Han kommer troget åter, den store pianisten. Och själv är jag alltid där på plats, om jag inte är sjuk eller bortrest en lika trogen åhörare varje år. Vi känner honom nu, trots att han aldrig yttrat ett ord. Vi känner förväntningarna när vi slår oss ned i fåtöljen och ser flygeln framrullad mitt på scenen. Snart ska ljuset dämpas med fokus på just den. Sorlet tystnar och vi väntar. Snart ska dörren till höger öppnas och vår vän Grigory ska börja promenaden de sexton stegen fram till den svarta flygeln, sedan buga sig, kasta frackskörten bakåt över pianopallen, sätta sig och genast lyfta händerna. Om något ögonblick stannar all annan tid än musikens egen.
I år annonseras Mozart och Schumann, och vi vet att åtskilligt mer finns i det otryckta programmet. Han spelar i ett sträck utan onödiga avbrott för applåder ända fram till paus - Mozart först. Sonata facile i C-dur, KV 545, Fantasi i c-moll, KV 475 och Sonat i c-moll KV 457. Varenda ton så välbekant, och ändå blir musiken som framvaskad, som att man hörde den med skärpt hörsel med dessa hans små accenter och egna fraseringar.
Han reser sig, bugar i riktning framåt och bakåt och så börjar promenaderna igen, lugna steg ut och in genom dörren, men givetvis inga extranummer ännu.
Schumanns Arabesk, op 18 och Fantasi, op 17, båda i C-dur. Arabesken som omväxlande en sirlig bladslinga och en kraftfullare akantusvariant i musikalisk form. Kärleksmusik, med romantiska hälsningar från Robert till Clara även i de växlingsrika fantasierna i op 17. Nu hör och ser vi den väldige pianisten utnyttja alla flygelns redan noggrant undersökta resurser, och förundras över vad som måste vara en del av hemligheten med honom. Anslaget - att han genom sitt ytterligt delikata anslag uppenbarligen förfogar över alla nyanser i världen. Hur kan ett dånande basackord plötsligt avlösas av ett i bomull i samma låga register? Denna teknik tillsammans med en minutiös läsning av musiken gör honom till den mästare han är.
Applådåskorna och bifallsropen, hur mycket berör de honom? Vi känner Grigory men vi vet ändå så litet om honom, vet bara att han tycks leva med och för musiken. Han håller sig till ritualen: vandringarna och bugningarna börjar på nytt i och med extranumren, de alltid lika generöst tilltagna. Den här gången sex stycken, varav fem ur Schuberts Moment Musicaux. Det blir nästan ännu bättre med Schubert, och vi undrar hur det kan vara möjligt.
Det är en mycket märklig pianist vi än en gång har lyssnat till, men ingenting överraskar oss egentligen. Vi känner Grigory och bryr oss noga taget inte om vem han är.
2 kommentarer:
Läser av en händelse din fina text om Sokolov, medan hans tolkning av Schuberts Impromptus (D. 899) fyller mitt lyssningsrum. Sokolovs totala hängivenhet och koncentration resulterar i ett så känsloladdat spelsätt att jag blir rörd av tanken på hur hans musik förmår nå fram till andra människor. Trots den distans hans personlighet ger honom, bryter han med sin musikalitet ändå igenom alla murar mellan människor. Det är vackert, både ur ett mänskligt och ett musikaliskt perspektiv.
Tack för kommentaren, Thomas! Jag instämmer helt i din träffande beskrivning.
Skicka en kommentar