senger (tyvärr saknas bilder av henne på internet) och deras förhållande mellan 1919 och 1923 har beskrivits som både passionerat och turbulent. Man anar att hon kom att bli viktigare för honom än han för henne, men det är bara en gissning från min sida. Vid denna tid fungerade i alla fall de Senger som en slags musa för honom. Det första stycket i Zwei Klavierstücke, op. 29 - Consolation - är ett lika vackert som viktigt exempel på detta. Sedan jag skaffade nothäftet i höstas har det ständigt stått uppslaget på flygeln och tillhör nu mina främsta favoritstycken för piano från tidigt 1900-tal.

Detta stycke går igen i annan senare musik av Schoeck, inte minst i första satsen av Notturno, op.47, ett av hans allra hans främsta kammarmusikaliska verk för stråkkvartett och sångstämma. Inte så att tonmaterialet är identiskt med pianostyckets, men det är närvarande som variationer av de starkt kromatiska slingorna i Consolation. Detta verk finns nu i en ypperlig inspelning med Rosamunde Quartett och Christian Gerhaer (ECM New Series 2061). Stråkarna har tveklöst huvuduppgiften, den att färgsätta sångstämmans mer sparsmakade tonomfång. Gerhauers varma baryton nyanserar fint de romantiska texterna av Nikolaus Lenau och Gottfried Keller. Som vanligt har Schoeck sparat den allra skönaste musiken till sista satsen, som har ett diktfragment av Keller som inspirationskälla (se här). Nattens diktare/sångare spanar mot stjärnhimlen, anropar Karlavagnen och tänker sig en själens resa mot en fjärran rymd. En tanke, en consolation? Eller kanske snarare ännu ett vittnesbörd om själens obotliga ensamhet, av det slag som till exempel återges i C D Friedrichs Munken vid havet? (Se mitt tidigare inlägg om Schoeck här).

Vem spelar musiken?

Jag är trött på vintervädret, hjärtligt trött. Det räcker nu. Mina våraningar från den gångna helgen är i ordets alldeles bokstavliga mening bortblåsta. Det nya snöovädret är visserligen inte särskilt dramatiskt men tillräckligt för att skapa känslan av att det fortfarande är eskimåklädsel som gäller.

Så kommer jag hem och hör en egenartartad musik. Tror först att jag glömt stänga av radions P2. Men så är det inte.

Jag bor i ett rätt gammalt hus, ritat av den legendariske Uppsala-arkitekten Gunnar Leche och byggt 1929. Fönstren är inte alldeles täta, trots renoveringar. Naturlig ventilation, brukar vi kalla det i bostadsföreningens styrelse.

När den byiga och ganska kraftiga vinden ligger på mot sovrumsfönstret skapas musik, blåsmusik. Faktum är att jag inte tidigare hört så starka och varierande toner från fönstret som just ikväll. Ibland är det ett lyriskt andante i en fallande skala. Men plötsligt tar vinden sats och en melodisk figur uppstår som dock sällan upprepas på exakt samma sätt. Jag går till flygeln och noterar bland annat en sekvens som börjar med ett h i den ettstrukna oktaven och fortsätter med tvåstrukna d-e-ess d.

Vad kunde inte Robert Schumann ha gjort av detta tema? Ännu en pianotrio i g-moll?

Jag kommer att tänka på de där berömda raderna i en sen dikt av Bertil Malmberg:

Vem drömde mig?
Vem spelade mig?
Vem sjöng min sångs tonart?

Och jag minns Ingmar Bergmans fråga i ett Sommar-program för några år sedan: Varifrån kommer musiken?

Schumann 200 år

Så gott som varje år kan kalenderbitarna påvisa något tonsättarjubileum som skivindustrin och konsertarrangörerna gärna utnyttjar så mycket det går. Det finns väl egentligen inte så mycket att invända mot detta. Tvärtom kan det vara bra att i synnerhet en del mindre kända tonsättare under en tid blir särskilt uppmärksammade.

I år är det flera stora namn som fyller jämnt: Schumann (200 år), Chopin (200 år) och Mahler (150 år). De båda senare behöver knappast någon extra puff för att hamna i fokus för publikens medvetande. De är ständigt lika aktuella - den ene som pianolitteraturens förmodligen populäraste representant och den andre som världens mest spelade symfoniker. (Se här till exempel Konserthusets satsning på Mahlers samtliga symfonier med start om någon dryg vecka, men där det tyvärr bara återstår enstaka biljetter för de minst kända symfonierna).

Jag tillhör som bekant Mahler-fantasterna, men med tanke på nyss nämnda förhållande hoppas jag att detta år framför allt ska ge Robert Schumann en extra skjuts framåt på musikmakarnas repertoar. Han lever trots sin storhet lite i skuggan av de övriga 1800-talsromantikerna. Ja, kanske inte som liedkompositör eller som en av pianolitteraturens allra största, men ändå märkvärdigt lite spelad utöver ett fåtal välbekanta verk.

Ta till exempel symfonierna, som försiktigt uttryckt inte riktigt ansetts stå i paritet med vad som krävs. Kritikerna har pekat på svagheter som har med orkesterbehandling och storformat att göra. Dock framstår detta för min och många andras del som mindre avgörande, särskilt när man som till exempel i den fjärde symfonin rycks med av dess underbara tema i den första satsen. Nog räcker det långt med ett sådant lysande infall och den kraft och energi som det tillför de musikaliska förloppen. Glädjande nog är tydligen radiosymfonikernas dirigent Daniel Harding en brinnande anhängare av Schumann musik, så förhoppningsvis erbjuds vi rika möjligheter att omvärdera honom även som symfoniker.

Men över till ett område där alla erkänner Schumann som obestridlig mästare. Jag tänker på pianomusiken, som rymmer både det som är spelbart för en amatör och - merparten - sådant som bara professionella virtuoser mäktar med. Det fina med Schumann är dock att även de speltekniskt relativt enkla styckena, t ex i Kinderszenen, långt ifrån är några enkla stycken. Hans mästerskap består bland annat i att han i det lilla formatet förmår karakterisera stämningar som ger interpreten ett stort utrymme för inlevelse, frasering och musikalisk känsla.
Det finns i många av Schumanns pianostycken en bipolaritet som säkert också är en återspegling av hans psykiska läggning, ett temperamentsfullt skifte mellan introvert vemod å ena sidan och extrovert livfullhet å den andra. Han drog sig inte heller för att musikaliskt personifiera dessa olika tillstånd och namnge dem som Eusebius respektive Florestan.

Ett svit pianostycken som jag nyligen på allvar upptäckt via skivinspelningar är Novelletten, op. 21, där särskilt den sista, nr 8, är ett helt bedårande stycke musik med infall som avlöser varandra på typiskt schumannskt manér. Den inledande, sprudlande, ja, snarast marcherande Florestan-figuren tonar så småningom bort till förmån för en rent himmelsk Eusebius-lyrik, den sortens ljuvliga sångbarhet som förr eller senare alltid dyker upp i den melodiskt rika tonvärld som är Schumanns. Florestan återtar sedan kommandot och får sista ordet med sitt livliga braverande.

Jag har lyssnat och jämfört pianisterna Vladimir Ashkenazy och Andras Schiff i just detta stycke. Askenazy ger virtuositeten och Florestan ett försteg medan Schiffs spel snarare präglas av poesin och det milt tillbakablickande vemodet när Eusebius tre minuter in i stycket anmäler sin närvaro. Jag röstar på Schiff som den mest djuplodande versionen (Andras Schiff in concert, 2 CD, ECM 1806/07).

Snöpoesi

Äntligen något som påminner om töväder och som tillsammans med det ökande ljuset ger de första våraningarna. Det oregelbundna droppandet mot fönsterblecket är ett lyckligt ackompanjemang till skrivandet av dessa rader.

Senaste numret av Lyrikvännen - ytterst välmatat denna gång - har påpassligt vintern som tema. Huvudintresset ägnas Erik Lindegren, vars sista diktsamling ju har titeln Vinteroffer. Men det är inte Lindegren som jag i första hand fäster mig vid, utan en snödikt av den franske poesinestorn Yves Bonnefoy, i översättning av Lasse Söderberg. Dikten har titeln Målaren vars namn är snö och frammanar bilden av ett Eden i vinterdräkt. Gud är målaren och målaren snön.

"Allt den utbreder heter tystnad.

Adam och Eva går förbi på vägen, varmt klädda. Ljudet av deras steg hörs inte i snön som täcker gräset"

Tänka sig! Precis vad vi behöver höra, och samtidigt påminnas om att även stegen i gräset saknar ljud, kanske till och med mer än vad som gäller för snön. I varje fall dagens kramsnö.

"Målaren vars namn är snö har arbetat väl även denna morgon. Han har gjort grenarna yngre, himlen är ett barn som skrattande springer mot mig, jag lindar en stor yllesjal om barnets hals."

Och snart kan barnet gå utan både strumpor och skor, säger mor.

Foto: EJ

Kvitton på närvaro

Apropå mitt förra inlägg har jag aldrig kunnat förstå den gengångarmentalitet som präglar de ockulttroendes förhållande till de bortgångna. Varför räcker det inte med att umgås med de döda i de inre tidsresor som vi alla kan göra? Om längtan efter en återupprättad kontakt med dem och det som en gång fanns blir alltför överväldigande, förstår jag i så fall bättre den som sätter sitt hopp till vad som händer efter den egna döden. Den som har en uppståndelsetro, en tro på "den andra sidan", borde inte behöva stärka sig med egendomliga "bevis" på den här sidan. Det vilar ett besynnerligt tvivel över detta desperata behov av att till varje pris - även bedrägeri - låta sig övertygas om de dödas liv och närvaro. Och om nu kontakten bara kan förmedlas via ett medium är det uppriktigt sagt inte mycket till möte eller återseende att skryta med?

Häromdagen när jag städade en av mina skrivbordslådor dök inte bara ovanstående cigarettask upp utan även minnet av en god vän och en resa för snart 18 år sedan. Jag var ganska nybliven änkeman och erbjöds åka på en målarresa till Grekland tillsammans med denne vän, konstnären Jan Ewemo. Det var en på alla sätt stimulerande resa som landade på östra sidan av Peloponnesos och den vackra staden Monemvasia, vars ursprungliga äldsta delar på den utskjutande klippön bjöd på många fina motiv. En av de saker jag tog med mig hem som souvenir var den förtjusande asken som Jan visade mig, givetvis för det klarröda omslagets skull, med Marylin Monroe-kopian och det för den icke grekiskspråkige enda begripliga ordet "Santé", dvs. hälsa. Redan då bar Jan ovetande på den sjukdom som strax efteråt skulle anmäla sin plågsamma närvaro. Ett par år senare var han död.

Och idag när slog jag upp en gammal italiensk kokbok föll ett kvitto ut. Det var från den 14 september 1991 och visade på inköp av "cosmetique" för 66 kronor. Det var en fullt tillräcklig hälsning från Eva, som exakt en månad senare för alltid skulle vara borta från det här livet. Så enkelt och på sitt sätt påtagligt är ofta vårt umgänge med de döda. Behövs det verkligen ytterligare kvitton?

Humbug och sekterism

Den andliga svälten - hur omfattande är den egentligen? Med risk för att jag med detta språkbruk avslöjar mig med det pastorliga arv jag har, vill jag ändå försöka förstå vad som driver människor in i ockultism, religiös fanatism och allsköns sekterism. Den andliga nöden - det var ju vad väckelsepredikanterna i min barndom såg som sitt främsta existensberättigande och drömde om att få lindra. Men har det inte blivit värre än vanligt nu när den sunda religiositeten inte längre bildar en naturlig botten i allmänhetens medvetande?

Utan tvivel lider många människor brist på meningsskapande "food for the soul". Är man analfabet på det existentiella området kan bevisligen vilken enkel livsåskådning som helst duga när livskrisen är ett faktum. Den framgångstörstande cynikern i rollen som själasörjare vet att det absolutistiska budskap som framförs med den starkaste övertygelsen vinner. I varje fall hos tillräckligt många och sannolikt hos alltfler som känner hur tomrummet hotar att rubba den inre tillförsikten. Den som lovar att driva ut djävulen - i form av frågor, tvivel, osäkerhet och skepsis - kommer alltid att kunna samla en skara saliga anhängare omkring sig. Den som lovar kontakt med "andra sidan" och försoning med de döda kommer alltid att fresta några att sälja sin själ för dyra pengar.

Två dagar i rad dennna vecka har jag som tv-tittare påmints om hur verkligt illa det kan se ut. En programserie (i TV4+) uppmärksammades i "Uppdrag granskning" för att de lanserar ockultism på bred front, utan etiska hänsyn till de personer som ofrivilligt blir indragna i mediers spökerier kring döda som sägs gå igen. En mor som förlorade ett barn för några år sedan blir uppringd av en journalist som vill belägga att det är hennes döda dotter som mediet karakteriserat och som skapar problem i ett hus i närheten. Det är så galet att man inte tror sina öron, men Caroline Giertz, som leder programmet, menar att många blir glada och hjälpta av att få kontakt med "andra sidan" och beklagar att denna mor inte kan ha den inställningen. Hon är själv övertygad om mediets trovärdighet och förmåga, eftersom denna sorts medieverksamhet visat sig stämma så många gånger i andra fall.

Man blir alldeles matt och önskar att man kunde uppväcka den gamle biskopen Giertz från de döda. Hur mycket hellre den klassiska kristendomsundervisningen från den mannen än detta andliga mörker!

Men sedan har vi då förstås dessa väckelserörelser inom den så kallade evangelikala kristendomen som alltsomoftast spårar rakt åt helvete, trots saligt sjungande och dansande församlingar. I en dokumentär från Danmark (i TV2) skildras hur en frifräsande kvacksalvare vid namn Hedegaard med fru splittrar familjer och hämtar hem "tionde" och mycket mer i kollektboxarna. När någon fångas i nätet, blir "frälst" och får en ny familj i sektgemenskapen står anhöriga hjälplösa i sina kontaktförsök. Psykiskt sjuka utlovas befrielse från sina demoner när en av ledaren utsedd före detta rörmokare bedriver "rehab" och plötsligt uppträder som psykiatrins ersättare.

Och i storstädernas invandrargetton frodas den islamiska absolutismens förblindande trossatser. Även här blir några saliga på den fanatism som ända in i döden göder drömmar om att inte rädda utan snarare förkasta och förinta de förtappade och otrogna.

Jag kan i dessa fall plötsligt hamna i samma läger som de kämpande humanisterna. Det är bara det att jag inte som Sturmark & co tror att lösningen heter ateistisk bekämpning av religion. Jag tror däremot att när sekulariseringen hand i hand med andlig obildning gått så långt att den sunda religiositeten saknar resonans i folkdjupet så får vi allsköns nyandlighet och konversion till främmande religioner som ersättning, i de flesta fall troligen av oförargligt slag men i tillräckligt många fall också av ett förfärande slag.

Den ensamme

Söndagskonserten i TV2 var senast en dokumentär om dirigenten Mario Venzagos entusiastiska arbete med en konsertant uppsättning av den schweiziske tonsättaren Othmar Schoecks opera Penthesilea. Eftersom musik av denne Schoeck är en av mina senare positiva upptäckter var jag naturligtvis idel öra.

Nu handlade det mycket lite om själva musiken och mest om det krävande arbetet med att ro hela projektet i hamn. Vilket inte var ointressant, men jag satt ändå hela tiden och väntade på att få höra mer av musiken.

Schoeck, som levde 1886-1957, komponerade flera operor, men också kammarmusik och framför allt en stor mängd lieder. Han tillhör de senromantiska tonsättarna och även om han utvecklade ett alltmer expressionistiskt tonspråk, t ex i den nyss nämnda operan, höll han fast vid senromantiken även när modet föreskrev annat. De tidiga verken excellerar i en kromatik som inte står den tidige Schönberg efter (Verklärte Nacht). Är man som jag svag för tonartssvävande musik blir man snart mycket fäst vid Schoeck.

Han finns hyggligt representerad på skiva och barytongiganten Dietrich Fischer-Diskau har varit en av de främsta tillskyndarna av hans verk. Flera goda sångare har följt efter; bland annat Andreas Schmidt och nu senast Christian Gerhaer.

På en cpo-skiva från 1998 finns Elegie, op.36, en sångcykel till texter av Nikolaus Lenau och Joseph von Eichendorff, dvs. de 1800-tals poeter som väl lockat de flesta av romantikens tonsättare, Schumann inte minst. Andreas Schmidts baspräglade baryton acompanjeras av en kammarorkester (Musikkollegium Wintherthur) och de lyriska melodislingorna lämnar sällan en halvton orörd. Kulmen nås i den sista sången - Der Einsame - där nattens stillhet står för den enda tillgängliga trösten. Jag påminns om en av Caspar David Friedrichs mest berömda målningar - Munken vid havet - som tyvärr inte hörde till de verk som Nationalmuseum kunde visa i original under den nyligen avsutade Friedrich-utställningen.

Jag har tidigare skrivit om Schoeck och jag lovar återkomma till honom.

O Trost der Welt, du stille Nacht

Det Tag hat mich so müd gemacht,

das weite Meer schon dunkelt,

lass ausruhn mich von Lust und Not,

bis dass das ew´ge Morgenrot

den stillen Wald durchfunkelt

O Trost, o Trost der Welt, du stille Nacht!

O Trost! O Trost!

(Joseph von Eichendorff)

Bilden: Caspar David Friedrich: Der Mönch am See, 1808-1809)

Att äta med ögonen

Jag kom igår sent in i ett teveprogram som visade sig vara en tävling om utmärkelsen Årets kock. Det fanns en jury på plats, och ett antal personer satt i direktsändning och smakade av rätter så där som är tämligen vanligt i tv numera. Den fryntlige jordbruksministern Erlandsson fanns på plats, och intervjuad om vad han tyckte svarade han att för honom synintrycket var mycket viktigt. Ja, givetvis smaken också, men han tillhörde dem som i hög grad "åt med ögonen", som ju uttrycket lyder. Naturligtvis en passande kommentar i ett teveprogram, även om jag inte tror att den gode ministern tänkte så utstuderat i stunden.

Visst, aptiten kan retas på många sätt, och jämte doft och smak bör inte synintrycket underskattas. Ändå kom jag att tänka på maträtter som inte ser mycket ut för världen men som likafullt smakar gudomligt. Jag behöver bara säga risotto.

Det krävs lite erfarenhet - och närvaro vid kastrullen - för att lyckas väl med en italiensk risotto. Samt att man iakttar vissa grundregler. För det första ser till att basen är ett rundkornigt ris av typen vialone eller carnaroli, med deras exceptionella förmåga att absorbera vätska. För det andra att man har en het god fond till reds, helst en som man själv kokat på de ingredienser som passar till huvudtillsatsen - skaldjur, svamp, en grönsak eller vad man nu vill välja. Den ovanligaste risotto jag själv lagat var på pumpa, då givetvis en grönsaksbuljong var basen.

Nu ska det här inlägget inte landa i ytterligare ett specifikt matrecept, eftersom jag antar att de flesta hemmakockar har minst en italiensk kokbok hemma som man kan konsultera. Åter till resultatet och dess bristande ögonfägnad, som på ett förvånansvärt sätt motsägs av dess konsistens, doft och smak. Det gäller bara att riskornen har kvar en kärna som ger tuggmotstånd och att rätten snarare är trögflytande än liknar julgröten. Det innebär att den måste bäras direkt från spisen till matbordet.

Jag beställde en gång på en liten restaurang i Venedig en risotto al nero di seppia där man också använt sig av bläckfiskens bläck. In kom en tallrik med flytande gråsvart risotto som sanningen att säga inte såg särskilt lockande ut. Den påminde närmast om min barndoms norrlandspölsa, fast jag alls inte vill ha något ont sagt om den - nu när dessutom Torgny Lindgren lyft den mot oanade kulinariska höjder i en av sina mest berömda böcker. Men smaken var långt från pölsans och rent ut sagt gudomlig. Jag såg med förtjusning ned i tallriken efter första tuggan.

Inte för inte är risotto i all dess rika variation den husmanskost som italienarna själva anser hör till det allra yppersta som italiensk husmanskost har att erbjuda. Och det vill inte säga lite.

Sebald och spåren av kriget

I dagens DN skriver Madeleine Gustafsson en läsvärd artikel (tyvärr obefintlig på nätet och därför ej länkbar) om W G Sebald. Hon skriver som vanligt mycket tankeväckande, och lyckas ringa in en del av det egenartade hos ett av de absolut främsta författarskapen i samtiden, tyvärr hastigt och alltför tidigt avslutat 2001. Gustafsson menar att Sebald behandlar ärren i vår närhistoria (andra världskriget, Förintelsen) på ett sätt som endast vidrör det som existerar som ersättning och tomrum efter eviga förluster. Hon gör troligt att detta är den viktigaste drivkraften i hans författarskap, liksom upplevelsen av fiktionen som "det rum han drömt om, där all tid, och alla levande och döda, existerar samtidigt".- "Föresvävade honom kanske möjligheten att skapa en helt igenom fiktiv värld? Det hade jag gärna velat veta".

Ja, så är det nog, tänker jag och erinrar mig mina egna starka upplevelser av Sebalds verk. Då blir också resorna och strövtågen i olika landskap en del av umgänget med föregångarna, de levande döda. Essä, lyrik och reseberättelse i unik blandning gestaltar en existentiell belägenhet, en livskänsla som nog skulle kunna betecknas som modernt melankolisk.

Jag längtar redan till den första omläsningen av den första av hans böcker på svenska, den mästerliga Austerlitz.

Tores vitlöksgädda

Jag tillhör kategorin veckoslutsmatlagare. Det betyder att jag sällan ägnar stor omsorg åt middagarna under veckans arbetsdagar för att i stället satsa så mycket mera på helgerna, då tiden finns.

Fisk står allt oftare på menyn. Och trots alla restriktioner finns numera matfisk i en rätt stor mångfald med sinsemellan ganska olika smaker. Det växlar också över tid vad som anses vara riktigt smakfull fisk och vad som mera är att hänföra till skräp och endast för katten. Nya fiskar dyker också upp, hitfraktade med flyg från Medelhavet och ännu längre ifrån. Häromveckan kunde jag till exempel inte motstå en sea bream som till min förvåning låg på is i fiskdisken och vädjade till mina mediterrana känslor.

Gäddan är en fisk som man inte vågar bjuda vem som helst på. En del har som barn kämpat med dess skrämmande y-ben, som naturligtvis ingen människa vill ha i halsen. Andra tycker inte att den smakar lika gott som lax, forell, tunga eller annan "fin" fisk. Och medan abborren har fått viss upprättelse så hör gäddan fortfarande till den dubiösa delen av sortimentet. Inte hjälper det heller att fransmännen uppskattar denna fisk så till den milda grad att de importerar i stort sett så stora mängder de kan få från vårt land, enligt vad jag hört. De behöver den till sina queneller.

Trots allt kan jag ibland numera finna gädda i min ICA-butik. Det hände i fredags, och jag slog till. I bakhuvudet hade jag ett gammalt recept som fick snålvattnet att rinna till vid bara tanken, trots att det var åratal sedan sist.

Efter idogt bläddrande i gamla mattidskrifter fann jag receptet. Jag hade markerat det med fem stjärnor av fem möjliga, och det visade sig vara en alldeles riktig värdering. Jag tänkte nu dela med mig av teorin (receptet) för det som i praktiken visade sig vara just så gudomligt gott som jag mindes det. Vem som är Tore torde inte vara förborgat för någon som nått mogen medelålder eller mer. Med hänsyn till eventuella yngre läsare bör jag väl nämna hans efternamn: Wretman.

1-1½ kilosgädda, (mindre om bara kroppen anrättas)
20 vitlöksklyftor
50 g smör
1 knippa persilja
flera kvistar timjan (eller 2 kryddmått torkad)
1 dl balsamvinäger
några lagerblad
salt och peppar
Såsen:
steksky
1½-2 dl tjock grädde
50 g smör

Gäddan rensas och fjällas. Den gnids sedan in med salt.

Vitöksklyftorna ansas, men det tunna skalet kan vara kvar.

Gäddan fylls med vitlök och kryddor samt hälften av smöret. Den peppras sedan och ställs på "magen" i en trång, smörad form med resterande smör i flak över ryggen.

Sätts in i 225 graders ugn och öses flitigt under 30-40 minuter.

Efter ungefär halva tiden tillsätts balsamvinägern. Fortsatt ösning.

När gäddan är stekt förs den över på varmt fat och hålls varm, medan såsen tillagas.

Stekskyn silas och grädden tillsätts (men de bakade vitlöksklyftorna sparas som garnering). Reducera till ungefär hälften. Blanka av genom att vispa i smöret. Smaka av med salt och peppar.

Servera med pressad potatis och en salladsblandning.

Om du är någorlunda insatt i gäddans anatomi så är det inte så svårt att hjälpa de fåkunniga matgästerna med att eliminera benen.

Och ett passande vitt vin till ett högst överkomligt pris är det genom åren alltid lika tillförlitliga Casal di Serra.